V går ut med missvisande information om arbetstidsförkortningen
Vänsterpartiet hävdar att alla Sveriges nordiska grannländer redan har kortare veckoarbetstid än Sverige och att forskningen tydligt visar att detta minskar sjukskrivningar, stärker arbetsförmågan, ökar produktiviteten och gör att människor orkar arbeta hela vägen till pensionen. Påståendet är slagkraftigt – men det är också förenklat och delvis missvisande.
”Alla våra nordiska grannländer har redan kortare veckoarbetstid än Sverige. Det går bra för dem. Forskningen visar att det minskar sjukskrivningarna, stärker arbetsförmågan och ökar produktiviteten. Människor orkar jobba hela vägen till pensionen”, skriver partiet på facebook.
I Sverige regleras den ordinarie arbetstiden genom Arbetstidslagen, som anger 40 timmar per vecka som norm. Samma 40-timmarsnorm finns även i Finland, Norge och Island. I Danmark är normalarbetstiden 37 timmar, men detta bygger på kollektivavtal snarare än lag. Skillnaderna mellan länderna handlar alltså främst om avtalslösningar inom olika sektorer, inte om att Sverige skulle vara ensamt om en längre lagstadgad arbetsvecka. Bilden av att ”alla andra redan har kortare arbetstid” är därför överdriven.
Ett återkommande exempel i debatten är Island, som genomförde omfattande försök med 35–36 timmars arbetsvecka i offentlig sektor mellan 2015 och 2019.
Försöken visade i flera verksamheter oförändrad eller något förbättrad produktivitet samt minskad upplevd stress. Men det rörde sig om pilotprojekt i delar av offentlig sektor, inte en generell lagändring för hela arbetsmarknaden. Island har fortfarande formellt 40 timmars arbetsvecka som norm. Att använda försöken som bevis för att en permanent, generell reform automatiskt fungerar i alla sektorer är därför en långtgående tolkning.
När det gäller sjukskrivningar finns studier som visar att kortare arbetstid kan minska stress och sjukfrånvaro i vissa yrken, särskilt inom vård och omsorg där arbetsbelastningen är hög. Samtidigt visar andra analyser att effekterna är beroende av hur reformen genomförs, om lönen bibehålls och om verksamheten kräver nyanställningar. I vissa fall har kostnaderna ökat betydligt när fler behövt anställas för att upprätthålla bemanningen. Det finns ingen bred vetenskaplig konsensus som entydigt slår fast att en generell arbetstidsförkortning på nationell nivå automatiskt minskar sjukskrivningarna i hela ekonomin.
Påståendet om ökad produktivitet är också mer komplext än vad som framställs. Produktiviteten per arbetad timme kan i vissa fall öka när arbetstiden minskar, eftersom fokus och effektivitet förbättras. Men den totala produktionen i ekonomin beror på det samlade antalet arbetade timmar, kapitalinvesteringar, näringslivets struktur och arbetskraftsdeltagandet. Norges höga produktivitet påverkas exempelvis starkt av energi- och råvarusektorn, inte enbart av arbetstidens längd. Att dra slutsatsen att kortare arbetstid är huvudförklaringen till nordisk ekonomisk styrka saknar tydligt stöd i forskningen.
Även argumentet att människor därmed orkar arbeta längre upp i åldrarna är svårare att belägga än vad retoriken antyder. Arbetslivets längd påverkas av pensionssystemets incitament, hälsoutveckling, arbetsmiljö, utbildningsnivå och arbetsmarknadens flexibilitet. Kortare arbetstid kan vara en faktor, men den är långt ifrån den enda eller avgörande.
Sammanfattningsvis bygger Vänsterpartiets uttalande på delar av forskning och på verkliga försök som visat positiva resultat i vissa sammanhang. Men formuleringen ger intryck av att det finns en entydig nordisk modell och en samstämmig vetenskaplig bevisning för att en generell arbetstidsförkortning är en beprövad och okontroversiell reform. Den bilden är inte helt korrekt. Frågan om arbetstid är komplex och rymmer både potentiella vinster och betydande ekonomiska avvägningar – något som försvinner i den förenklade framställningen.
