Fakta är inte antisemitism – även om Expo terroriserar fri media

I en artikel publicerad den 8 november 2023 går Expos Erik Glaad till angrepp mot sociala medier i allmänhet och Stina Wollter i synnerhet. Glaad medger att ”oskyldiga civila liv” har offrats i det pågående kriget och att detta ”väcker stark sorg och vrede världen över”. Nå, det är inte detta som figuren Glaad var bekymrad över.

Stina Wollter hade på Instagram talat om uppgifter rörande otillåtna organuttagsrutiner i Israel, och i synnerhet om uppgifter om organstölder från dödade palestinier — en fråga som väckt starka reaktioner sedan 2009.

Kort efteråt publicerades en debattartikel i Aftonbladet, undertecknad av 211 personer med judisk bakgrund, där man krävde att SVT skulle avsluta sitt samarbete med Stina Wollter. Anledningen: att hon, enligt dem, spridit ”antisemitiska konspirationsteorier” genom att hänvisa till de uppgifter som länge cirkulerat kring Rättsmedicinska institutet i Abu Kabir i Tel Aviv.

”Vi lever i en störtflod av journalistisk rapportering, felaktig information, ren propaganda och hat. Det är inte enkelt att navigera och förstå vad som är att lita på – även om det är helt avgörande”, skrev Glaad i sin artikel. Nåväl — medborgare Glaad anser sig veta vägen genom floden.

Men när vi ser närmare på den verklighet som döljer sig bakom figurens Glaads moraliserande ord, framträder ett mönster som är allt annat än dolt. Makten som han påstår sig vilja avslöja är inte fördold – den verkar öppet, arrogant och, inte sällan, lögnaktigt.

Fredagen den 25 oktober 2023 meddelade SVT:s programdirektör Eva Beckman i ett blogginlägg att tv-programmet med Stina Wollter hade skjutits upp på obestämd tid. Anledningen var, som Beckman skrev, att SVT riskerade att ”legitimera antisemitism” genom samarbetet.
Kort därefter återupprepade Glaad lydigt den israeliska regeringens formuleringar, som om de vore egna insikter.

Vad är sanningen om organstölderna?

Journalisten Donald Boström var den som först skrev om de misstänkta organstölderna vid Rättsmedicinska Institutet i Abu Kabir i Tel Aviv. När han publicerade sin artikel i Aftonbladet sommaren 2009 hade flera israeliska medier redan rapporterat om oegentligheter. Bland dessa fanns Yedioth Ahronoth, där Ronen Bergman och Gai Gavra i en uppmärksammad artikel beskrev hur obducenter under ledning av Dr. Jehuda Hiss tagit organ från döda utan tillstånd från familjerna.

När Aftonbladet publicerade Boströms text förnekade israeliska myndigheter alla anklagelser och kallade artikeln ”antisemitisk”. Men ironiskt nog hade den israeliska pressen redan behandlat ämnet öppet.

Några månader senare trädde Dr. Hiss själv fram i en intervju i Channel 2, där han erkände att han och Institutet tagit organ utan tillstånd, bland annat hud, hornhinnor och hjärtan. Israels hälsoministerium bekräftade händelserna och förklarade att de tillhörde en ”tidigare epok” och att nya regler införts.

I Israel fördömde flera politiker och religiösa företrädare handlingarna. Även ortodoxa partier i Knesset kallade dem omoraliska och krävde skärpta etiska normer.

Det är alltså korrekt att oegentligheter skedde, och att dessa bekräftats i israeliska källor.
Men det är felaktigt att beskriva detta som ett statligt sanktionerat program riktat mot palestinier i konfliktzoner. Det finns inga officiella bevis för att IDF (den israeliska armén) eller regeringen systematiskt skulle ha stulit organ från palestinier i syfte att sälja dem eller använda dem i transplantationer.

Vad som däremot är uppenbart är hur ämnet instrumentaliserats i politisk kommunikation. När oetiska handlingar avslöjas, svarar staten inte med ansvar utan med damage control.

Damage Control – en välbekant strategi

Det mönster som följt varje skandal av detta slag är alltid detsamma:
först förneka, sedan förlöjliga, därefter anklaga för antisemitism.
På så vis skapas en atmosfär av rädsla och självcensur, där även försiktiga försök till källkritisk diskussion framställs som hat.

Det är exakt denna logik som nu återupprepas i Sverige, där debatten om Stina Wollter blivit ett lackmustest på hur långt medieetablissemanget är berett att gå för att skydda vissa narrativ.

Donald Boström demoniserades redan 2009. Nu riktas samma reflexmässiga vrede mot Stina Wollter — inte för att hon ljög, utan för att hon ställde frågor.

Att i Sverige 2023 ens antyda att israeliska institutioner kan ha begått fel, räcker för att en armé av opinionsbildare ska gå till anfall. Expo och Dagens Nyheter leder den moraliska kampanjen, där varje kritik mot Israel blandas ihop med hat mot judar, och där varje journalist som vägrar rätta in sig i leden förvandlas till en misstänkt.

Ett avslutat kapitel?

Israels hälsoministerium försäkrade redan 2010 att missförhållandena i Abu Kabir var ”ett avslutat kapitel”. Men det verkliga avslutade kapitlet är inte i Tel Aviv – utan i den svenska pressfriheten.
För medan israeliska medier kunde rapportera öppet, har svenska debattörer som Wollter stämplats som spridare av hat.

Vi kan tala om en omvänd moral: där man hellre tiger om etiska övergrepp än riskerar att bli misstänkliggjord för fel åsikter.

Fakta är inte antisemitism. Att dokumenterade övergrepp erkänns av Israels egna myndigheter innebär inte att man ”sprider hat”.
Det som borde väcka oro är inte Stina Wollters inlägg på Instagram, utan den reflexmässiga vilja att tysta röster som söker sanning bortom politisk bekvämlighet.

När journalister som Glaad uppträder som väktare av den ”rätta” verkligheten, återstår för oss andra att fråga:
Om sanningen är så farlig att den måste förbjudas,
vad är det då som verkligen står på spel?