Från Santesson till Gripenstedt: När politiker själva var näringsidkare och bildade

I dagens Sverige har vi vant oss vid politiker som mest består av partifunktionärer, lobbyister och flummare utan egen erfarenhet från den närande sektorn. Många har inte ens teoretisk kompetens genom en avslutade universitetsexamen.

Dessa postmoderna politiker talar om tillväxt, innovation och jobb, men har sällan själva byggt ett företag, riskerat egna pengar eller skapat verkligt värde utanför den offentliga sektorn.

Men det har funnits tidsåldrar där möjligheten att få påverka samhället i stort bara gick genom att du, eller din familj i generationer, bevisade skicklighet i att idka näring, sköta ett gods, eller hantera livsavgörande landbruk för att få vara del av riksdagen – ståndsriksdagen. Denna princip fanns även under 1800-talets senare hälft under tvåkammarriksdagens era. Högerpartister och Bondeförbundare hade denna livsduglighet kvar en bit in på 1900-talet

Under 1800-talet, då Sverige gick från ett fattigt jordbruksland till en framväxande industrination, fanns det en generation av män i riksdagen som kombinerade politiskt ansvar med praktiskt entreprenörskap. De satt inte bara och röstade om reformer – de drev dem med egen kraft och egna pengar. Två av de mest framträdande exemplen är Berndt Harder Santesson och Johan August Gripenstedt.

Berndt Harder Santesson – Borgarståndets store man

Berndt Harder Santesson (1776–1862) var en göteborgsk grosshandlare som blev en av Borgarståndets mest inflytelserika ledamöter. Han var inte en teoretiker utan en man av handling. Han såg tidigt potentialen i Baltzar von Platens vision om Göta kanal och satsade både sin tid och en betydande del av sin förmögenhet på projektet.

I riksdagen kämpade han envetet för näringsfrihet, avskaffande av skråtvånget och bättre villkor för borgerskapet. Han förstod att ett starkt och fritt näringsliv var förutsättningen för ett starkt Sverige. Santesson var ingen drömmare – han var en praktiker som visste att välstånd byggs genom produktion, handel och entreprenörskap, inte genom byråkratiska regleringar.

Johan August Gripenstedt – Den liberale statsmannen som agerade

Ännu tydligare blir bilden med Johan August Gripenstedt (1813–1874). Som finansminister under Karl XV genomförde han en av de mest genomgripande liberala reformperioderna i svensk historia. Han avskaffade skråväsendet, införde näringsfrihet, sänkte tullarna och lade grunden för det svenska järnvägsnätet.

Men Gripenstedt var inte bara politiker. Han var själv engagerad i affärsverksamhet och förstod ekonomins praktiska villkor på ett sätt som dagens karriärpolitiker sällan gör. Han styrde inte landet som en ämbetsman utan som en man som visste vad det kostar att bygga, investera och producera. Hans reformer var inte abstrakta idéer – de var verktyg för att frigöra svensk företagsamhet.

Den stora skillnaden mot idag

Dessa män representerade en tid då politik och näringsliv gick hand i hand. De satt inte i riksdagen för att bygga karriärer på skattepengar, utan för att skapa förutsättningar för ett starkt och självständigt borgerskap. De riskerade egna pengar, byggde företag och såg politiken som ett verktyg för nationens utveckling – inte som ett självändamål.

Idag har vi istället en klass av professionella politiker som ofta saknar egen erfarenhet av att driva verksamhet. De talar om “grön omställning” och “hållbar tillväxt”, men har sällan själva byggt något som står pall för verklig konkurrens. Resultatet blir en politik som är mer inriktad på reglering och omfördelning än på skapande och frihet.

En läxa för vår tid

Sveriges uppgång under 1800-talet var inte en slump. Den byggdes av män som Santesson och Gripenstedt – män som kombinerade politiskt ansvar med praktiskt entreprenörskap. Kanske är det dags att återupprätta den traditionen: att politikerna själva har erfarenhet av att skapa värde, inte bara fördela det.

För ett land som vill växa och bli starkt igen behöver vi fler politiker som förstår näringslivets villkor – inte färre.