Charles de Gaulle och kampen mot den amerikanska hegemonin
När Charles de Gaulle återvände till makten 1958 var Frankrike fortfarande märkt av kriget, koloniala nederlag och en känsla av att ha förlorat sin plats bland stormakterna. Under de följande elva åren bedrev han en utrikespolitik som systematiskt utmanade den efterkrigsordning som USA byggt upp. För de Gaulle var det inte fråga om sentimental antiamerikanism. Det var en kall beräkning: den värld som skapades efter 1945 hade, enligt honom, i praktiken cementerat amerikansk dominans över Västeuropa. Han kallade det öppet för ”l’hégémonie américaine”.
Redan tidigt gjorde han klart att Frankrike inte tänkte acceptera rollen som juniorpartner. 1958 föreslog han Eisenhower en trepartsdirektorat mellan USA, Storbritannien och Frankrike som skulle styra västvärldens strategi. När amerikanerna avvisade idén drog han sina slutsatser. Frankrike måste skaffa sig egna medel.
Det mest symboliska steget kom 1966. De Gaulle meddelade att Frankrike lämnade NATO:s integrerade militära struktur. Amerikanska baser och högkvarter skulle ut ur landet. ”Frankrike måste försvara sig själv, för sig själv och på sitt eget sätt”, förklarade han. Beslutet chockade Washington. USA hade vant sig vid att betrakta Västeuropa som ett strategiskt område under amerikansk ledning. De Gaulle svarade att ingen fransk president kunde överlåta beslutet om landets överlevnad till en president i Washington.
Parallellt byggde han upp den franska kärnvapenstyrkan, force de frappe. För de Gaulle var den inte bara ett vapen utan en politisk deklaration. Under Kubakrisen 1962 hade han stött Kennedy, men händelsen bekräftade hans misstanke: när det verkligen gällde bestämde de två supermakterna. Europa riskerade att bli slagfält eller förhandlingsobjekt. En egen avskräckningsförmåga var därför oundgänglig.
Ekonomin var ett annat slagfält. De Gaulle angrep dollarns privilegierade ställning i Bretton Woods-systemet. Han menade att USA kunde finansiera både sin välfärd och sina krig genom att låta tryckpressarna gå, medan övriga länder tvingades anpassa sig. I mitten av 1960-talet började Frankrike systematiskt växla dollarreserver mot guld. Det var en direkt utmaning mot det monetära system som underbyggde amerikansk makt.
I Europa förde han en lika kompromisslös linje. Han motsatte sig Storbritanniens inträde i EEG, delvis därför att han såg London som en amerikansk utpost. Hans vision var en ”Europe des patries” – en samling suveräna stater under fransk ledning, inte en överstatlig konstruktion som lätt kunde bli ett instrument för amerikanskt inflytande. Fouchet-planen, hans förslag till politiskt samarbete, gick i den riktningen men strandade.
Vietnamkriget blev ytterligare en konfliktpunkt. 1966 höll de Gaulle ett uppmärksammat tal i Phnom Penh där han öppet kritiserade den amerikanska interventionen. Han varnade för att ingen yttre makt i längden kan påtvinga ett folk sin vilja. Det var inte bara moralism. Det var också en markering att Frankrike inte tänkte låta sig dras in i amerikanska äventyr långt bort från europeiska intressen.
Samma logik gällde Mellanöstern. Efter sexdagarskriget 1967 intog de Gaulle en distanserad hållning till Israel och kritiserade vad han såg som amerikansk ensidighet. Han talade om judarna som ett ”folk som är säkert på sig självt och dominerande” – formuleringar som väckte stark kritik, men som passade in i hans bredare motvilja mot att låta amerikanska prioriteringar styra europeisk politik.
Bakom alla dessa beslut låg en och samma analys. Den bipolära världen, menade de Gaulle, hotade att bli monopolär. Om Europa inte skaffade sig egen tyngd riskerade det att reduceras till en amerikansk protektorat. Han fruktade också att USA och Sovjetunionen en dag skulle kunna komma överens över Europas huvuden. Därför måste Frankrike – och i förlängningen Europa – kunna agera självständigt.
De Gaulle var aldrig isolationist. Han stod kvar i den atlantiska alliansen i politisk mening och stödde USA när han bedömde att de gemensamma intressena krävde det. Men han vägrade acceptera att allians skulle betyda underordning. ”Allians ja, vasallage nej” sammanfattar hans hållning bättre än de flesta längre utredningar.
Femtiofem år efter hans död ekar fortfarande samma frågor. När europeiska ledare i dag talar om strategisk autonomi, om behovet av egen försvarsförmåga och om riskerna med ensidigt beroende av Washington, är det de Gaulles gamla varningar som återkommer. Han var inte alltid bekväm att ha att göra med. Men han var sällan otydlig.
