Muslimska stormakter möts i Iran – ny maktstruktur växer fram i Mellanöstern

Chefredaktör Henrik Sundin Geopolitisk analys | 26 oktober 2026

USA och Israel gick in i kriget mot Iran med en överväldigande militär överlägsenhet. Men åtta månader senare står den iranska staten fortfarande kvar. Teheran har inte kapitulerat, och några av regionens viktigaste makter söker nu direkta säkerhetspolitiska samtal med den iranska ledningen. Det som skulle befästa den amerikanska maktordningen riskerar i stället att påskynda dess tillbakagång.

Under årtionden har Washington utgått från att Mellanösterns politiska ordning ytterst ska vila på amerikansk militär styrka. Genom militärbaser, säkerhetsgarantier, ekonomiska påtryckningar och återkommande interventioner har USA försökt forma regionens maktförhållanden efter sina egna strategiska intressen.

Men historien har gång på gång visat att militär överlägsenhet inte är detsamma som politisk kontroll.

Den 26 oktober samlades höga säkerhetspolitiska företrädare från Saudiarabien, Turkiet och Pakistan i Teheran för samtal med den iranska ledningen. Mötet kan ses som ett uttryck för en större geopolitisk förändring: regionala stater börjar i allt högre grad förhålla sig till Iran som en bestående maktfaktor snarare än som ett problem som Washington förr eller senare kommer att undanröja.

Det betyder inte att dessa länder har blivit Irans allierade. Men det kan innebära att de har börjat dra slutsatser av krigets verkliga maktförhållanden.

Washingtons gamla misstag: att förväxla militär styrka med politisk makt

När USA och Israel inledde sina attacker mot Iran den 28 februari var skillnaden i militär kapacitet betydande. Den amerikanska krigsmakten hade teknologiska och materiella fördelar som Iran inte kunde matcha.

Ändå har den militära överlägsenheten inte resulterat i någon entydig strategisk seger.

Iran har drabbats av omfattande förstörelse, förluster och ekonomiska påfrestningar. Men staten har överlevt, dess politiska självständighet har inte upphört och landet har fortsatt att utöva inflytande över den regionala säkerhetsutvecklingen.

Här återkommer ett problem som präglat amerikansk utrikespolitik sedan kalla krigets slut: föreställningen att överlägsen militär kapacitet ger Washington möjlighet att omforma andra samhällen efter sina egna önskemål.

Från Irak till Afghanistan har kostsamma interventioner visat begränsningarna i denna strategi. Stater kan besegras militärt utan att den efterföljande politiska ordningen blir stabil eller förenlig med amerikanska intressen.

Iran utgör på många sätt en ännu svårare utmaning. Det är ett stort land med en lång statlig och civilisatorisk kontinuitet, en stark nationell identitet och en geografisk position som gör det omöjligt att bortse från i regionens säkerhetspolitik.

Man behöver varken sympatisera med den iranska regimen eller försvara dess politiska system för att erkänna dessa realiteter.

En stormakt kan förstöra en motståndares militära anläggningar. Det är betydligt svårare att bomba bort dess geografi, historia och nationella intressen.

Mellanöstern tillhör i första hand dess egna folk och stater

Den amerikanska dominansen i Mellanöstern har länge vilat på antagandet att en extern stormakt kan fungera som regionens yttersta säkerhetsgarant.

Men detta arrangemang har också skapat beroenden.

Saudiarabien och andra gulfstater har under decennier byggt stora delar av sin säkerhetspolitik kring amerikanska vapen, militärbaser och försvarsgarantier. Samtidigt har deras territorier riskerat att bli måltavlor när Washington hamnat i konflikt med regionala motståndare.

Kriget mot Iran aktualiserar en obekväm fråga för dessa länders ledare: Vad är värdet av en säkerhetsgaranti om den samtidigt ökar risken att dras in i en konflikt som landet självt inte har något intresse av att utkämpa?

Det är inte självklart att svaret blir ett fullständigt brott med USA. Men det kan bli en mer självständig utrikespolitik.

Ur ett traditionellt maktpolitiskt perspektiv är detta knappast överraskande. Stater har permanenta geografiska förutsättningar och långsiktiga nationella intressen. Allianser däremot förändras.

Saudiarabien kommer alltid att ligga vid Persiska viken. Turkiet kommer alltid att vara en betydande makt i regionens norra delar. Pakistan kommer alltid att behöva förhålla sig till sin västra granne Iran.

USA däremot befinner sig på andra sidan jordklotet.

Den geografiska verkligheten består, oavsett vilka strategier som för tillfället dominerar i Washington.

Iran kan vinna politiskt utan att vinna militärt

Det kanske mest betydelsefulla med kriget är att Iran inte behöver uppnå en traditionell militär seger för att förbättra sin regionala position.

USA ambitioner är omfattande: att begränsa Irans militära kapacitet, minska dess regionala inflytande och bevara en säkerhetsordning där Washington förblir den dominerande externa makten.

Irans strategiska mål kan däremot vara mer begränsade.

Om den iranska staten överlever, bevarar sin självständighet och förblir en central aktör i regionala säkerhetsfrågor har Washington inte nödvändigtvis uppnått sina övergripande politiska mål.

Detta är en grundläggande skillnad mellan taktisk och strategisk framgång.

Amerikanska och israeliska styrkor kan vinna enskilda militära konfrontationer och samtidigt misslyckas med att skapa den politiska ordning som kriget var tänkt att åstadkomma.

För Iran kan överlevnaden i sig få en symbolisk och diplomatisk betydelse.

Ett land som kan uthärda en omfattande konfrontation med världens mäktigaste militärmakt utan att tvingas till kapitulation kan börja uppfattas annorlunda av sina grannar.

Det betyder inte att Iran är starkare i varje materiell bemärkelse. Landets ekonomi och militära resurser kan vara betydligt svagare än före kriget.

Men makt är inte enbart en fråga om resurser. Det handlar också om trovärdighet, uthållighet och förmågan att tvinga andra aktörer att ta ens intressen på allvar.

Saudiarabien, Turkiet och Pakistan börjar förhålla sig till en ny verklighet

Det är mot denna bakgrund som säkerhetssamtalen i Teheran blir intressanta.

Saudiarabien är en historisk rival till Iran. Turkiet har egna regionala ambitioner, och Pakistan har sina särskilda säkerhetsintressen i både Sydasien och Mellanöstern.

Dessa länder har ingen anledning att frivilligt acceptera iransk överhöghet.

Men de har heller inget intresse av en permanent regional konflikt som hotar deras handel, energiförsörjning och nationella stabilitet.

En mer självständig regional diplomati kan därför vara ett rationellt svar på att USA militära överlägsenhet inte har skapat någon varaktig lösning på Irankonflikten.

Det är möjligt att dessa länder i första hand försöker balansera Irans makt genom förhandlingar. Men även det skulle vara betydelsefullt.

För när en stat blir så central att dess rivaler måste förhandla med den om regionens framtid har den redan uppnått ett visst mått av strategiskt erkännande.

Iran behöver inte kontrollera Riyadh, Ankara eller Islamabad för att få större inflytande över deras beslut.

Det kan räcka att dessa huvudstäder börjar betrakta Teherans intressen som en realitet som inte längre kan ignoreras.

Den amerikanska interventionismens begränsningar

Kriget mot Iran aktualiserar också en större fråga om amerikansk utrikespolitik.

Sedan Sovjetunionens fall har delar av Washingtons utrikespolitiska etablissemang betraktat amerikansk global dominans som både nödvändig och möjlig att upprätthålla genom militär styrka.

Denna hållning har ofta gått längre än försvaret av USA eget territorium och dess mest grundläggande nationella intressen.

I stället har amerikanska resurser använts för att påverka maktbalanser, regimer och konflikter i avlägsna delar av världen.

Resultatet har inte alltid motsvarat ambitionerna.

Krig har blivit långvariga. Kostnaderna har vuxit. Och lokala samhällen har visat sig betydligt svårare att omforma än vad de ursprungliga strategiska planerna förutsatte.

Ur ett mer återhållsamt, nationellt orienterat utrikespolitiskt perspektiv framstår detta som en varning.

En stormakts främsta uppgift är att skydda sitt eget lands säkerhet och långsiktiga intressen, inte att permanent administrera andra regioners politiska ordning.

Det betyder inte att USA saknar legitima intressen i Mellanöstern. Sjöfart, energimarknader, handel och säkerheten för amerikanska medborgare är verkliga frågor.

Men det är en sak att försvara konkreta nationella intressen och en annan att försöka upprätthålla militär och politisk dominans över en hel region.

Kriget mot Iran kan komma att förstärka denna skillnad.

Mot en iransk hegemoni?

Det vore för tidigt att utropa Iran till Mellanösterns nya hegemon.

Israel har fortfarande omfattande militär kapacitet. Turkiet är en betydande regional makt. Saudiarabien har stora ekonomiska resurser, och USA förfogar alltjämt över militära möjligheter som ingen regional aktör kan matcha.

Iran har dessutom allvarliga ekonomiska och politiska svagheter.

Men regional hegemoni behöver inte uppstå genom direkt territoriell kontroll.

Den kan också utvecklas när en stat blir så betydelsefull att andra makter tvingas anpassa sin utrikespolitik efter dess handlingsutrymme och säkerhetsintressen.

Om Saudiarabien, Turkiet och Pakistan i allt högre grad börjar utforma sin regionala politik utifrån att Iran är en permanent och inflytelserik makt, skulle detta kunna bli ett första steg mot en ny ordning.

Det behöver inte bli en ordning där Iran ensamt bestämmer. Snarare kan det handla om ett system där ett fåtal stora regionala stater förhandlar fram en maktbalans utan att USA längre kan diktera villkoren.

Även i ett sådant system skulle Iran kunna få en betydligt starkare position än tidigare.

Det verkliga nederlaget kan vara politiskt

Den kanske största ironin i konflikten är att ett krig som syftat till att begränsa Irans makt på längre sikt kan bidra till att stärka dess diplomatiska ställning.

Om Washington inte lyckas tvinga Teheran att acceptera dess säkerhetspolitiska krav, samtidigt som regionala makter söker nya former av samarbete med Iran, kan krigets politiska konsekvenser bli motsatta de avsedda.

Det skulle inte vara första gången en militärt överlägsen stormakt misslyckats med att omsätta sina framgångar på slagfältet i en varaktig politisk seger.

Men konsekvenserna kan bli särskilt omfattande i Mellanöstern, där den amerikanska säkerhetsordningen under lång tid utgjort en central del av regionens maktbalans.

Det är möjligt att USA även i framtiden kommer att vara en betydande militär aktör i regionen. Det är också möjligt att Iran kommer att möta nya bakslag som begränsar dess ambitioner.

Ändå pekar utvecklingen mot en fråga som Washington förr eller senare måste besvara: Hur länge är det möjligt att upprätthålla en regional ordning med militär styrka när de lokala makterna själva börjar söka andra lösningar?

Iran behöver inte besegra USA krigsmakt för att utmana den amerikanska ordningen. Det kan räcka att överleva den.

Om Mellanösterns framtid i allt större utsträckning avgörs genom förhandlingar mellan Teheran, Riyadh, Ankara och andra regionala huvudstäder, kan den historiska innebörden av kriget bli något helt annat än Washington föreställde sig.

Inte att Iran vann en avgörande militär seger, utan att USA misslyckades med att förhindra framväxten av en regional maktordning där Iran intar en central position.

Och kanske är det just där den verkliga förändringen ligger: i insikten att Mellanösterns framtid i längden inte kan bestämmas enbart från Washington.

Chefredaktör Henrik Sundin