Ledare: När SD:s liberala förfall blir tydligt är AFS ett allt realistiskare alternativ

Ledarredaktionen: Henrik Sundin: Sverigedemokraterna befinner sig mitt i en djup identitetskris. Den senaste skandalen där partiets tidigare HBTQ-ansvarige och jämställdhetspolitiske talesperson Michael Rubbestad utreds för barnpornografibrott är inte bara en enskild rutten fisk. Den är ett symptom på ett parti som under det senaste decenniet sakta men säkert har glidit bort från sin ursprungliga nationalistiska och värdekonservativa kärna.

68-rörelsen öppnade upp för alternativa sätt att leva förutom det av kyrkan godkända man och kvinna! SD har du kopplat på denna trend. Inte förvånande då det i allt större utsträckning har förtroendevalda som hellre lever loppan än att landa i barnafödande och tvåsamhet.

Tystnaden från partiledningen om den senaste skandalen är talande. Jimmie Åkesson har inte yttrat ett ord. Gruppledaren Linda Lindberg nöjer sig med att kalla det hela ”besvärande”. Ingen kraftfull markering. Ingen omedelbar uteslutning. Inget som signalerar att partiet tar saken på blodigt allvar. Samtidigt som man för bara några år sedan kastade ut Gustav Kasselstrand och hela SDU för att de vågade stå upp för en mer klassiskt konservativ linje.

Det är just här dubbelmoralen blir glasklar.

Hur många av SD:s väljare visste ens om att partiet hade en officiell HBTQ-ansvarig? Att Michael Rubbestad aktivt drev frågan om fler män i förskolan? Att han syntes med örhänge på bilderna på Wikipedia? Att partiet under hans och andra liberala profiler som Jessica Stegruds inflytande tonat ner talet om kärnfamiljen till nästan ingenting under det senaste decenniet?

Det är en bitter sanning att SD numera talar betydligt mer om att vara ett ”modernt” parti än om den traditionella kärnfamiljens betydelse för samhällets stabilitet. Den retorik som en gång var självklar har ersatts av kompromisser, signalpolitik och en längtan efter att framstå som ”respektabel” i etablissemangets ögon.

Och så har vi det amerikanska inflytandet. SD har blivit ett parti som i allt högre grad blickar västerut mot den amerikanska liberalhögern – med allt vad det innebär: HBTQ-liberalism i light-version, mångkultur inom vissa ramar, fokus på yta framför djup värdekonservatism, där kärnfamiljen har särskild juridisk status. Man vill äta kakan och ha den kvar. Man vill vara både lite radikal och samtidigt accepterad av medierna.

Gustav Kasselstrand och Alternativ för Sverige har valt en annan väg. De har inte böjt knä för tidens liberala vindar. De har inte kompromissat bort familjepolitiken. De har inte skapat interna befattningar som HBTQ-ansvarig för att visa hur ”moderna” de är. De står fast vid en konsekvent nationell och konservativ politik – precis den politik som SD en gång lovade sina väljare men som nu alltmer känns som ett minne blott.

När Kasselstrand nu går ut och pekar på hyckleriet gör han det med trovärdighet. Han själv blev utkastad för att han vägrade svika de värderingar som byggde SD. Rubbestad får däremot lämna riksdagen under tystnad. Inga offentliga avrättningar. Inga krav på full transparens.

Detta är inte ett parti med ryggrad längre. Det är ett parti som försöker balansera på en slak lina mellan sina rötter och en liberaliserad image. Resultatet blir förlorad trovärdighet och moraliskt kaos.

För alla de väljare som en gång röstade på SD för att de ville ha ett parti som verkligen värnade det svenska, det normala och det traditionella är det hög tid att ställa sig frågan: Vart tog det partiet vägen? Och finns det ett alternativ som inte sviker?

Svaret heter Alternativ för Sverige. Ett parti som inte kompromissar. Ett parti som står fast. Ett parti som faktiskt menar vad det säger.

Chefredaktör Henrik Sundin