Prenumerera
Prenumerera
Av http://politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=73050484

150 utvisningar är ett hån – Sveriges integrationshaveri är gigantiskt

Johan Forsells uttalande på X låter förnuftigt på ytan. De allra flesta som kom från Syrien är laglydiga och bidrar. En liten grupp på drygt 150 personer som dömts för brott – bland annat våldtäkt, misshandel och rån – ska utvisas menar Forsell i sitt inlägg. Samarbete med Damaskus ska göra det möjligt.

Problemet är att 150 personer är en droppe i havet. Det är en symbolisk åtgärd som inte på något sätt motsvarar omfattningen av de integrationsproblem Sverige har byggt upp under det senaste decenniet.

Skalan är en helt annan

Mellan 2011 och 2016 kom över 160 000 syrier till Sverige. Totalt har Sverige tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern och Nordafrika under samma period. Att nu lyfta fram 150 personer som ska utvisas efter brott är inte fel i sig – brottslingar ska utvisas. Men det är en ren sidospårning från de strukturella problemen: höga andelar i utanförskap, låg sysselsättning i vissa grupper, bostadssegregation, hederskultur, religiös extremism och en kraftig överrepresentation i grov brottslighet.

Svenska myndigheter och forskare har under lång tid dokumenterat att personer med bakgrund i vissa länder, däribland Syrien, är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Det gäller inte bara de 150 som Forsell nämner. Det gäller ett betydligt större antal personer som begår brott, lever i parallellsamhällen eller utgör en långsiktig belastning på välfärdssystemet. Att peka på 150 dömda individer som lösningen ger en falsk bild av att problemet är litet och hanterbart.

Symbolpolitik i stället för systemförändring

Resan till Damaskus tillsammans med Benjamin Dousa och mottagandet av en syrisk delegation är politiskt teater. Det skapar en känsla av handlingskraft utan att röra vid de grundläggande frågorna: hur Sverige ska hantera en invandring som varit för stor i förhållande till integrationsförmågan, hur man ska stoppa ytterligare tillströmning av personer med låg utbildningsnivå och svag anknytning till arbetsmarknaden, och hur man ska bryta de parallella strukturer som redan etablerats.



Utvisning av dömda brottslingar är en självklarhet och borde ha varit det långt tidigare. Men det räcker inte. Om man bara tar bort de mest extrema fallen och lämnar resten orört, fortsätter problemen att växa. Det gäller både den organiserade gängkriminaliteten, som till stor del har rötter i invandrade miljöer, och det mer vardagliga utanförskapet i form av bidragsberoende, låg skolprestation och kulturella konflikter.

Konsekvensen av att bagatellisera

När ansvariga politiker framställer 150 utvisningar som ett viktigt steg riskerar de att underskatta allvaret. Många väljare ser i stället ett land där stora områden präglas av otrygghet, där kvinnor i vissa stadsdelar inte rör sig fritt, där skolor har problem med hedersrelaterat våld och där skattebetalarna får bära kostnaden för en invandring som inte har fungerat. Att då tala om ”en liten grupp” och ”uppskattad del av vårt land” utan att samtidigt erkänna de stora, mätbara problemen skapar misstro.

Utvisningar av brottslingar är nödvändiga. Men de löser inte integrationsproblemen. Det krävs betydligt tuffare politik: kraftigt minskad invandring från länder med svag integrationstradition, snabbare och fler utvisningar, hårdare krav på anpassning och en ärlig redovisning av kostnader och konsekvenser. 150 personer är en början – men det är långt ifrån tillräckligt.