Ett försvar av Roald Dahl – när konsten blir domstol

Ledarredaktionen: Mark Rosenblatts pjäs Giant, som uppmärksammats i The New Yorker och belönats med flera priser, kretsar kring Roald Dahls uttalanden kring Libanon-kriget 1982 och recensenten av boken God Cried 1983. Pjäsen dramatiserar en fiktiv konfrontation där Dahls förläggare försöker få honom att backa från sina skarpa formuleringar. Den har hyllats för att lyfta svåra frågor om konstnärens ansvar och hur vi hanterar kontroversiella åsikter.

Samtidigt finns det goda skäl att problematisera hur en enskild, hård debattartikel från 1983 riskerar att överskugga hela ett livsverk. Roald Dahl är en av 1900-talets mest älskade barnboksförfattare. Genom böcker som Kalle och chokladfabriken, Matilda, SVJ och många andra har han väckt fantasi, mod, humor och motstånd mot orättvisor hos generationer av barn världen över. Hans unika förmåga att skriva rakt in i barns perspektiv – med vild kreativitet, underfundig humor och skarpa samhällsbetraktelser – har gjort honom till en gigant inom litteraturen.

Dahls uttalanden 1983 var starkt kritiska mot Israels agerande i Libanon. Han beskrev hur en folkgrupp som tidigare väckt stor medkänsla snabbt kunde ses som förövare, kritiserade vad han uppfattade som starkt inflytande från judiska finansinstitutioner över amerikansk politik, och använde provokativa formuleringar som att det fanns en dragning i den judiska karaktären som väckte motvilja, samt en referens till att till och med Hitler inte handlade helt utan anledning. Han ifrågasatte också judars deltagande i andra världskriget baserat på sina egna upplevelser. Dessa yttranden väckte starka reaktioner och har kritiserats hårt, med rätta, för att de blandade legitim kritik mot statlig politik med generaliseringar om en hel folkgrupp.

Det är viktigt att inte ursäkta skadliga stereotyper. Men det är samtidigt en stor skillnad mellan att kritisera specifika uttalanden och att reducera en människa till sina mest kontroversiella ögonblick. Rosenblatts pjäs tycks medvetet fokusera på just detta – en moralisk uppgörelse där Dahl framställs som en central figur i en konfrontation kring fördomar. Det är ett legitimt konstnärligt val för en dramatiker som vill väcka debatt, men det riskerar att bli ensidigt. Pjäsen bygger på urval och gestaltning snarare än ett balanserat porträtt av en komplex person. Publiken bör vara medveten om att teater ofta dramatiserar och förenklar för att skapa konflikt och spänning.

Den större frågan handlar inte bara om Dahl utan om hur vi förhåller oss till kulturarv och stora konstnärskap. Får ett livsverk definieras enbart av dess värsta stunder, eller kan vi erkänna både enastående konstnärliga prestationer och allvarliga personliga brister? Dahl var en briljant berättare som berikat miljoner barns liv med glädje, fantasi och insikter – något som inte försvinner för att han också gjorde grova misstag i sina politiska uttalanden.

Det är fullt möjligt att ta avstånd från hans mest problematiska formuleringar och samtidigt hylla de verk som fortsätter att inspirera. En nyanserad diskussion kräver att båda sidor får plats: Dahls enorma bidrag till litteraturen och de tillfällen då hans åsikter gick över gränsen. Risken med ensidiga skildringar, som Giant riskerar att bidra till, är att de förenklar historien och gör mångfacetterade människor till symboler snarare än levande individer.

Den viktigaste lärdomen är kanske att stora konstnärer – liksom andra människor – kan skapa verk av bestående värde samtidigt som de bär på fel och fördomar. Den insikten gör historien mer komplicerad, men också mer sann och mänsklig. Roald Dahls böcker lever vidare och fortsätter att trollbinda läsare. Det är ett arv värt att värna, även när vi granskar upphovsmannens svagheter.

Chefredaktör Henrik Sundin