Om Afroyim v. Rusk (1967) och priset för dubbelt medborgarskap

Den 29 maj 1967 avgjorde USA:s högsta domstol Afroyim v. Rusk med röstsiffrorna 5–4. En naturaliserad amerikan, Beys Afroyim, hade röstat i israeliskt val. Staten menade att han därmed förverkat sitt amerikanska medborgarskap enligt Nationality Act från 1940. Domstolen sade nej: kongressen får inte ta medborgarskapet ifrån den som inte själv avsäger sig det.

Det lät som ett skydd mot statligt godtycke. Det blev också startskottet för en annan ordning: att man kan vara medborgare i två stater, rösta i två system, och ändå kräva att den första staten behandlar lojaliteten som odelbar när det passar.

Vad som faktiskt hände

Afroyim kom från Polen, blev amerikansk medborgare 1926, flyttade till Israel omkring 1950 och röstade i Knessetvalet 1951. När han ville ha tillbaka ett amerikanskt pass vägrade utrikesdepartementet. Lagen var tydlig: den som röstar i ett främmande politiskt val förlorar nationaliteten. Högsta domstolen hade så sent som 1958, i Perez v. Brownell, godkänt just den principen.

Nio år senare vände en ny majoritet, med Hugo Black som penna. Fjortonde tillägget, menade de, gör medborgarskapet till ett band staten inte får klippa av. Bara den enskilde kan släppa det frivilligt.

Det är en vacker mening. Den döljer frågan domen inte ville ta: vad är frivilligt när man ställer sig i en annan nations valbås?

Kritiken som redan fanns i salen

Minoritetsidan – Clark, Harlan, Stewart, White – påminde om något enkelt. En stat är inte en klubb man behåller av sentimentalitet. Den är ett våldsmonopol med skattekrav, värnplikt, diplomatiskt skydd och ett enda demos. Om kongressen inte får säga att vissa handlingar är avsägelse, blir medborgarskapet ett rättighetspaket utan motsvarande plikt att välja sida.

Afroyim hade inte bara “besökt släkten.” Han hade deltagit i ett annat folks suveräna beslut. Att kalla det något annat än en lojalitetshandling är juridiskt hårklyveri. Domen sidsteppade medvetet frågan om dubbelt medborgarskap som sådant, just för att underlaget var smalt: staten hade bara åberopat valet. Effekten blev likväl att dubbel bindning fick skydd bakvägen.

Vad dubbelt medborgarskap gör med ett folk

Kritik mot dubbelt medborgarskap behöver inte handla om Afroyims ursprung. Den handlar om institutioner.

Rösten urholkas. Demokrati förutsätter att de som beslutar också bär följderna. Den som röstar i två länder kan hjälpa till att forma politik hon inte själv måste leva under på heltid. Det är inte “öppenhet.” Det är dubbel utdelning på en röst som andra bara har en av.

Plikten blir valfri. Historiskt krävde stater att den som svär trohet släpper den gamla. Naturalisering var ett byte, inte ett tillägg. När bytet blir ett plus uppstår hål: vilken armé, vilken skatt, vilken underrättelsetjänst, vilken evakuering vid kris? I fred syns det knappt. I konflikt syns det först.

Lagen blir ojämn. Somliga länder – Israel är ett exempel bland flera – ger en etnisk eller diasporisk väg in. Andra gör det nästan omöjligt att bli av med den första passet. Resultatet är inte lika rätt för alla invandrare. Det är ett privilegium för den vars ursprungsland vill behålla dem, medan andra tvingas välja. Afroyim låste USA:s sida av ekvationen: Washington får inte tvinga valet. Ursprungslandet får fortsätta kräva sitt.

Skyddet blir ett krav utan lojalitet. Amerikanskt medborgarskap är ett av världens starkaste pass. Domen säger att staten måste skydda innehavaren även efter att han deltagit i ett annat lands politiska liv. Det är generöst mot individen. Det är dyrt för kollektivet som finansierar flottan, ambassaderna och evakueringsplanen.

“Ingen ska bli statslös” räcker inte

Majoriteten talade om bandet mellan folk och stat, och om risken att någon blir utan nationalitet. Det är ett riktigt humanitärt argument mot godtycklig uteslutning. Det är ett dåligt argument mot att knyta förlust av medborgarskap till klara, förutsebara handlingar: främmande värnplikt, främmande val, främmande ämbeten.

Man kan skydda människor mot statslöshet utan att göra medborgarskapet omöjligt att förverka. Kräv ett aktivt val. Kräv att den som vill ha två pass ansöker om undantag, inte att två pass blir default så fort Högsta domstolen slår knut på 1940 års lag.

Senare mål, särskilt Vance v. Terrazas (1980), naggade Afroyim i kanten: staten måste visa uppsåt att överge medborgarskapet, inte bara en handling. Det gjorde bevisbördan ännu tyngre. Politiken efter 1967 har i praktiken normaliserat det Afroyim inte ville namnge.

Det som borde ha sagts 1967

En liberal rättsstat ska inte jaga människor för att de har släkt utomlands, ber eller talar ett annat språk. Den ska däremot få säga: politisk makt här förutsätter att du inte samtidigt utövar politisk makt där, som om båda vore hemmaplan.

Afroyim v. Rusk vände på det. Den gjorde medborgarskapet till en rättighet staten nästan inte får villkora, och lämnade lojaliteten åt den enskildes känsla. Det är tilltalande för den som vill ha två dörrar öppna. Det är svagare för den som menar att ett folk bara kan styra sig självt om medlemskapet faktiskt betyder något.

Dubbelt medborgarskap är inte hat mot den som har det. Det är ett institutionellt problem: två suveräner, en kropp, och en domstol som 1967 valde individens bekvämlighet framför den äldre, strängare idén att man till slut måste stå på en kant.