När historien skrivs om: från självrespekt till martyrskap

I slutet av dam-VM i fotboll 2023 blev det känt att det engelska laget skulle sluta med knäböjningar inför match. Denna symbolhandling hade sedan 2020 blivit ett slags ritual i internationell fotboll, efter att etablissemanget hade utsett en svart kriminell, George Floyd, till martyr. Floyd hade, som det heter i USA, ett record – en diger lista med brott han blivit fälld för, inklusive våldsamma övergrepp.

Man kommer osökt att tänka på Bobby Seales bok Tiden är inne (Seize the Time, 1970), som var en kultbok bland den svenska vänstern i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Seale och Huey Newton hade redan 1966 grundat Black Panther Party. I boken framhöll Seale att Marx teori om trasproletariatet var fel – han och Newton hade ”bevisat” att trasproletariatet kunde leda en revolutionär rörelse. Vid denna tid var nästan alla radikala grupper starkt influerade av Marx, och så var också fallet med Svarta Pantrarna.

Men bilden var mer komplex. Elijah Muhammads rörelse, Nation of Islam, hade redan på 1950-talet lockat många unga afroamerikaner. Cassius Clay konverterade 1964 och tog namnet Muhammed Ali. Malcolm Little hade redan 1952 anslutit sig till rörelsen och blev Malcolm X. Här förenades det revolutionära med det nationella – en svart självständighet som gick hand i hand med stolthet. Parollen Black is beautiful bars med stolthet, och ingen representerade detta mer kraftfullt än Muhammed Ali, både i och utanför ringen.

Samtidigt öppnade Hollywood sina första, försiktiga dörrar. Filmen Guess Who’s Coming to Dinner (Gissa vem som kommer på middag) hade premiär 1967. Den skildrade ett liberalt vitt par vars värderingar sätts på prov när dottern presenterar sin fästman, en afroamerikansk läkare som dessutom arbetade för FN. Filmen antydde att det sociala, ekonomiska och kulturella gapet snart skulle kunna överbryggas. Några år senare, 1983, kom Trading Places (Ombytta roller) med Eddie Murphy i huvudrollen. Där visas hur en svart man, så snart han får rätt förutsättningar, kan bli lika skicklig mäklare som någon annan. Filmen ger ingen förklaring till varför han hamnat på gatan, men budskapet är tydligt: orsaken är den vita rasismen.

Så skildrades raskonflikten under 1960- och 70-talen, och detta scenario skulle prägla debatten långt framöver. Martin Luther King (1929–1968) spelade huvudrollen, och tillsammans med Harry Belafonte deltog han 1966 i ett evenemang på Kungliga Operan i Stockholm. Bilden som då presenterades var gängse, och mycket tydde på fortsatta framsteg.

Statistiken underbyggde optimismen. 1860, under inbördeskriget, hade vita amerikaner femtiosex gånger så mycket förmögenhet per capita som svarta. Inom ett decennium – på 1870-talet – hade kvoten minskat till tjugotre mot ett. År 1920 var den tio mot ett. Vid mitten av seklet, kring 1950, var den nere på sju mot ett. De stora lagstiftningssegrarna under medborgarrättstiden – Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965 – markerade nästa steg. Vid det laget låg skillnaden på ungefär sex mot ett. Allt pekade mot att utvecklingen gick i rätt riktning.

Men det fanns fakta som talade emot denna optimism. Haiti, som grundades som svart republik redan 1804, var efter snart två sekler ett av världens fattigaste länder. Liberia, grundat 1822 av frigivna amerikanska slavar, befann sig i samma situation. Självständighet var ingen garanti för välstånd.

Till detta kom fördrivningen av indier och vita från de nyligen självständiga afrikanska staterna under 1960- och 70-talen – Kenya (självständigt 1963), Zambia (1964), Tanzania (1961) med flera. Den av västmedia så hyllade Jomo Kenyatta utropade på 1960-talet ”good riddance” åt den indiska befolkningen som i generationer byggt upp apotek, bagerier och småindustri. Resultatet blev ekonomisk kollaps. Samma sak upprepades i Mocambique (självständigt 1975) och Zimbabwe (1980), där den vita befolkningen drevs ut. Industrin stannade, jordbruket föll samman. Allt detta hamnade i en förnekelsezon, eftersom svart frigörelse och antikolonialism var på modet i väst.

Svenska kulturpersonligheter lyfte gärna fram svarta författare. Frantz Fanons Les Damnés de la Terre (Jordens fördömda, 1961) blev en kultbok, översatt och diskuterad flitigt av Per Wästberg och andra. Den talade om revolutionens nödvändighet, men gav ingen väg framåt för ekonomisk utveckling.

Det märkliga är därför att ingen, inte en enda, höjde på ögonbrynen när man 2020 lyfte fram en kriminell som George Floyd till martyr. Att en man med våldsamt förflutet skulle bli symbol för svart frigörelse är historiskt unikt. Det gynnade på intet sätt afroamerikaner – och än mindre den gamla kampen för lika rättigheter.

Frågan måste därför ställas: vilka krafter låg bakom detta? Att göra en våldsdömd man till helgongestalt skymmer de verkliga problemen och undergräver dem som faktiskt burit fram svart kultur, idrott och samhällsliv med stolthet och arbete. Muhammed Ali på 1960- och 70-talen, Malcolm X på 1950- och 60-talen, Martin Luther King fram till sin död 1968 – alla talade de, trots sina olikheter, om styrka, självrespekt och värdighet.

Men George Floyd? En symbol byggd på misär och kriminalitet.

Det är inte bara en olycklig utveckling – det är en medveten omdirigering av historien. Konsekvensen är att de gamla visionerna om självrespekt och framsteg försvagas, ersatta av ett martyrskap utan framtid.