Tulsi Gabbard: Från ”Stay out of Venezuela” till regimskifte på egen vakt

År 2019 framstod Tulsi Gabbard som en av de tydligaste rösterna i amerikansk politik mot vad hon konsekvent kallade ”regime change wars”. I frågan om Venezuela var hon ovanligt rak.

USA, menade hon då, hade ingen rätt att lägga sig i landets inre angelägenheter. Venezuelas folk måste själva avgöra sin framtid, precis som amerikaner inte accepterar att andra länder väljer deras ledare. I hennes ögon var amerikansk intervention inte bara olaglig utan också moraliskt och strategiskt förödande. Hon pekade på Irak, Libyen och Syrien som varnande exempel där militär inblandning lett till massivt civilt lidande, statsupplösning och långvarig instabilitet, samtidigt som USA:s internationella trovärdighet urholkats. Venezuela, underströk hon då, utgjorde inget militärt hot mot USA, och kongressen hade inte gett något mandat för krig eller intervention. Ett angrepp skulle, enligt Gabbard, göra USA mindre trovärdigt globalt – från Latinamerika till känsliga diplomatiska sammanhang som kärnvapenförhandlingar med Nordkorea.

Sex år senare har Gabbards position ändrats, hon har vänt kappan med vinden, trots att Trump gick till val, och lovade MAGA rörelsen ett slut på krigen.

I januari 2026 genomförde USA, under president Donald Trump, en militär operation i Venezuela som resulterade i att landets sittande president Nicolás Maduro greps och fördes till USA. Operationen, som fått namnet Operation Absolute Resolve, genomfördes utan kongressbeslut och utan internationellt mandat. Den motiverades officiellt med kampen mot narkoterrorism, farliga karteller och gränsöverskridande brottslighet. I praktiken var det ett exekutivt regimskifte genom militär makt – exakt det scenario Gabbard tidigare varnat för.

Skillnaden nu är att Gabbard inte längre är en utomstående kongressledamot eller presidentkandidat. Hon är Director of National Intelligence i Trumps administration, med ansvar för att samordna och analysera USA:s underrättelseverksamhet. När operationen genomfördes var hon initialt tyst. Därefter publicerade hon ett kort uttalande på sociala medier där hon berömde insatsen. Hon skrev att president Trump lovat det amerikanska folket att säkra gränserna och bekämpa narkoterrorism, farliga drogkarteller och knarkhandlare, och hon gav beröm till militär personal och underrättelseoperatörer för den ”flawless execution” av presidentens order som Operation Absolute Resolve innebar.

Detta uttalande väckte omedelbart stark kritik, just därför att det stod i så tydlig kontrast till hennes tidigare hållning. Hon ifrågasatte varken legaliteten, kongressens frånvaro eller Venezuelas suveränitet. Hon tog inte upp risken för eskalation eller de demokratiska konsekvenser hon själv tidigare betonat. I stället valde hon att legitimera operationen genom att hylla dess genomförande.

Journalisten Jim Heath sammanfattade motsägelsen träffsäkert med orden: ”Tulsi said ‘Stay Out of Venezuela.’ Trump didn’t.” Heath pekar på det centrala dilemmat i Gabbards politiska resa. När hon stod utanför maktens centrum var hon kompromisslös i sin kritik av amerikansk interventionism. När exakt den politik hon varnat för genomförs under hennes ansvar, har kritiken ersatts av tystnad – och till slut av beröm.

Kritiker menar att detta inte handlar om en nyansering, utan om ett principiellt brott. Gabbards tidigare argument om demokrati, suveränitet och konstitutionell ordning har försvunnit i samma ögonblick som de blivit politiskt obekväma. Samtidigt passar hennes agerande in i ett bredare mönster av kontroverser kring hennes tid i och nära makten: möten med auktoritära ledare som Syriens Bashar al-Assad, uttalanden som uppfattats som förstående gentemot rysk maktpolitik, intern kritik efter beslut som försvårat känsliga utredningar, samt uppgifter om försök att få tillgång till stora interna kommunikationsdatabaser – något säkerhetsexperter varnat kan utgöra en risk om informationen komprometteras.

2019 varnade Tulsi Gabbard för att regimskiftekrig korrumperar demokratin på hemmaplan och undergräver trovärdigheten utomlands. År 2026 genomförs ett sådant krig på hennes vakt, och hon väljer att offentligt applådera dess genomförande. Frågan som återstår är därför inte bara om hon ändrat sig politiskt, utan om hennes tidigare principer någonsin var ovillkorliga. Trodde hon på dem när hon uttalade dem – eller var de bara sanna så länge hon själv inte bar ansvaret?