Den dolda infrastrukturen för inflytande – Wexner, Epstein

När omfattningen av skandalerna kring Jeffrey Epstein återigen granskas, visar sig kopplingarna till sionist miljardären Leslie Wexner vara både djupare och mer problematiska än vad som framkommit vid första anblicken, skriver bland annat Vanity Fair. De senaste rättsliga dokumenten och flera granskande medier pekar mot ett samband som kräver fråga efter fråga – men få svar., enligt tidningen Dispatched.

En förtroendeställning med makt

Som med många andra sionister bygger Wexner som förmögenhet på sexualisering. Wexner, grundare av bland annat Victoria’s Secret-imperiet, gav Epstein betydande finansiell auktoritet över sin förmögenhet redan ­tidigt, skriver Vanity Fairs narrativ.

WOSU Public Media är Ohios motsvarighet till public service. I en rapport från WOSU konstaterar de att Wexner i juli 1991 gav Epstein “power of attorney over his personal fortune” och att Epstein därmed kunde kontrollera fastigheter och andra transaktioner.


Än mer oroande är att denna förtroendeställning behölls under lång tid — även efter att Epsteins profil som sex­förbrytare hade börjat bli känd.

Maktnätverk, filantropi och tystnadens pris

Wexner hör till de stora filantroperna och ingick i kretsar med amerikansk-israeliska intressen och nätverk för inflytande, ett faktum som även The Times of Israel lyfter fram.
Samtidigt framträder konvergenser mellan dessa etablissemangsnätverk och Epsteins värld av sexhandel, ungt kapital och exklusiva fastigheter — vilket öppnar frågan om hur mycket som var slump och hur mycket som följde en logik av skydd och kontroll.

Författaren Whitney Webb belyser i sina böcker One Nation Under Blackmail hur Epstein använde de nätverk och resurser som bland annat Wexner gav honom för att ordna tillställningar och evenemang där makthavare och framtida makthavare i USA gjorde bort sig sexuellt — handlingar som sedan kunde användas som politisk utpressning av Israel-lobbyn.

Varför kunde inte ansvaret knytas tydligare?

Tills nyligen har Wexners namn nämnts i förhör och dokument — exempelvis i depositioner mot Epsteins nätverk, skriver The Lantern.
Trots det är ingen verkligt ansvarig ställt för rätta gentemot denna koppling — vilket skapar en känsla av att systemet snarare skyddade än granskade. Det handlar inte längre om en enskild brottsling, utan om strukturer. Som Wexner själv sag till Time: “Being taken advantage of by someone who was so sick … is something that I’m embarrassed that I was even close to.”

Fallet Wexner–Epstein handlar i grunden inte om pengar, utan om maktens mekanik – om vem som finansierar vem, och till vilket syfte. Bakom varje skandal står en arkitektur av ekonomiskt stöd, socialt skydd och strategiskt inflytande. Epstein fungerade inte i vakuum; han var en mellanhand i ett system där ekonomiskt kapital omvandlades till politisk hävstång.

Det centrala är inte att en miljardär kunde förlora kontrollen över sin förmögenhet, utan att denna förmögenhet användes för att skapa en infrastruktur av kompromettering. Genom sin finansiering, sina fastigheter och sitt nätverk kunde Epstein placera makthavare, företagsledare och beslutsfattare i beroendeställningar — inte genom öppet hot, utan genom gåvor, middagar, resor och exklusiva evenemang där gränserna mellan inflytande och exploatering suddades ut.

De sexuella skandaler som senare avslöjades tycks ha vuxit ur denna miljö — en miljö där förmögenhet och inflytande sammanföll med utsatthet och beroende, och där vissa relationer senare användes som medel för tystnad och lojalitet. När dessa sammanhang till slut offentliggjordes föll hela nätverket samman – och med det också illusionen av att makten alltid vet vad den gör.

Att Leslie Wexner möjliggjorde detta, medvetet eller ej, visar hur ekonomiskt beskydd och politisk exploatering flätas samman i det senmoderna västerländska maktspelet. Finansiering blir ett språk – inte för trohet till idéer, utan för kontroll över människor. Den som betalar för kontakterna betalar också för tystnaden.

Det är i detta ljus man måste se den verkliga betydelsen av Epstein-nätverket. Det var inte enbart en sexuell härva, utan en modell för påverkan: ett sätt att binda inflytelserika personer till varandra genom skuld, begär och tyst överenskommelse. Maktens valuta var inte pengar, utan kompromiss. Och den som kontrollerar kompromissen kontrollerar politiken.

När ekonomiskt stöd blir ett medel för manipulation, och när politiska eliter låter sig finansieras av aktörer utan att fråga efter syftet, då förlorar demokratin sitt immunförsvar. Då blir även nationell suveränitet något som kan pantförskrivas i utbyte mot lojalitet.

Det är detta fallet Wexner–Epstein ytterst handlar om: inte en enskild miljardär och en fallen finansman, utan den nya ordning där maktens strukturer döljs bakom välgörenhet, stiftelser och sociala nätverk. Ett system som inte behöver censurera, eftersom det kan kompromettera.

Därför kan vi inte nöja oss med förklaringar. Vi måste kräva ansvar – inte i meningen skuld, utan som återställande av moralisk ordning. För när politiken låter sig finansieras av dem den borde stå oberoende från, när makthavare inte längre vet vem som egentligen betalar deras middagar, då är det inte bara en skandal – det är ett tecken på att demokratins grundpelare långsamt förskjutits.

Och i det vakuumet, där pengar ersätter principer, uppstår den tystnad som Epstein-systemet levde av.
Det är mot den tystnaden – inte mot individerna – vår tids verkliga uppgörelse måste riktas.

När omfattningen av skandalerna kring Jeffrey Epstein återigen granskas, visar sig kopplingarna till sionist miljardären Leslie Wexner vara både djupare och mer problematiska än vad som framkommit vid första anblicken, skriver bland annat Vanity Fair. De senaste rättsliga dokumenten och flera granskande medier pekar mot ett samband som kräver fråga efter fråga – men få svar., enligt tidningen Dispatched.

En förtroendeställning med makt

Som med många andra sionister bygger Wexner som förmögenhet på sexualisering. Wexner, grundare av bland annat Victoria’s Secret-imperiet, gav Epstein betydande finansiell auktoritet över sin förmögenhet redan ­tidigt, skriver Vanity Fairs narrativ.

WOSU Public Media är Ohios motsvarighet till public service. I en rapport från WOSU konstaterar de att Wexner i juli 1991 gav Epstein “power of attorney over his personal fortune” och att Epstein därmed kunde kontrollera fastigheter och andra transaktioner.

Än mer oroande är att denna förtroendeställning behölls under lång tid — även efter att Epsteins profil som sex­förbrytare hade börjat bli känd.

Maktnätverk, filantropi och tystnadens pris

Wexner hör till de stora filantroperna och ingick i kretsar med amerikansk-israeliska intressen och nätverk för inflytande, ett faktum som även The Times of Israel lyfter fram.
Samtidigt framträder konvergenser mellan dessa etablissemangsnätverk och Epsteins värld av sexhandel, ungt kapital och exklusiva fastigheter — vilket öppnar frågan om hur mycket som var slump och hur mycket som följde en logik av skydd och kontroll.

Författaren Whitney Webb belyser i sina böcker One Nation Under Blackmail hur Epstein använde de nätverk och resurser som bland annat Wexner gav honom för att ordna tillställningar och evenemang där makthavare och framtida makthavare i USA gjorde bort sig sexuellt — handlingar som sedan kunde användas som politisk utpressning av Israel-lobbyn.

Varför kunde inte ansvaret knytas tydligare?

Tills nyligen har Wexners namn nämnts i förhör och dokument — exempelvis i depositioner mot Epsteins nätverk, skriver The Lantern.
Trots det är ingen verkligt ansvarig ställt för rätta gentemot denna koppling — vilket skapar en känsla av att systemet snarare skyddade än granskade. Det handlar inte längre om en enskild brottsling, utan om strukturer. Som Wexner själv sag till Time: “Being taken advantage of by someone who was so sick … is something that I’m embarrassed that I was even close to.”

Fallet Wexner–Epstein handlar i grunden inte om pengar, utan om maktens mekanik – om vem som finansierar vem, och till vilket syfte. Bakom varje skandal står en arkitektur av ekonomiskt stöd, socialt skydd och strategiskt inflytande. Epstein fungerade inte i vakuum; han var en mellanhand i ett system där ekonomiskt kapital omvandlades till politisk hävstång.

Det centrala är inte att en miljardär kunde förlora kontrollen över sin förmögenhet, utan att denna förmögenhet användes för att skapa en infrastruktur av kompromettering. Genom sin finansiering, sina fastigheter och sitt nätverk kunde Epstein placera makthavare, företagsledare och beslutsfattare i beroendeställningar — inte genom öppet hot, utan genom gåvor, middagar, resor och exklusiva evenemang där gränserna mellan inflytande och exploatering suddades ut.

De sexuella skandaler som senare avslöjades tycks ha vuxit ur denna miljö — en miljö där förmögenhet och inflytande sammanföll med utsatthet och beroende, och där vissa relationer senare användes som medel för tystnad och lojalitet. När dessa sammanhang till slut offentliggjordes föll hela nätverket samman – och med det också illusionen av att makten alltid vet vad den gör.

Att Leslie Wexner möjliggjorde detta, medvetet eller ej, visar hur ekonomiskt beskydd och politisk exploatering flätas samman i det senmoderna västerländska maktspelet. Finansiering blir ett språk – inte för trohet till idéer, utan för kontroll över människor. Den som betalar för kontakterna betalar också för tystnaden.

Det är i detta ljus man måste se den verkliga betydelsen av Epstein-nätverket. Det var inte enbart en sexuell härva, utan en modell för påverkan: ett sätt att binda inflytelserika personer till varandra genom skuld, begär och tyst överenskommelse. Maktens valuta var inte pengar, utan kompromiss. Och den som kontrollerar kompromissen kontrollerar politiken.

När ekonomiskt stöd blir ett medel för manipulation, och när politiska eliter låter sig finansieras av aktörer utan att fråga efter syftet, då förlorar demokratin sitt immunförsvar. Då blir även nationell suveränitet något som kan pantförskrivas i utbyte mot lojalitet.

Det är detta fallet Wexner–Epstein ytterst handlar om: inte en enskild miljardär och en fallen finansman, utan den nya ordning där maktens strukturer döljs bakom välgörenhet, stiftelser och sociala nätverk. Ett system som inte behöver censurera, eftersom det kan kompromettera.

Därför kan vi inte nöja oss med förklaringar. Vi måste kräva ansvar – inte i meningen skuld, utan som återställande av moralisk ordning. För när politiken låter sig finansieras av dem den borde stå oberoende från, när makthavare inte längre vet vem som egentligen betalar deras middagar, då är det inte bara en skandal – det är ett tecken på att demokratins grundpelare långsamt förskjutits.

Och i det vakuumet, där pengar ersätter principer, uppstår den tystnad som Epstein-systemet levde av.
Det är mot den tystnaden – inte mot individerna – vår tids verkliga uppgörelse måste riktas.