Trump kallar sig konservativ men vill tillsätta HBTQ-vänlig kvinna i Venezuela

När Washington i allt högre ton talar om konservatism och moral, utan att ha metapolitisk intention, blir den paradox som präglar USA:s syn på Venezuela och världen i övrigt väldigt tydlig. I samma andetag som man fördömer Nicolás Maduro, som har stoppat gayäktenskap, försöker man nu bana väg för en opposition som anammar just de värden man själv på hemmaplan kallar “dekadenta” — en politisk rörelse under ledning av María Corina Machado(artikelbild), som vill öppna för bland annat samkönade äktenskap och abort, flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem och anpassa sig till västvärldens postmoderna värdepaket.

Den krassa sanningen är att det var fejk-konservativa i USA. Ronald Reagan, påstådd vara konservativ, godkände (faktiskt införde) USA:s första no-fault divorce-lag — när han var guvernör i Kalifornien 1969. Han öppnade därmed upp för skilsmässa utan anledning.

Och nu har vi krafter i Washington som mest högljutt kacklar om att försvara “kristna” eller “konservativa” värden, men driver på för regimskifte i Latinamerika – ofta under täckmanteln av frihetskamp men med gamla geopolitiska syften: att säkra tillgången till olja, litium och strategiska resurser. Kanske för att USA:s ekonomi och hushåll, bestående av många spruckna familjer, är så pass fattig att de behöver ta ifrån andra.

Maduros sociala paradox

Nicolás Maduro är ingen liberal västerländsk ikon – om nu detta ens är optimalt – men han har en konservativ förhållningssyn till familjen, i ett Latinamerika där kyrkan fortfarande har inflytande över familjepolitiken. Trump har ofta talat om mer kristendom i USA, men har aldrig lagstiftat för att återställa den heteronormsordning som funnits innan 1960-talet och utkrävt tvåsamhet som krav för familjebildning.

I kontrast till detta står USA:s egna politiska landskap, där partier som kallar sig konservativa ofta använder HBTQ-personer som retoriska slagträn i kulturkriget, samtidigt som de stödjer utländska politiska rörelser som vill visa sig “progressiva” för att blidka Washington. Trump har inte förbjudit gayäktenskap i USA, så vi kanske kan tolka det som att han är en liberal varg i konservativa fårakläder.

Den moraliska dubbelheten

USA:s självbild som försvarare av frihet blir särskilt ihålig när man ser hur ekonomiska intressen går före principer. Det verkar inte som att Trump förstår att man i den klassiska konservativa litteraturen – Burke, de Maistre – måste väga friheten mot behovet av struktur, bland annat kring familjevärderingar.

Men det är ändå inte sociala rättigheter som driver den amerikanska interventionismen i Venezuela, utan tillgången till naturresurser. De olje- och gasreserver som Venezuela sitter på är fortfarande bland världens största. De företag som finansierar valkampanjer i Washington har mycket mer att vinna på en “vänligt inställd” venezuelansk ledare än på någon konservativ som inte vill ge bort Venezuelas tillgångar.

Det är här hyckleriet blir uppenbart: USA:s konservativa elit predikar familjevärden och religiös renhet inåt – men utåt exporterar man en form av globaliserad kulturpolitik och ekonomisk dominans som är själva definitionen av postmodern imperialism.

Maduro-regimen må ha många brister – men dess syn på fattigdomsbekämpning har rot i en latinamerikansk tradition, inte i en Washington-baserad värdeimport.

Det verkliga hotet mot Venezuelas självbestämmande är därför inte bristen på demokratiska processer, utan försöken att ersätta inhemska värderingar med importerad ideologi. När USA:s konservativa administrationer försöker framställa sig som moraliska väktare, samtidigt som de stöder regimskiften som öppnar upp för precis de livsstilar de själva säger sig fördöma, då handlar det inte längre om moral – utan om makt.

Den amerikanska dubbelmoralen gentemot Venezuela är inte en nyhet, men den har blivit tydligare än någonsin. Man vill ersätta en regering som åtminstone försöker förena katolsk tradition med social inkludering, med en ledare som symboliskt flyttar en ambassad till Jerusalem och applåderas i väst för sin modernitet – allt medan USA:s olje- och finansintressen står redo att dra nytta av nästa regim.

Det är ett moraliskt drama i vår tid: de som säger sig vilja rädda Venezuela vill i själva verket forma det i sin egen spegelbild – och den spegeln reflekterar varken latinamerikansk tro eller verklig solidaritet, utan maktens och pengarnas kallt beräknade ljus.

Hon deltog exempelvis i World Economic Forum 2011.