USA – frihetens land, så länge du tjänar den federala statens intressen – inrikes och utrikes

Ledarskribent Henrik Sundin: Det finns få länder som talar så varmt om frihet som USA. Det är republikens främsta exportvara: frihet, självbestämmande och folkvilja. Budskapet upprepas maniskt i tal, skolböcker och presidentkampanjer. Men som med alla varumärken gäller det finstilta. För i USA är frihet något man predikar om – inte alltid något man tillåter.

Ta självbestämmande. I teorin är det heligt. I praktiken är det, sett juridiskt i USA, strikt begränsat. En amerikansk delstat får inte ens hålla en rådgivande folkomröstning om självständighet utan att betraktas som subversiv; unionen är i praktiken evig. Att ifrågasätta detta ses inte som demokrati – det ses som kätteri. USA:s konstitution nämner inte utträde, och efter inbördeskriget har unionens odelbarhet cementerats i praxis och tolkning, inte i någon uttrycklig rättighet för delstatssecession.

Kontrasten till Storbritannien är påfallande. Det gamla kolonialimperiet, som amerikaner gärna framställer som historiens stora skurk, har faktiskt tillåtit territorier att avgöra sin framtid genom folkomröstningar. Skottland höll en folkomröstning om självständighet 2014 efter ett avtal mellan den brittiska regeringen och Skottlands regering om att låta folket avgöra frågan. Resultatet blev nej, men folkomröstningen genomfördes ändå som en politiskt erkänd och legitim process.

Det visar att Storbritannien, åtminstone i praktiken, kan respektera principen om folkets rätt att avgöra sin egen politiska framtid – något som inte finns någon klar juridisk motsvarighet till i USA:s federala system. I Storbritannien krävs visserligen samtycke från Westminster för en sådan folkomröstning (vilket också var fallet 2014 enligt Edinburgh Agreement), men proceduren byggde på en ömsesidig överenskommelse mellan parterna snarare än ett absolut förbud mot självbestämmande.

USA däremot löste frågor om unionens odelbarhet redan på 1860-talet genom ett blodigt inbördeskrig, där sydstaternas försök att bryta sig ur besvarades med militär kraft. Efter kriget fastslogs genom praxis och tolkning att delstater inte har rätt att ens formellt begära utträde. Detta är en tydlig skillnad mot hur folkomröstningar om självständighet har hanterats i Storbritannien – där processen i praktiken fått stöd av staten snarare än att slås ner omedelbart.

Det är fullt möjligt att många av USA:s tidiga grundlagsfigurer, som Thomas Jefferson, hade tyckt att guvernören i Minnesota – Tim Walz – hade rätt i sin kritik av ”federal overreach”. Jefferson var en vän av delstatlig suveränitet och decentralisering, och han var skeptisk till koncentrerad makt. Det betyder inte nödvändigtvis att han skulle ha hållit med i alla moderna frågor – som invandringspolitik eller hur ICE används – men i princip hade han sannolikt förespråkat större lokal självbestämmanderätt snarare än federal dominans.

Därför var nog den konstitution som fastställdes 1787 obekväm för de som drömde om en stark federal stat i USA. Så de ersatte juridik med artilleri vid Gettysburg. Resultatet blev en republik där unionen är heligare än både lagtext och folkvilja, och där ”We the People” i praktiken betyder ”We, så länge Washington godkänner”.

Det hela blir särskilt komiskt när dagens amerikanska höger, med Trump-kepsen djupt neddragen, åberopar Thomas Jefferson. Jefferson – mannen som avskydde centralmakt, försvarade delstatlig suveränitet och betraktade unioner som frivilliga arrangemang – hade i dag sannolikt kallats landsförrädare. Hans idéer är numera dekorativa citat, inte politiska principer.

Sen har vi givetvis krigshökarna, som Lindsey Graham, som gärna hänvisa till den demokrati Jefferson formade när han uppmanar till militär påverka på andra länder – för att komma åt deras olja. Då gällde helt plötsligt inte Jeffersons syn på lokal suveränitet.

Så låt oss vara ärliga. USA är inte ett land som värnar självbestämmande. Det är ett land som kräver lojalitet. Friheten är retorisk. Unionen är obligatorisk. Och rätten att välja sin framtid gäller alla – utom dem som faktiskt tillhör staten.

Imperier, visar det sig, kan ibland vara mer självsäkra än republiker. Och frihet är lättast att hylla när ingen tillåts använda den.

Chefredaktör Henrik Sundin