Ledare: När USA river ner sin egen imperiegrund – och avslöjar segrarrättens hyckleri
Ledarredaktionen Henrik Sundin: USA:s globala makt har alltid vilat på två pelare: rå militär och ekonomisk styrka – och en noga odlad bild av internationell legitimitet. Efter andra världskriget var det just de allierade segrarmakterna, med USA i spetsen, som skapade Nürnberg- och Tokyo-rättegångarna. Officiellt skulle dessa rättegångar markera en ny era av internationell rättvisa. I praktiken var de klassiska exempel på segrarrätt som öppnade upp för USA som världspolis i fejkdemokratins namn. Deras kampanjer runtom i världen har dock mer handlat om att anskaffa naturresurser åt sig själva och att tvinga fram dollardominans så att USA ohejdat kan leva över sina tillgångar.
I Tokyo-rättegångarna fanns emellertid två domare som vågade peka på hyckleriet. Den indiske domaren Radhabinod Pal lämnade in en 1 235 sidor lång dissenterande mening där han frikände alla åtalade japanska ledare. Pal argumenterade att begreppen ”brott mot freden” och ”brott mot mänskligheten” var nya, retroaktiva lagar som segrarna skapade efteråt för att straffa de besegrade – en klar kränkning av principen nullum crimen sine lege (ingen brott utan lag). Han beskrev tribunalen som ”a sham employment of legal process for the satisfaction of a thirst for revenge” (en skenprocess för att tillfredsställa en hämndlystnad). Pal pekade också på att de allierades egna brott, som atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki, aldrig prövades.
Den nederländske domaren Bert Röling var likaså kritisk. Han ifrågasatte starkt giltigheten av ”brott mot freden” som en ny brottsrubricering och såg stora delar av processen som politiskt motiverad snarare än rent juridisk. Båda domarna visade att även inom segrarmakternas egna led fanns det röster som vägrade acceptera den dubbla moralen.
Ändå blev Nürnberg och Tokyo den moraliska grund som USA byggde sin efterkrigshegemoni på. ”Vi är de goda. Vi skapar regler och straffar dem som bryter mot dem.” Den berättelsen har hållit i decennier. Den har gett USA ett slags civilisatoriskt mandat att ingripa runt om i världen – från Korea och Vietnam till Irak, Libyen och nu potentiellt Iran – alltid under paroller om demokrati, mänskliga rättigheter och internationell lag.
Nu håller Trump-administrationen på att spränga just den grunden. Genom att aktivt försöka montera ner Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag gör sig USA till nyttiga idioter åt alla krafter som vill se det amerikanska imperiet försvagas. Det är inte Ryssland, Kina eller andra deklarerade motståndare som gör det tyngsta jobbet – det är Trump och hans administration själva, drivna av en farlig blandning av kortsiktighet, lojalitet mot vissa allierade och ren enfald.
Samma administration som tidigare visade sitt förakt för suveränitet genom att stödja den politiska kampanjen mot Venezuelas regering (där man försökte installera och stödja en parallell president), går nu till frontalangrepp mot den internationella rättsordningen. Målet denna gång tycks vara att skydda allierade som Benjamin Netanyahu från åtal för vad ICC ser som allvarliga krigsbrott och brott mot mänskligheten. Istället för att låta rättvisan ha sin gång väljer man att riva ner hela spelplanen.
Ironin är fullständig. Den internationella rätt som USA själv hjälpte till att skapa för att legitimera sin maktposition används nu mot dem – eller rättare sagt mot deras nära allierade. Och istället för att acceptera att systemet har sina brister, väljer man att förstöra det. Resultatet blir förutsebart: ett accelererat nedmonterande av den hegemoni som fanns före Trump. En onödig och farlig eskalering mot Iran riskerar att bli droppen som får bägaren att rinna över – en konflikt som varken kan vinnas militärt till rimlig kostnad eller politiskt. Samtidigt som Kina och Ryssland lugnt kan se på hur amerikanerna själva river sönder den arkitektur som hållit deras inflytande vid liv.
Det tragikomiska är att Trump och hans krets verkar tro att de stärker USA. I verkligheten gör de precis tvärtom. Ett imperium som öppet föraktar de regler det själv hjälpt till att skapa förlorar sin legitimitet. När USA hotar domare, inför sanktioner och pressar andra länder att lämna ICC, bekräftar de bilden av en global aktör som bara respekterar lagen när den passar dem. Precis den attityd som kritiker alltid pekat ut som USA:s verkliga signum under täckmanteln av att ”sprida demokrati”.
Historien kommer att döma detta som en epok av extraordinär strategisk dumhet. Genom att offra den internationella rättsordningen för att skydda Netanyahu och undvika granskning av egna och allierades handlingar, förlorar USA det som verkligen gjorde imperiet hållbart: skenet av rättvisa och överstatlig konsensus.
Det är inte anti-amerikanskt att säga detta, då jag har svår att tro att The founding fathers hade uppskattat USA agerande sedan efter 1945, en epok när presidenten dessutom fått allt större befogenheter. Det är bara att konstatera det uppenbara: när imperiet börjar äta sig självt, går det fort. Och de som mest högljutt ropar ”America First” visar sig vara de mest effektiva agenterna för ett post-amerikanskt sekel.
Chefredaktör Henrik Sundin
