Om Houthierna tar bergen faller vägen till både Aden och Röda havet

Houthierna behöver inte storma Taiz för att vinna den. Det räcker att de tar bergen.

I flera veckor har striderna i sydvästra Jemen flyttat från kusten upp i höjderna. Efter att den vapenvila som i stort höll sedan 2022 bröt samman i somras drev houthierna i början av september fram längs Röda havet, tog bland annat hamnstaden Mokka och nådde fram till farvattnen vid Bab al-Mandeb. Sedan vände trycket inåt landet. Nu handlar kriget om de berg och bergsvägar som binder samman Taiz med Aden, Lahj och kusten.

Det är klassisk höjdkrigföring, och det är därför bergen är viktigare än själva stadskärnan.

Taiz ligger i en sänka, omgiven av branta massiv. Jabal Sabir, berget som reser sig över staden, når över 3 000 meter. Den som sitter där, eller på kedjan av höjder väster och söder om staden – Jabal Habashi, Jabal Nu’man, Kahboubbergen och passen mot al-Turbah – kan se och beskjuta vägarna nedanför. En motoffensiv uppför samma sluttningar blir dyr. Regeringsstyrkor och lokala förband har hållit mycket av den terrängen i ett decennium och har lärt sig stads- och bergskrig. Houthierna har därför oftare valt att strypa staden än att försöka ta den kvarter för kvarter.

Geografin gör Taiz till porten mellan de två Jemen. Norrut och österut ligger houthikontrollerat land. Söderut går den slingrande bergsvägen via al-Turbah och Lahj mot Aden, där den saudiskstödda, internationellt erkända regeringen har sitt säte. Västerut sluttar guvernementet ner mot Mokka, Dhubab och Bab al-Mandeb, ett av världens trängsta sjöfartsnålar. Den som håller höjderna kan alltså både skära av regeringens sista landförbindelse söderut och skydda en kustposition från artilleri och flygspaning.

Det är den logiken som driver offensiven. Militära bedömare beskriver målet som en båge av inringning: säkra kommenderande höjder, länka ihop dem och göra vägen Taiz–Aden oframkomlig. Staden behöver då inte falla i ett anfall. Den kan svältas ut på förstärkningar, bränsle och varor, på samma sätt som under belägringen under krigets första år. I slutet av september och början av oktober rapporterades strider på tiotals fronter samtidigt, bland annat kring al-Kadha, Bani Bakkari och passen söder om staden. Regeringen svarade den 4 oktober med operationen ”Yemens gryning”, med uttalat syfte att lätta trycket på Taiz och ta tillbaka förlorad mark. Båda sidor har sedan dess gjort anspråk på återtagna höjder och kustpositioner. Fronten är rörlig. Höjderna är inte tagna.

Om houthierna ändå får fast kontroll över de strategiska bergen förändras kriget i fyra steg.

För det första blir Taiz militärt ohållbart på sikt. Den som äger sluttningarna ovanför bassängen kan beskjuta infartsvägar, flygplatsens omgivningar och varje försök att gruppera en motstöt. En stad som redan är omringad från norr och öster förlorar då sin sista andningsväg söderut. Hundratusentals människor i Yemen tredje största stad, och närmare fyra miljoner i guvernementet, hamnar i en fullständigare belägring än den de redan levt med.

För det andra låses korridoren mot Röda havet. Höjderna väster om Taiz är det inre skyddet för Mokka och Dhubab. Den som håller dem kan försörja kusten från inlandet och göra det svårare för regeringsstyrkor att skära av houthierna från Bab al-Mandeb. Sundet är redan en av de platser där houthiernas attacker mot sjöfart har tvingat om globala rutter. En säkrad landbas förkortar varningstiden för fartyg och ger gruppen kortare skjutavstånd med drönare, minor och sjömålsrobotar.

För det tredje spricker den anti-houthiska fronten politiskt. Taiz är den sista stora urbana fästningen i sydväst. Analytiker har beskrivit ett samtidigt fall av Taiz och Marib – där landets största olje- och gasfält ligger – som nära ett avgörande. Även utan Marib skulle förlusten av bergen runt Taiz isolera Aden från väster och visa att regeringen inte kan hålla sina egna försörjningslinjer.

För det fjärde förvärras den humanitära krisen. Taiz har i åratal levt med avskurna vägar, artilleribeskjutning och en ekonomi som delvis styrs av den som kontrollerar infarterna. En ny, tätare inringning betyder inte automatiskt att houthierna marscherar in i centrum. Det betyder att staden kan tvingas till kapitulation utan att ett enda kvarter stormas.

Det är därför striden just nu inte står om ett torg eller ett guvernörspalats. Den står om sluttningar, pass och en enda bergsväg. Den som tar dem tar inte bara ett berg. De tar porten mellan bergen och havet.