Inte Washingtons linje — Kasselstrand tar fajten mot amerikansk dominans

En fråga om amerikansk trupp. Ett “Kan ni ge er iväg?” från Peter Hultqvist, som var socialdemokratisk försvarsminister när den svenska Nato-ansökan skickades in. Sen kallar Sveriges tidigare försvarsminister på polis och säkerhet för att fösa bort AFS-partiledaren Gustav Kasselstrand, som just hade ställt en hederlig fråga, en fråga som svenska folket förtjänar att få svar på: “DCA-avtalet gäller fortfarande. Finns amerikanerna i landet nu?”

Det hela hände häromdagen mitt under AFS valturné där kritiken mot USA:s dominans är en het valfråga.

Men Hultqvist använder maktmedel i stället för att besvara en fråga om svensk alliansfrihet, en fråga som han själv och Socialdemokraterna höll helig under hela efterkrigstiden.

Det är inte ett svar som Kasselstrand får. Det är en illustration av den eftergift som de svenska etablissemangspolitikerna i allt större utsträckning gör mot USA och globalisterna.

I videon som Kasselstrand publicerade på sociala medier säger Hultqvist: “Kan ni ge er iväg?” Personal visade ut mig. På vägen ut stannade två poliser, fotograferade och krävde identitet, skriver AFS partiledare på sociala medier.

Vad DCA faktiskt är

DCA betyder Defense Cooperation Agreement. Det är inte Nato. Nato ger kollektivt försvar. DCA är ett bilateralt avtal mellan Sverige och USA beträffande vad amerikanska styrkor får göra på svensk mark. Riksdagen godkände det i juni 2024. Det trädde i kraft den 15 augusti 2024 och ska gälla i ett decennium. Det kan sägas upp med ett års varsel.

Kortfattat ger avtalet USA:

• tillgång till 17 svenska anläggningar från Kiruna och Boden till Ronneby och Revingehed
• rätt att förhandslagra materiel och ammunition
• rätt att öva, tanka och i vissa fall ha områden som bara amerikanerna får beträda
• egna regler för skatt, post, körkort och i stor utsträckning egen straffrätt för sin personal
• fritt tillträde för amerikanska fartyg, flyg och fordon på svenskt territorium, utan bordning utan USA:s samtycke

Regeringen säger: inga permanenta baser, inga kärnvapen i fredstid, allt kräver svenskt samtycke. Motståndarna säger: när man bygger hus, lagrar ammunition och talar om skolgång för soldatbarn är “tillfällig närvaro” ett ord, inte en verklighet. Norge och Danmark skrev in förbehåll mot kärnvapen i sina avtal. Sverige gjorde det inte.

Det finns slående likheter mellan vad USA kräver av länder som Sverige och vad britterna rättsstrukturellt krävde vid Nanjingfördraget 1842 efter att kineserna förlorade opiumkriget. Konceptet att en starkare makts folk ska leva på värdlandets mark under egna regler fastställdes både i Nanking och DCA. Efter Nanking slapp britterna kinesisk domstol; i DCA släpper Sverige i stor utsträckning svensk straffrätt, skatt och rätten att borda amerikanska fartyg och flyg utan USA:s samtycke. De sjutton svenska anläggningarna och rätten att förhandslagra materiel är samma princip som traktathamnar och zoner Qing inte fritt rådde över. När bordning kräver den främmande partens ja har värdlandet — Kina då, Sverige nu — redan skrivit bort den sista praktiska kontrollen över sitt territorium.

Sveriges nuvarande försvarsminister Pål Jonson har sagt att USA kan börja använda baserna och lagra ammunition. Precis därför är Kasselstrands fråga inte teoretisk: “finns de här nu?”

Ett land som inte kan svara på den frågan har redan lämnat en del av suveräniteten.

Hultqvist var med och bar avtalet. Det var hans regering som inledde samtalen med Washington. I riksdagen försvarade han DCA. S och M är överens. Då blir en enkel lägesfråga farlig. Säger han ja, finns amerikanerna här i valspurten. Säger han nej, måste han förklara vad avtalet då är värt. Tystnad är den tredje vägen för att dölja skammen. Skammen är att Hultqvist och S i åratal talade om suveränitet och motstånd mot att lägga svensk mark under Washington — Hultqvists doktrin var eget försvar, inte amerikanska nycklar. När Nato-priset skulle betalas slängdes den linjen under bussen

Den längre historien: hur väst blev ett amerikanskt system

Under 1900-talet genomgick världen, speciellt Europa, flera omvälvande förändringar. En av de stora var hur organiska samhällen, konservativa till sin natur, där familjen och de lokala gemenskaperna omvandlades till att underordna stora byråkratiska strukturer efter världskrigen. Även monarkierna som var starka vid århundradets början var i grunden ett uttryck för en familj och dess ansvar för ett land.

Efter andra världskriget 1945 stod USA ensamt med intakt industri, atomvapen och dollarn. Europa låg i ruiner. Ryska trupper ockuperade Berlin.

Washingtons mål var att ta över världen och när länder med säregna kulturyttringar, unik etnisk prägel och säregen historisk process tvingas slås samman, behöver den organiska dynamiken passa in i byråkratins box. USA lyckades genomföra detta med tre principer.

Ekonomi. Bretton Woods 1944 gjorde dollarn till världens reservvaluta. Marshallplanen 1948 återuppbyggde Västeuropa – och band det till amerikanska marknader och villkor. Västtysklands Wirtschaftswunder skedde under amerikanskt beskydd.

Militär. Nato 1949. Amerikanska baser i Västtyskland, Italien, Storbritannien, Japan, Sydkorea. Inte tillfälliga läger. Städer i städerna: juridik, skolor, radio, egna lagar. Värdlandet betalar ofta värdlandsstöd. Stormakten bestämmer tempot.

Politik och kultur. Hollywood, universitet, underrättelsetjänst, “den fria världen” som varumärke. Oenighet tolererades så länge den inte bröt systemet. De Gaulle försökte. Sverige höll sig länge utanför – alliansfritt i freden, västligt i praktiken.

När Sovjet föll 1991 försvann motvikten. Nato gick österut. USA:s krig efter 2001 visade att allierade förväntades följa med. Irak var ett stort steg för den amerikanska dominansen i Mellanöstern med Israel som proxystat.

DCA är nu att flytta fram den amerikanska logistiklinjen till Östersjön. Rysslands aggression mot Ukraina är skälet som anges. Trots att det var USA, CIA och västmakter som sponsrade den revolt i Ukraina som 2014 avsatte den folkligt valde proryska ledningen i landet. Härav påbörjade Rysslands försvarskrig.

Ödesfråga för självständiga nationer och kulturer

Om världen inte ska bli en standardiserad smörja av institutioner i allmänhet och överstatlighet i synnerhet behöver Europa stå emot den postmoderna kolossen på andra sidan Atlanten. En koloss där sexualisering bryter ner våra familjer, där byråkratisk standardisering bryter ner våra civilsamhällen och där världskulturen bryter ner den homogena och särpräglade kulturyttring som ger mänskligt liv en genuin mening.

I Youtubekanalen DiaLogiskt möttes Gustav Kasselstrand och Ronie Berggren — USA-aktivist, skribent och SD-företrädare i Örnsköldsvik. Ämnet var Nato efter att Sverige den 7 mars 2024 blivit alliansens 32:a medlem, utan att folket fått rösta. Kasselstrand drev att mer än tvåhundra år av militär alliansfrihet slängdes utan debatt värd namnet, och att S och SD bröt samma löfte. Berggren medgav oväntat att SD svikit väljarna om Nato, men försvarade därefter medlemskapet, USA:s roll och kärnvapenavskräckningen.

Där skilde de sig: den ene ville ha tillbaka beslutet till Sverige, den andre hade redan flyttat det till Washington.

Kasselstrand prydde debatten med skarpa motargument såsom: “Jag kan inte säga åt dig att du måste gå med i ett kriminellt gäng för att stärka din säkerhet … om du går med i ett gäng är det högst troligt att du kommer dras in i en massa konflikter och få sämre säkerhet.”

Den röda tråden är äldre än studion. Den amerikanske historikern Carroll Quigley skrev samma spänning in i The Evolution of Civilizations (1961) och Tragedy and Hope (1966): en civilisation håller på institutioner som vuxit organiskt ur kultur, släkt och särart. De samhällen som fanns innan världskrigen hade denna ande. Familjen var roten till försörjning, lärlingskapet var roten till utbildning och mytos och religion var grunden till sammanhållning — inte en mall som skickas över havet. För en mellanhand mellan vitt skilda kulturer kommer att bli byråkratisk och artfrämmande ifrån de mänskliga normer och kulturer som normalt växer fram hos Homo sapiens i en viss kulturell och historisk kontext.

The Anglo-American Establishment, skriven av Quigley (utgiven 1981), visar hur den transatlantiska eliten redan då tänkte över nationernas huvuden.

Quigleys resonemang är detta. En kultur blir civilisation när dess redskap — skola, bank, diplomati, försvar — slutar tjäna livet de växte ur och börjar tjäna sig själva. Då uppstår ett skikt som styr genom nätverk snarare än genom val: Rhodes och Milners krets, senare den angloamerikanska finans- och utrikeseliten. Hoppet i Tragedy and Hope var inte att den eliten skulle försvinna, utan att den skulle erkännas — så att folken slipper leva under en makt som kallar sig öppen men tänker i slutet rum.

Fransmannen Amaury de Riencourt slog fast tesen redan i The Coming Caesars (1957) och följde upp den i The American Empire (1968): Amerika går samma väg som Rom menade han — republikens former kvar men makten samlad, världen ett fält för en enda vilja när republiken concentrerar makt för att ge folkviljan vad den vill ha. Han menade att USA inte bara är en allierad utan ett imperium i romersk mening, där galna ideströmningar och avskräckning vänds till tillträde, baser och en enda vilja som används mot resten av världen. Det är den polemik DiaLogiskt filmade: Kasselstrand mot en SD-linje som kallar sig nationell men har vant sig vid att USA sätter takten via sin byråkrati — precis den förskjutning Quigley kartlade och de Riencourt gav namnet imperium.

Men när Hultqvist vägrar svara AFS-ledaren måste vi inse att fler röster behöver ifrågasätta den amerikanska dominansen över Sverige, för våra etablerade politiker kommer inte att göra det — även de som i decennier sa att de skulle.