Krönikör Dan Zündel: Ryssland i Afrika – imperialism i ny skepnad
Krönikör Dan Zündel: Rysslands charmoffensiv och utökade engagemang i det ”globala Syd” den senaste tiden har knappast undgått någon som följer den geopolitiska utvecklingen. Brytningen med Väst har accelererat den ryska statsledningens strävan efter att knyta till sig världen utanför USA och Europa.
I slutet av juli i år hölls ett mycket uppmärksammat toppmöte mellan Ryssland och de afrikanska staterna. På konferensen meddelade Putin att Ryssland slutit avtal om militärt samarbete med 40 olika afrikanska stater och att vapen och teknologi skulle överföras till Afrika för att stärka ländernas ”säkerhet” och ”suveränitet”.
Putin försäkrade vidare att Ryssland skulle ersätta bortfallet av ukrainskt spannmål och han gav löften om gratis spannmålsleveranser till Zimbabwe, Mali, Burkina Faso, Somalia, Eritrea och Centralafrikanska Republiken de kommande månaderna. Strax efter toppmötet meddelade Putin att Ryssland också håller på att utarbeta en frihandelszon med de Nordafrikanska staterna Algeriet, Marocko, Tunisien och Egypten. Avtalet med Nordafrika kommer att bli en integrerad del av den Euroasiatiska Ekonomiska Unionen (EEU) som Ryssland lanserade 2015.
Rysslands ekonomiminister Maxim Reshetnikov menar att Ryssland håller på att bli en trovärdig partner för de afrikanska nationerna i deras kamp för ”ekonomiskt oberoende” samtidigt som han framhöll växande möjligheter för ryska företag att ”utvecklas och vinna”.
I den ryska propagandan framställs landets engagemang i Afrika som humanitärt där Ryssland hjälper de afrikanska staterna att befria sig från Västvärldens förtryck och utsugning. Man knyter öppet an till Sovjetunionens arv från 1960-talet och framåt då den sovjetiska ledningen stödde diverse befrielserörelser och marxistiskt orienterade regimer i Afrika. President Putin betonar ofta de traditionellt sett vänskapliga banden till Afrika och det sovjetiska stödet stödet till ”nationella befrielserörelser” under avkoloniseringen.
Han har också sagt att Afrika kommer att få en framskjuten position i den kommande ”multipolära” världsordningen. Den ryska statsledningen kultiverar det kommunistiska Sovjetunionens antikoloniala retorik men bakom de vackra orden döljer sig en helt annan verklighet.
Det är omöjligt att skriva om Rysslands förehavanden i Afrika utan att nämna den beryktade Wagnergruppen. Moskvas huvudsakliga strategi för att utvidga sitt inflytande i Afrika, förutom att sluta militära avtal med de afrikanska staterna, har varit att använda sig av Wagnergruppens soldater på marken. Wagnergruppen är formellt ett privat ”säkerhetsföretag” men fungerar i realiteten som en proxy för den ryska staten.
Fördelen med att använda sig av en proxy är naturligtvis att regimen kan använda sig av ”trovärdigt förnekande” och därmed undslippa ansvar för eventuella handlingar kopplade till organisationen. Snarare än att vara en enhetlig entitet består Wagnergruppen av ett nätverk av ryska affärsintressen och grupper av legosoldater vars operationer är tätt sammanflätade med Rysslands militär- och underrättelsekollektiv. Ekonomiska motiv flyter samman med säkerhetspolitiska och diplomatiska intressen. För tillfället är Wagnergruppen mest aktiv i Sudan, Mali, Centralafrikanska Republiken och i Libyen.
I Libyen har Wagnergruppen allierat sig med krigsherren Khalifa Haftar i upproret mot den internationellt erkända libyska regeringen. FN har anklagat Wagnergruppen för krigsbrott pga deras påstådda inblandning i utomrättsliga avrättningar av krigsfångar och mineringen av civila områden. Italien har också anklagat Wagnergruppen för att använda sin ställning i landet för att främja migrationen över Medelhavet för att destabilisera Europa, något som jag har belyst i en tidigare krönika.
I Sudan tränar Wagnergruppen landets militär och agerar rådgivare åt regeringen. Samtidigt som man stöder regeringen har man också finansierat och beväpnat upprorsgruppen RSF. Även Khalifa Haftar, som Wagnergruppen samarbetar med i Libyen, sägs enligt initierade källor stötta RSF.
I det inre kaoset som uppstått i stridigheternas spår har företag med Wagner-kopplingar lyckats tillskansa sig omfattande koncessioner om guldbrytning i landet. Wagnergruppen har befunnit i sig i Sudan sedan 2017 och närvaron ger Ryssland tillgång till landets resurser.
”Se på Burkina Faso t.ex, där alla landets gruvor har tagits över av ombud för Wagnergruppen. Samma sak händer i Sudan och Mali”, säger Emmanuel Kotin, säkerhetsexpert och chef för tankesmedjan Africa Center for Security and Counterterrorism.
Det är framförallt landets guldtillgångar som Ryssland är intresserat av, bland annat för att finansiera kriget i Ukraina men också för att motverka rubelns fall. Sudan innehar Afrikas tredje största guldfyndigheter och licenser för utvinning av guld tilldelades Wagnergruppens grundare Yevgeniy Prigozhin redan 2017.
Enligt Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) är Ryssland den överlägset största vapenleverantören till den sudanesiska militärdiktaturen. Ryssland står för 87 procent av landets vapenimport.
Det är slående, enligt Kotin, som säger att ”varhelst det uppstår instabilitet eller angrepp på demokratin, så är Wagnergruppen inblandad”.
I Centralafrikanska Republiken stöttar Wagnergruppen militärregimen i kampen mot olika upprorsgrupper. En FN-utredning har funnit att regeringssoldater och stridande från Wagnergruppen har gjort sig skyldiga till avrättningar av civila och de har även anklagats för kidnappningar, tortyr och våldtäkter i landet samt deltagande i exploateringen landets guld-och diamanttillgångar. Ryska företag med kopplingar till Wagnergruppen har fått licenser att utvinna guld och diamanter och i början av året ådrog sig gruppen svåra förluster kampen om landets mineralrikedomar.
Enligt en av rebelledarna i Centralafrikanska Republiken, Ahmadou Ali, har ryssarna ”tagit över hela landet. De är överallt. De vaktar gränserna och du ser dem överallt där vi har våra värdefulla resurser. De har stulit alla våra tillgångar.”
Sedan ankomsten till Centralafrikanska Republiken har ryssarna försökt etablera kontroll över guld-och diamantflödet som en del av en övergripande strävan att säkra tillgången till naturresurser.
I Mali befinner sig omkring 1000 Wagnersoldater för att stötta landets militärjunta och träna landets soldater. Betalningen för sina tjänster sker i form av uran, guld-och diamanttillgångar. Enligt militärregimen är Wagnergruppen inga legosoldater utan de är inbjudna för att träna landets soldater och utbilda dem i att använda de ryska vapen som regimen har inhandlat. Även i Mali har dock FN krävt en oberoende utredning om misstänkta krigsbrott begångna av Wagnergruppen.
Överlevande från en omtalad massaker i staden Moura i mars tidigare i år har pekat ut ryssar som deltagare. President Putin har dock avsvurit sig allt ansvar för Wagnergruppens agerande i Mali och har påtalat att afrikanska stater har rätt att arbeta med vilka privata ryska företag de vill.
Wagnergruppen har välkomnat den nyligen genomförda militärkuppen i Niger och pro-ryska yttringar har förekommit i upproret mot den tidigare väst-allierade regeringen. Den nya militärjuntan har bett Wagnergruppen om hjälp att undertrycka en eventuell motkupp eller utländsk intervention.
ECOWAS, Västafrikanska staters samarbetsorgan, har krävt att den demokratiskt valde presidenten Mohamed Bazoum ska återinstalleras. Niger har setts som en pålitlig partner till Väst och har bland annat varit en allierad i kampen mot olika jihadistiska grupper i Västafrika. Det finns i nuläget inga bevis för att Ryssland var inblandad i militärupproret men man har välkomnat den nya militärregimen och dess anti-franska och anti-västliga retorik.
Wagnergruppens ledare Prigozhin har betecknat kuppen som en seger över ”västerländska kolonisatörer”. Gruppen har också varit inblandade i Mozambique och Chad och en del analytiker misstänker om att regeringen i Burkina Faso kommer att be Wagnergruppen om hjälp att bekämpa det islamistiska upproret i landet efter att Frankrike nyligen drog tillbaka sina trupper.
Lägger man undan de ideologiska skygglappar som tyvärr många i Väst bär på, är det tydligt att den ryska strategin i Afrika i första hand kretsar kring det militärindustriella komplexets behov av att sälja vapen, att ge politiskt stöd till auktoritära ledare samt utvidga säkerhetssamarbetet med olika stater. Detta i utbyte mot gruvbrytningsrättigheter av metaller och mineraler, affärsmöjligheter för ryska företag och skapandet av diplomatiskt stöd för rysk utrikes-och säkerhetspolitik.
För närvarande är Ryssland den främste leverantören av vapen till Afrika. Afrika har länge varit en kontinent plågad av väpnande konflikter, statskupper och strider om naturresurser och just nu är Ryssland den största förmånstagaren av det afrikanska kaoset genom sin vapenexport. I vissa fall, som i Sudan, finns ryska intressen på båda sidorna om konflikten.
Just nu håller Ryssland på att etablera militärbaser i Centralafrikanska Republiken, Eritrea, Madagaskar, Mozambique, Sudan och Egypten. Wagnergruppen blandar sig i de inre angelägenheterna i allt fler afrikanska länder och utvidgar samtidigt Rysslands inflytande.
Det märkliga ”myteriet” mot Putin av Wagnergruppen i juni i år verkar inte ha fått några återverkningar på relationerna mellan den ryska staten och organisationen. Wagnergruppen har de senaste åren blivit ett av de viktigaste verktygen för den ryska utrikespolitiken. Den har spelat en avgörande roll i Syrien och Ukraina. I Afrika är dess aktiviteter en viktig del av den ryska strategin att försvaga Natos sydflank. De ryska framstötarna i Afrika är en medveten utmaning mot USA och Frankrike.
Ryssland utnyttjar osäkerhet och diplomatiska dispyter mellan Väst och Afrika som en språngbräda för att utvidga sitt inflytande. Det är helt uppenbart att Rysslands agerande i Afrika inte handlar välgörenhet utan om att utvidga det ryska politiska inflytandet och säkra tillgången till Afrikas naturresurser. Frågan är om de ryska apologeterna i Väst kommer att omvärdera sin syn på Ryssland när detta blir allt tydligare eller om de kommer att rationalisera Rysslands imperialistiska strävanden.
Av någon outgrundlig anledning har den ryska revanschismen och Putin-regimens uttalade önskan om att återupprätta Ryssland som mäktig imperiemakt undgått ryss-vännerna i Väst. Putin själv har beskrivit Sovjetunionens sammanbrott som historiens största geopolitiska katastrof. Putin-regimen är inte nationalistisk, den är internationalistisk, imperialistisk och globalistisk eftersom den strävar att utsträcka sin politiska och ekonomiska makt över andra länder och världsdelar.
Samtidigt som Ryssland motarbetar Väst söker man samarbete med Kina på den afrikanska kontinenten. Länderna har både separata och gemensamma agendor men de delar målet att tränga undan de västerländska konkurrenterna i Afrika. Det är svårt att inte dra historiska paralleller till 1800-talets kapplöpning om Afrika mellan de europeiska kolonialstaterna. Skillnaden är att vi idag har en global maffia som flyter omkring ovanför nationerna och opererar på båda sidor av konflikten.
I botten för händelseutvecklingen i Afrika ligger ytterst globalisternas plan att flytta världens maktcentrum österut. I den planerade avvecklingen av den väst-orienterade världsordningen och skapandet av ett nytt världssystem med utgångspunkt i Eurasien och Stillahavsområdet spelar Ryssland och Kina en nyckelroll.
Liksom jag har belyst i tidigare krönikor är ovanstående en process som har initierats av globalisterna på högsta kommandonivå. Så här sade Henry Kissinger 2017:
”Kinas Belt and Road-initiativ som sammanbinder Kina med Centralasien och så småningom med Europa kommer att få den praktiska betydelsen att skifta tyngdpunkten i världen, från Atlanten (USA) till Stilla Havet (Kina), och kommer att inbegripa de Euroasiatiska kulturerna (som Ryssland, Iran och Pakistan). Varje land kommer att tvingas välja vilken relation de ska söka med denna region, och det gäller även USA.”
Sett till bakgrunden att globalisterna planerar att flytta sitt huvudkontor österut placeras ”galenskaperna” i Väst i ett nytt och förklarande ljus. Irrationella och uppenbart skadliga agendor som massmigration, feminism, HBTQ, klimathets, förstörelse av energisystem etc faller på plats när de betraktas som delar av en övergripande plan att försvaga och slutligen sänka Väst. Den så kallade ”multipolära” världsordningen är bara ett finare ord för den geopolitiska devalveringen av Väst.
Flytten av den politiska, ekonomiska, militära, vetenskapliga och kulturella makten från Väst till Asien kommer att innebära en helt ny nivå av umbäranden för de europeiska folken. Nationalister i Väst som välkomnar det euroasiatiska imperiet i tron att det skulle utgöra ett bättre alternativ, eller t.o.m. ett anti-globalistiskt alternativ, till den nuvarande ordningen uppvisar en närmast obegriplig naivitet. I vissa fall handlar det om ignorans och törnrosasömn men i andra fall rör det sig helt uppenbart om medvetet förräderi.
Stora delar av oppositionen i Väst är infiltrerad av Öst-globalismen. Putin-regimen är anti-vit och anti-västlig. Min uppmaning till nationellt sinnade är att inte stödja Putin bara för att ni hatar den nuvarande regimen som kontrollerar Väst. En globalistisk maktordning ledd av icke-vita kommer objektivt sett att bli sämre för vita människor världen över. Globalisternas planer på en Zio-Mongolisk världsordning utgör det största hotet mot den västerländska civilisationen sedan bolsjevismens dagar.