Krönikör Åsa Rydén: Hur välfärdsstaten kväver den självförsörjande hjälten inom oss

Krönika: Gösta Bagge (1882–1951) var professor i nationalekonomi och en av Högerpartiets mest inflytelserika ideologer under andra världskriget och åren dessförinnan. Som riksdagsman och sedermera socialminister i samlingsregeringen var han en stark försvarare av familjens roll i samhället och en uttalad kritiker av den växande välfärdsstatens ambition att ta över fostran av våra barn.

Idén om familjen – vid sidan av kyrkan – som den primära fostrande basen, medan fadern är den försörjande, är ett urgammalt koncept med bibliska rötter. Den svenska modell som växte fram under Erlander och Hansson var i mångt och mycket ett svar från den oduglige familjefadern: ersätt ansvar med stat, initiativ med bidrag, och drivkraft med avund. För den svenska avundsjukan är en folksjukdom större än någon annan. Fäder som inte lyckades försörja sin familj eller bana väg för sina barn bar givetvis på ett mindervärdeskomplex gentemot män som professor Bagge, advokat Lindman eller entreprenörer som Gustaf de Laval.

Och då som nu passade socialdemokratin på att bygga sin väljarbas på dem som inte ville sträcka på sig och anta utmaningen att bli sin egen lyckas smed.

1935 skrev Alva Myrdal boken Stadsbarn. Hennes ambition var att samhället skulle frånta föräldrarna det yttersta ansvaret för att forma barnens framtid. Boken genomsyras av social ingenjörskonst – en vilja att ersätta familjen som organisk gemenskap och yttersta ansvarstagare för de barn den föder. Ur denna idéväv växte tanken om att staten skulle placera resurser direkt i barnen, i stället för att uppmuntra samma uppfinningsrikedom och drivkraft som en gång lyfte Theofron Munktell från hans enkla bakgrund.

Bagge argumenterade för att barnets uppfostran främst var en privat angelägenhet, där föräldrarna – inte staten – bar det moraliska, pedagogiska och ekonomiska ansvaret. Han menade att socialismens linje skulle underminera den familjegemenskap som länge hållit ihop våra västerländska samhällen. Och han fick rätt: bara något decennium efter välfärdsstatens framväxt bottnade barnafödandet under ersättningsnivån och separerade föräldrar med vardagsmat.

Vår fostran sätter identiteten för resten av livet – den formar vilka vi blir, vilka utmaningar vi vågar anta och vad vi är beredda att ge till vårt samhälle.

Vad återstår av de produktiva själar som passerat genom den offentliga skolans formningsfabrik, bidragssystemens passiviserande incitament och skatter som gör företagande, självförsörjning och sparande nästintill omöjliga? De tvingas vända sig till staten.

I en tidigare krönika har jag kritiserat det västerländska skolsystemet där alla stöps i samma mall av läroplaner och betygssystem. Skolan fostrar inte längre nästa generations entreprenörer. Den för elever in i en byråkratisk modell där höga skatter begränsar självförverkligande och bidrag kväver drivkraft.

Att dagens generation inte vågar försörja sig själva beror givetvis på denna tvångsinstitutionalisering. Det är inte konstigt att 40-åriga män bor kvar hemma hos mamma – de är uppväxta med staten som ”förälder” från förskoleåldern. Och detta passar socialdemokratin ypperligt, för den som blir beroende av dina system ger dig makt över honom.

Innovatörer och innovation växer inte fram i en stel mall utformad för att skapa lydiga instruk­tionsföljare. Men Jantelagen hatar innovatören. Därför ser vi ett land i stagnation. Föräldrar klagar hellre på skolan när barnen hamnar efter i ett kunskapsområde än att sätta sig vid köksbordet och träna läsning och skrivning – med en mamma och pappa boende under samma tak, med en ring på fingret.

Det finns givetvis alltid fler jobb åt skola och socialtjänst när familjen faller samman. Det är inte heller märkligt att den västerländska vänstern drev på 68-rörelsen, där ”frihet” över den egna kroppen blev viktigare än den trygga borg – hemmet och familjen – som till och med apostlarna kallade en klippa.

I slutändan har även innovation blivit ett fångat begrepp i detta system, kallas för kontrollerar opposition. Miljarder pumpas in i bidrag för att ”främja innovation”, men de omfattande kraven på rapportering och efterlevnad drar bort fokus från entreprenörens kärnuppgift. Små företag som tänker annorlunda drunknar i pappersarbete och skatter medan de stora bolagen med välavlönade paragrafryttare skrattar åt reglerna hela vägen till banken. De måste betala högre skatt men tar all markandandelarna när de små aktöeran konkurreras ut. Inte konstigt att uttrycket ”staten och storkapitalet” myntats, ett perfekt ”partner in crime”, när det den röda rosens monopol formas.

Den onda cirkeln måste brytas. Den borde aldrig ha påbörjats när staten klev in och gjorde de flesta till sina skyddslingar. Vi måste sluta stöpa alla individer i samma form. Premiera dem som vill försörja sig själva och skapa trygghet med egen drivkraft, i stället för att slå sönder allt i likformighetens namn.

Sänk avgifterna för jordbruk och företag, förenkla regelverken och slopa bidragen. Ett djur som levt hela livet i en bur lär sig aldrig klara sig i naturens darwinistiska verklighet. Men än kvarstår välfärdsstatens bojor. Därav ett svenskt näringsliv som allt oftare konkurreras ut at utländska alternativ med lägre skattetryck medan talang flyr landet för att hylla den självförsörjande dygden.

Åsa Thorbjörg Rydén