Krönikör Markus Andersson: En dröm

Här om natten hade jag en härlig dröm. Jag åkte skridskor med trevligt sällskap. Vi åkte på en spolad bana som slingrade sig fram över en stor äng i utkanten av Uppsala. Vi passerade vackra konstverk som ställts ut enkom för denna fina skridskobana som kommunen anlagt.

I en hörnet av banan serverades varmt vin till självkostnadspris, samt alkoholfri glögg och godis till barnen.

I en annan del av banan stod en liten stråkorkester och spelade så sällsamt vacker musik. Det var sådan avslappnad förtrollad glädje i luften.

Dagen fortsatte med att vi beslöt att vandra mot stadens kärna. Vi passerade ett skyltfönster med vackra blänkande svärd och fina gevär med fantastiska gravyrer på kolvarna.

Senare passerade vi någon sorts nöjesfält där folk höll på med spännande lekar och tävlingar. Brottning, pil och knivkastning, prickskytte med mera.

Väl inne i staden stod runda gummor och serverade glögg och te ur stora kopparkittlar. Det var nya kommunpolitiker som älskade sin stad och dess invånare som ordnat allt så trevligt. Stora rymliga parkeringsplatser fanns runt hela staden och vid infarten stod att läsa “ Välkomna, här finns plats för alla” .

Sen vaknade jag och skulle in och utföra några ärenden i samma stad.

Det blev inte precis som i drömmen. Bara att med bil ta sig till stadens utkanter var bökigt eftersom evighetslånga vägbyggen stoppade trafiken. Den enda kvarvarande parkeringsplatsen var totalt ödelagd av ett annat evighetsbygge. Hål, bråte, lyftkranar och staket så långt ögat kunde se. Dessutom några gator där man inte får köra med dubbdäck vilket krånglar till det ytterligare. Det blev alltså till att snurra runt med bilen åtskilliga varv i olika kvarter för att längs någon gata i utkanten försöka hitta någon lucka att ställa bilen i.

När detta äntligen var gjort, så började nästa prövning: Att ta sig över järnvägen som skär genom staden. Varenda tunnel och gångbro var avstängd med höga staket. Evighetsbygget längs järnvägen sträcker sig kilometer, så det var bara att vandra, och vandra bara för att se att även denna järnvägsövergång var spärrad.

Till sist hittade jag en övergång mitt bland tung biltrafik. Inte precis trafiksäkert och omtänksamt varken mot bilister eller gångtrafikanter. Den enda befintliga övergången blev ju av naturliga skäl överbelastad. För att hitta någon kommunpolitiker i Uppsala som gjort någon ansträngning för att sprida trivsel och glädje får vi nog gå tillbaka till sekelskiftet 1800-1900. Denna enda överraskning som väntar idag är bara någon ny katastrof som kommunens politiker ställt till med. Man undrar vad som driver dem? Kan inte komma på något annat än rent människohat.

Krönikör Markus Andersson

Artikelillustrationen i orginalform är del av Morgonbladets konstsamling av Markus Andersson