Forskare: Välfärdsstaten sänker IQ-nivån i västvärlden

Under det senaste seklet har mänskligheten gjort enorma teknologiska och medicinska framsteg. Vissa skulle säga även ekonomiska, men detta är mer diskutabelt: BNP-utvecklingen efter andra världskriget har till stor del drivits av belåning och inflationsdrivna tillgångsvärden snarare än reell produktivitetsökning. Ekonomer som Michael Hudson och Steve Keen har i detalj visat hur skuldexpansion och finansiell spekulation alltmer ersatt organisk tillväxt. Detta degenererade sätt att bygga ekonomier, som nu uppvisar sina baksidor i bland annat USA, är ett bra exempel på den hypotes som i denna artikel kommer presentas, att människor verkar bli allt dummare i vårt välfärdssamhälle. I

Så frågan vi alla behöver ställa: sker denna teknologiska och civilisationsutveckling på bekostnad av vår biologiska framtid? Enligt en hypotes – som länge betraktats som kontroversiell – är svaret ja.

I korthet hävdar den så kallade dysgeniska hypotesen att vissa genetiskt ärftliga egenskaper, särskilt intelligens, kan vara på tillbakagång i moderna samhällen. Och även om detta är en obekväm sanning, förtjänar den att tas på allvar. Källor på Googles sökmotorer säger att hypotesen är helt motbevisad med detta är politiskt korrekt propaganda. Varenda person som läser historiskt skildringar inser hur långt ifrån dagens människor är ifrån den intelligens som behövdes för att överleva i en miljö där dumhet, lathet och ekonomiskt misslyckande bestraffades med evolutionens starkaste bestraffning, att inte överleva eller föröka sig.

Intelligens och evolutionärt tryck

Under större delen av mänsklighetens historia var intelligens – förmågan att lösa problem, planera och undvika fara – avgörande för överlevnad. Individer med högre kognitiv förmåga hade ofta större chans att nå vuxen ålder, navigera sociala relationer och försörja sig, vilket också innebar större möjlighet att föra sina gener vidare.

I moderna välfärdssamhällen har detta selektionstryck i praktiken upphört. I stället för att överlevnad och reproduktion kräver anpassningsförmåga och framförhållning, säkerställs dessa numera av statliga trygghetssystem, medicinsk teknologi och institutionell omvårdnad. Det innebär, som Richard Lynn påpekade i Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations (1996), att naturligt urval inte längre fungerar som en filtreringsmekanism för kognitiva egenskaper.

Den som idag lever i ett avancerat samhälle behöver inte längre särskilt hög intelligens för att överleva eller reproducera sig. Tvärtom visar demografiska data att personer med högre utbildning – ofta korrelerat med högre IQ – tenderar att få färre barn än de med lägre utbildning. Detta mönster har bekräftats i flera länder, bland annat i Tyskland, Norge och USA (t.ex. Meisenberg, 2008; Vining, 1982).

Empiriska belägg

Forskare som Richard Lynn, Michael A. Woodley of Menie och Edward Dutton har under 2000-talet publicerat omfattande analyser av dysgeniska trender. Bland deras viktigaste observationer:

• Det finns en negativ korrelation mellan IQ och fertilitet i flertalet moderna samhällen. I t.ex. USA visade Lynn (2004) att individer med IQ över genomsnittet tenderar att få färre barn än dem med genomsnittlig eller under genomsnittlig IQ.
• Flynn-effekten, som beskrev en ökning av IQ på 1900-talet, har i flera länder planat ut eller vänt. I länder som Norge, Danmark, Finland och Storbritannien har genomsnittlig IQ börjat sjunka sedan 1990-talet (se Bratsberg & Rogeberg, 2018, Proceedings of the National Academy of Sciences).
• Det finns genetiska tecken på att mutationer kopplade till kognitiv funktion ökar i frekvens. Woodley et al. (2017) har i artiklar i Intelligence argumenterat för att ackumuleringen av skadliga mutationer – i frånvaro av negativ selektion – gradvis minskar den genetiska grunden för hög kognitiv kapacitet.

Dessa resultat är förstås kontroversiella, men de pekar på ett allvarligt långsiktigt problem: att vår teknologiska och sociala utveckling kan vara biologiskt ohållbar.

Kritikens svagheter

Kritiker av den dysgeniska hypotesen anför ofta att intelligens inte är tillräckligt förstått, att miljöfaktorer dominerar, eller att etiken kring frågan är för känslig för att det ska diskuteras öppet. Dessa invändningar är viktiga – men de får inte bli svepskäl för att ignorera statistiskt robusta mönster.

Att intelligens är multifaktoriell – både genetiskt och miljömässigt betingad – är idag konsensus inom psykometrisk forskning (Plomin & Deary, 2015). Det försvagar dock inte den dysgeniska hypotesen, utan stärker argumentet för att förstå samspelet mellan gener och samhälle. Den vetenskapliga frågans etiska laddning får inte utgöra ett veto mot att undersöka dess verklighetsgrund.

Vad står på spel?

Om vi verkligen befinner oss i en dysgenisk utveckling innebär det att framtida generationer kan få svagare kognitiv kapacitet – med djupgående konsekvenser för innovation, vetenskap, teknologisk utveckling och även demokratiska processer. Som Edward Dutton och Michael Woodley skriver i At Our Wits’ End (2018), påverkas även samhällsmoral, framtidstänkande och långsiktig planeringsförmåga av kollektiv IQ.

Detta är inte en fråga om elitism eller värdering av individer, utan om civilisationens överlevnadsförmåga. Att ignorera potentiell genetisk erosion i centrala egenskaper som intelligens är inte progressivt – det är ansvarslöst.

Att diskutera dessa frågor öppet är inte ett uttryck för arrogans, utan för vetenskaplig integritet. Den dysgeniska hypotesen förtjänar en plats i det offentliga samtalet, inte för att skuldbelägga individer, utan för att förstå och eventuellt påverka civilisationens biologiska framtid.

Referenser (urval)

• Lynn, R. (1996). Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations. Praeger.
• Woodley of Menie, M.A., Dutton, E. (2018). At Our Wits’ End: Why We’re Becoming Less Intelligent and What It Means for the Future. Imprint Academic.
• Bratsberg, B., & Rogeberg, O. (2018). ”Flynn effect and its reversal are both environmentally caused.” PNAS, 115(26), 6674–6678.
• Meisenberg, G. (2008). ”IQ population genetics: It’s not as bad as you think.” Mankind Quarterly.
• Vining, D.R. (1982). ”Social versus reproductive success: The central theoretical problem of human sociobiology.” Behavioral and Brain Sciences.
• Plomin, R., & Deary, I.J. (2015). ”Genetics and intelligence differences: five special findings.” Molecular Psychiatry, 20, 98–108.