V kan rösta på Tidös talman – och högern slarvade bort segern
Vänsterpartiet leker inte med talmansposten för att de plötsligt blivit förtjusta i Andreas Norlén. De gör det för att visa S att de inte är en underleverantör. Om V lägger sin röst på en moderat talman krymper Magda Anderssons utrymme att dra ut på spelet. En socialdemokratisk talman ger henne mer tid. En moderat talman gör att klockan tickar fortare mot en fjärde och sista chans – och att den chansen lättare kan hamna hos Tidö. Det är maktspel, inte statsmannaskap.
Det är också en påminnelse om hur skört det rödgröna underlaget är. S, V och MP vann inte för att de löste något. De vann med knappa 176 mot 173 mandat efter ett val där S backade, V växte och blockskillnaden låg på ungefär 50 000 röster. Det är inte ett mandat för att styra, det är ett mandat för att förhandla tills någon sviker.
Kaoset de rödgröna lämnade efter sig – och som de nu riskerar att återuppliva – är inte en slogan. Det är en kedja: hög asylinvandring under lång tid, svag återvändandepolitik, parallellsamhällen, gängrekrytering av minderåriga, skola och socialtjänst som inte hinner med, och en vänster som i valrörelsen hellre talade om “sammanhållning” än om vilka krav som faktiskt krävs för att ett land ska hålla ihop. När V samtidigt har dragits med kandidater och miljöer som flörtat med antisemitism och terrorromantik blir det extra tydligt vad S binder sig vid om Dadgostar får diktera takten.
Att Tidö förlorade med tre mandat betyder inte att deras analys om migrationen var fel. Det betyder att de aldrig stängde gränsen på riktigt. Asylsiffrorna sjönk, kvotflyktingarna minskade, inre kontroller skärptes och arbetskraftsinvandringen blev dyrare. Men anhöriginvandringen fortsatte, nivån låg fortfarande högre än i Danmark och Finland, och medborgarskapsspåret lämnades för öppet. En politik som säger “nu är det slut” men i praktiken släpper igenom nästa kohort nya väljare är inte en stängd gräns. Det är en halvmesyr. I ett val där utomeuropeiskt födda röstar massivt vänster är det inte bara en integrationsfråga. Det är en maktfråga.
SD bar en stor del av den politiska kostnaden. Partiet backade drygt tre procentenheter och tappade elva mandat. En del av det är att väljare som ville ha hårdare tag inte såg leverans. En annan del är att partiet under slutet av mandatperioden slarvade bort allvaret. Dansband, maskerad artist och “gimme some love for Jimmie” är inte hur man ser ut när man säger att landet står inför ett existentiellt problem. Fröken Snusk-numret gjorde SD till underhållning precis när de behövde vara tråkiga, hårda och konsekventa. Väljare som vill ha stängda gränser röstar inte på ett parti som ser ut att jaga virala klipp.
Slutsatsen är densamma oavsett hur man vänder på talmansbrickan: V visar muskler mot S för att de kan. De rödgröna har ett underlag som kräver ständiga eftergifter åt partier som inte prioriterar gränskontroll. Och högern hade kunnat vinna mer än tre mandat till – om gränsen hade stängts på riktigt, och om SD hade slutat leka popstjärna mitt i en valrörelse som handlade om vem som styr landet.
