500 stängda skolor, samma förort som 2005

Mellan 400 och 500 franska gymnasieskolor håller helt eller delvis stängt på måndag. Inte för att eleverna strejkar i ordnad form, utan för att staten inte längre kan garantera säkerheten. Utbildningsminister Édouard Geffray sa på söndagen att 24 skolor bränts eller plundrats sedan rörelsen började, och att 78 anställda i skolväsendet skadats. Över 5 000 personer har gripits, omkring 85 procent av dem minderåriga. Personalen har, enligt ministern, angripits just för att de arbetar i skolan.

Det är den nyhet som svenska medier återger som ett elevuppror mot lärarbrist, långa dagar och slitna lokaler. Kraven är verkliga. Det som utelämnas är var allt detta började, och var det fortfarande är som värst.

Rörelsen startade i mitten av september i Parisregionen och har sitt centrum i Seine-Saint-Denis, departementet norr om huvudstaden. Reuters rapporterade att två tredjedelar av gymnasierna där deltog i protesterna i torsdags. Aubervilliers, Saint-Denis, Pantin: samma förorter som i tjugo år varit scen för det franska inrikesministeriet kallar “violences urbaines”. Fack i departementet uppger att två tredjedelar av skolorna har obesatta lärartjänster. Eleverna säger att adressen avgör framtiden. Det stämmer. Frågan är varför adressen ser ut som den gör.

Seine-Saint-Denis är det departement i Frankrike där invandringen satt djupast spår. Redan 2005 hade 57 procent av alla under 18 år minst en invandrad förälder, mot 18 procent i övriga Frankrike, enligt de siffror Insee-materialet brukar återges med. I kommuner som Clichy-sous-Bois, Aubervilliers och La Courneuve låg andelen kring tre fjärdedelar. Det är samma kommuner som brann 2005. Det är samma kommuner som blockeras och bränns nu.

Lärarflykten är inte ett mysterium. Franska lärare söker sig bort från skolor där lektioner avbryts, där rektorer hotas och där föräldrakontakten ofta går via tolk eller inte alls. Resultatet blir precis det eleverna klagar på: obemannade timmar, stora klasser, lokaler som förfaller snabbare än de kan repareras. Sedan används förfallet som bevis för att staten diskriminerar. Cirkeln är sluten, och den som pekar på demografin anklagas för att skylla på offren.

Regeringen skyller i stället på yttervänstern. Geffray säger att ultravänsteraktivister infiltrerat rörelsen, tagit den från eleverna och medvetet angripit skolpersonal. Inrikesministeriet talar om upplopp. La France insoumise förnekar. Båda kan ha rätt om taktiken och fel om orsaken. Man kan elda på ett redan brännbart område. Man skapar inte bränslet genom ett tweet från Manuel Bompard. Bränslet är tre decennier av invandring till kommuner som aldrig integrerade den, en skolpolitik som vägrade sortera, och en ordningsmakt som växelvis backar och slår.

Siffrorna från den här veckan är inte ett pedagogiskt misslyckande i största allmänhet. Frankrike har ungefär 3 700 gymnasier. Hundratals av dem kan inte öppna. Tjugofyra har bränts eller skövlats. Lärare har attackerats med avsikt. Det är samma mönster som 2005, samma geografi, samma vokabulär från myndigheterna: “urbant våld”, aldrig invandring. Skillnaden är att de som kastar och blockerar nu i högre grad är födda i Frankrike. Det brukar kallas integrationsframgång. Det ser mer ut som att problemet ärvt sig.

Svenska medier kan rapportera stängda skolor utan att nämna Seine-Saint-Denis. Det är ett val. Departementet är inte vilket fattigt område som helst. Det är det tydligaste europeiska exemplet på vad som händer när en skolpliktig befolkning byts ut snabbare än institutionerna hinner anpassa sig, och när anpassningen består i att sänka kraven i stället för att ställa dem. Måndagens stängda portar är inte ett argument för mer resurser till samma modell. De är argumentet för att modellen redan har fallit.