Kasselstrand ifrågasätter statens belåningsekonomi
USA har länge fungerat som en kulturell och ekonomisk vägvisare för hur man tänker i väst idag. Landet har satt normen för det postmoderna samhället, där en linjär tidsuppfattning dominerat: historien ses som en rak pil mot allt större frihet, välstånd och ostoppbar tillväxt. När Berlinmuren föll 1989 gav filosofen Francis Fukuyama denna tanke dess mest kända uttryck i essän och boken The End of History and the Last Man. Han argumenterade att mänsklighetens ideologiska utveckling hade nått sitt slut. Den västerländska liberala demokratin och marknadsekonomin hade segrat som den slutgiltiga och bästa samhällsformen. Historien var inte längre en evig pendling mellan uppgång och fall, utan en riktad process som ledde fram till ett evigt nu av rationell styrning och ekonomisk expansion.
Denna linjära syn har präglat västvärldens självbild i decennier. Tillväxt mäts främst i stigande BNP, teknologiska innovationer ses som oundvikliga framsteg och kriser betraktas som tillfälliga avvikelser på vägen mot ett ännu bättre samhälle.
Men verkligheten är annorlunda. Ekonomisk historia visar tydliga cykler av expansion, överhettning och korrigering. Imperier och stormakter har genom tiderna stigit, blomstrat och sedan relativt sett förlorat sin position. Den moderna tron på evig progression bygger ofta på ett förenklat BNP-mått som inte fullt ut tar hänsyn till inflation, skuldsättningens verkliga kostnader eller kvalitativa aspekter som ojämlikhet och miljöpåverkan. Skulddriven konsumtion kan ge hög nominell tillväxt på kort sikt, men döljer de obalanser som förr eller senare måste rättas till.
I detta perspektiv framstår dagens höga skuldsättning i väst som en naturlig pendelrörelse snarare än ett evigt framåtskridande. USA:s federala statsskuld har nyligen passerat 100 procent av BNP – en historisk milstolpe som markerar en långsiktig trend bort från efterkrigstidens mer balanserade nivåer.
I Sverige är läget fortfarande betydligt bättre, men den svenska statsskulden har nu börjat öka påtagligt efter en lång period av minskning. Den samlade offentliga skulden enligt Maastricht-definitionen ligger runt 35 procent av BNP. Den centrala statsskulden har vuxit till drygt 1 221 miljarder kronor och motsvarar cirka 19 procent av BNP, med en tydlig uppåtgående trend både i absoluta tal och som andel av ekonomin. Statsbudgeten har under flera år gått med stora underskott – ofta mellan 100 och 200 miljarder kronor per år.
En av få partiledare som vågar tala öppet och rakt om denna utveckling är Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Med klar och principfast röst lyfter han fram det som många andra politiker hellre undviker, trots att vår statsminister Ulf Kristersson är nationalekonom.
”En ofta förbisedd del i den ekonomiska politiken är att Sverige just nu lånar väldigt mycket pengar för att ha råd med alla satsningar. Sedan flera år tillbaka har vi en statsbudget som går back med 100 till 200 miljarder kronor varje år”, säger Kasselstrand i ett nyligen publicerat inlägg på YouTube. Han fortsätter med:
”I år är det runt 200 miljarder, så tänk på det när Ulf Kristersson och andra politiker pratar om alla dessa satsningar, alla dessa pengar de ger er. Halverad matmoms till exempel. Det sker med lånade pengar – alltså lån som vi ska betala tillbaka med ränta. Det är lätt att vara generös med andras pengar, dvs att man tar lån som vi betalar och säger att man ger oss någonting. Hur svårt ska det egentligen vara att lägga en statsbudget i balans? Borde ju vara varje politikers mest grundläggande uppgift, men det gör man inte, istället ökar man statsskulden. Ibland handlar kritik från Socialdemokraterna om det här… ’åh belåningen är på väg upp igen’. Det mest intressanta är att även deras budgetalternativ har ett stort underskott och innebär en ökad statsskuld, för de har i praktiken samma politik som Moderaterna och Tidöpartierna, det är EU-avgift, det är invandring, det är gigantisk NATO-upprustning, det är stöd till Ukraina och mycket annat, bistånd inte minst.”
Kasselstrands kritik är både relevant och välbehövlig. Han pekar på den dubbla standard som genomsyrar svensk politik: alla stora partier lovar satsningar och generositet, men finansierar det med lån som kommande generationer får betala. Genom att konsekvent belysa hur även oppositionens politik leder till samma skuldsättningsspiral visar han på ett ärligare och mer ansvarsfullt förhållningssätt än etablissemanget. Det är en politik som sätter hållbarhet och realism före kortsiktig populism.
Kommunsektorns skuldsättning bidrar också till den samlade bilden och har vuxit snabbt de senaste åren. Även om Sverige fortfarande har en av EU:s lägsta offentliga skuldnivåer pekar trenden nu åt fel håll.
En viktig skillnad i jämförelsen med USA är hur skulden redovisas. I Sverige hålls kommunernas och regionernas lån ofta separata i den offentliga debatten, medan USA mer konsekvent lyfter fram den federala skulden. Detta gör internationella jämförelser något luriga, men den samlade bilden är ändå klar: Sverige har fortfarande ett betydligt lägre skuldläge än USA och många andra västländer, även om ökningen nu märks allt tydligare.
Sammanfattningsvis har den fukuyamanska drömmen om historiens slut format en generation som levt i tron på linjär, ostoppbar tillväxt. Verkligheten visar dock på cykliska mönster där skuldsättning, överhettning och korrigeringar är en del av det naturliga tillståndet. Stater och familjer behöver därmed lära sig att ekonomier över tid mer ser ut som bibelns 7 svåra år och sen sju bra och därpå en cyklisk omstart. Därmed måste sparande inför svåra år alltid vara en avgörande del av den ekonomiska strategin. Att evigt låna gör man tyvärr för att man tror på evig tillväxt via lån, och detta är en farlig fälla när överskuldsättning möter en ekonomi som stöter på utmaningar, såsom förlust av komparativa handelsfördelar när den multipolära världsordningen nu växer fram.
Att förstå detta är avgörande för att kunna möta framtiden realistiskt. Gustav Kasselstrand som bland annat har en kandidatexamen i nationalekonomi från Handelshögskolani Göteborg bidrar med en nödvändig röst i den svenska debatten – en röst som vågar prioritera långsiktig ekonomisk sundhet framför kortsiktiga löften. Både i USA och i Sverige står vi nu inför frågan om vi kan lämna den postmoderna illusionen bakom oss och istället förbereda oss för de pendlingar som alltid kännetecknat mänsklig historia.
