Avskräckning eller gränsen först: när Carlson mötte Sir Rees-Mogg

I Tucker Carlsons intervju, publicerad den 2 oktober 2026 och inspelad hemma hos Sir Jacob Rees-Mogg, möts två konservativa som båda säger sig avvisa liberal interventionism. De är ändå oense om det som samtalet egentligen handlar om: om upprustning avskräcker från krig, eller om den drar Storbritannien in i en konflikt som inte tjänar britterna.

Carlson lägger upp samtalet som en konfrontation med det han kallar Storbritanniens mest krigsvänliga röst. Rees-Mogg svarar att han inte vill ha krig med Ryssland. Ingen i Storbritannien vill det, säger han. Hans tes är den motsatta: vägen att undvika krig är att förbereda sig för det.

Avskräckning mot inåtvändhet

Rees-Mogg pekar på Salisbury, mordet i London som tillskrivits ryska agenter, invasionen av Ukraina och hotfulla uttalanden från kretsar nära den ryska staten. Ryssland har redan visat sig aggressivt, säger han, och invasionen bröt dessutom mot uppgörelsen där Ukraina gav upp sina kärnvapen i utbyte mot att landets territoriella integritet skulle respekteras. Om en stat får kränka en annan suverän stats gränser utan kostnad, är hans linje, hotas hela den internationella ordningen. Nationalstaten är byggstenen. Därför behövs en försvarsmakt stark nog att avskräcka.

Carlson köper inte steget från Ukraina till ett brittiskt krig. Han frågar vad Ryssland skulle vinna på att slåss med Storbritannien, och om Rees-Mogg på allvar tror att Moskva vill ta brittiskt territorium. Hans hållning är inåtvänd: väst drar in sig självt i en farlig konfrontation med Ryssland i stället för att tjäna de egna medborgarna. Prioriteringen borde ligga på hemmaplan, framför allt på gränserna. Historiska interventioner, med Irakkriget som tydligaste exempel, har enligt honom urholkat suveränitet, trygghet och välstånd utan att göra länderna starkare.

Skillnaden är alltså inte att den ene är interventionist och den andre isolationist i klassisk mening. Rees-Mogg avvisar uttryckligen liberal interventionism: väst har inte att göra hur andra länder styrs internt, diktatur eller inte. Det han försvarar är avskräckning och territoriell integritet. Carlson ser samma upprustning som en kapplöpning som stjäl resurser från det staten redan misslyckas med, invandringen.

Ekonomin, styrkan och andra världskriget

Tonläget hårdnar när Carlson hävdar att Ryssland har en större ekonomi än Storbritannien. Rees-Mogg rättar honom: den brittiska ekonomin är större, den ryska militären är större. Carlson växlar då till yta, resurser och industri. Rees-Mogg frågar varför så lite blivit av det arvet, i ett land med mer än dubbelt så stor befolkning.

Sedan går Carlson bakåt till andra världskriget. Han menar att Storbritannien förstörde imperiet och landet i ett krig som fortfarande beskrivs som en god idé, och att Hitler inte ville kriga med Storbritannien. Rees-Mogg kallar inträdet grundläggande, ett fall av rätt mot fel, och säger att alternativet hade varit att tala tyska. Carlson svarar: ”Who cares?” Det finns redan många i Storbritannien som inte talar engelska, säger han, så ett europeiskt språk vore åtminstone något. Rees-Mogg avbryter med att han är förvånad över att Carlson är på väg att försvara Hitler, och att det knappast är vad Carlson vill göra. Carlson svarar att han varken är hemlig eller öppen nazist.

Frågan Carlson återkommer till är ändå nyttan: har Storbritannien blivit ett bättre och friskare land av att ha tagit striden? Rees-Mogg svarar att det var rätt att besegra Hitler, även om landet inte är vad det en gång var.

Där de faktiskt möts

Under oenigheten om Ukraina, anslagen och krigshistorien finns en gemensam ram. Båda avvisar liberal interventionism och nationsbygge utifrån. Irakkriget 2003 är för båda ett misstag, ett ingrepp i ett annat lands inre angelägenheter under förevändning av demokrati. Båda sätter nationalstaten före överstatliga projekt. Och båda beskriver västländers invandringspolitik och gränshantering som ett allvarligt misslyckande.

Det som skiljer dem är vad den diagnosen kräver. Rees-Mogg vill finansiera en kraftig upprustning, med ett försvarsmål kring 3,5 procent av BNP, genom att skära i välfärdsutgifterna: styrka som försäkring mot krig. Carlson vill använda samma resurser till gränsen och landet självt, och menar att ytterligare en kapprustning inte är avskräckning utan en väg in i det krig den påstås förhindra.

Samtalet slutar inte i en gemensam linje. Det slutar i två versioner av samma motvilja mot interventionism: den ena rustar för att ingen ska behöva slåss, den andra vägrar rustningen för att slaget inte är britternas.