Varför handlar minoriteternas kamp alltid om lågutbildade kriminella?

 I slutet av dam-VM i fotboll blev det känt att det engelska laget skulle upphöra med knäböjningar inför en match. En symbolhandling som från början var tänkt som ett uttryck mot rasism, men som med tiden hade blivit alltmer mekanisk och ifrågasatt. Bakgrunden var naturligtvis martyrskapet kring George Floyd – en svart kriminell man från Minneapolis vars död 2020 fick hela västvärlden att skaka. Etablissemanget hade gjort honom till en ikon, trots att hans bakgrund i själva verket bestod av en lång rad brott, eller som man i USA säger: ett ’record’. Det märkliga är att ingen ställde frågan varför just denne man, med en så mörk historia, skulle göras till symbol för rättvisa och frihet. Vilka krafter var det egentligen som drev fram detta? Ty det gynnade varken afroamerikaner som grupp eller kampen för verklig frigörelse.

När man ser tillbaka är det slående hur annorlunda bilden såg ut under 1960-talet. Bobby Seale och Huey Newton, grundarna av Black Panther Party, argumenterade i Seales bok Tiden är inne för att Marx misstag om trasproletariatet hade motbevisats – att de mest marginaliserade kunde leda en revolutionär rörelse. Deras språk var militant, men deras projekt handlade ytterst om självrespekt och autonomi för den svarta befolkningen. Paroller som Black is beautiful kom att dominera den kulturella scenen, personifierade av en färgstark Muhammed Ali, tidigare Cassius Clay, som konverterade till islam och tog avstånd från det vita Amerika som berövat hans folk frihet och värdighet. Samtidigt framträdde Malcolm X som en intellektuell och karismatisk röst för svart självständighet, medan Martin Luther King höll fast vid en mer kristen och integrerande vision.

Populärkulturen bar vid denna tid fram en optimism om integrationens möjligheter. Filmen Guess Who’s Coming to Dinner från 1967 lät ett liberalt par konfronteras med sina egna fördomar när dottern förde hem en svart läkare som svärson. Filmen antydde att de sociala och kulturella klyftorna snart skulle överbryggas. Några årtionden senare gav Eddie Murphy i Trading Places en komisk men ändå laddad illustration av samma tanke: att en svart man, om han bara fick rätt position i samhället, snabbt kunde visa sig behärska den lika väl som en vit. På ytan bekräftade filmerna att integrationen var möjlig. Men i grunden sopades frågan om varför så många afroamerikaner hamnade längst ner på samhällsstegen undan – förklaringen reducerades till ett enkelt svar: vit rasism.

Ändå fanns det fakta som gav anledning till försiktig optimism. Skillnaderna i förmögenhet mellan svarta och vita hade minskat stadigt sedan inbördeskriget. År 1860 hade vita amerikaner i genomsnitt femtiosex gånger mer tillgångar än svarta. Tio år senare var det 23 mot 1, år 1920 tio mot ett, och vid mitten av 1900-talet ungefär sju mot ett. Med medborgarrättsrörelsens framgångar – Civil Rights Act och Voting Rights Act – trodde många att denna utveckling skulle fortsätta. Harry Belafonte stod på scenen med Martin Luther King i Stockholm och världen såg mot framtiden med tillförsikt.

Men samtidigt fanns motbilder som var svåra att förneka. Liberia, grundat av frigivna amerikanska slavar, hade på 1960-talet blivit ett av världens fattigaste länder. Haiti, den första svarta republiken, förblev efter nästan två sekel ett land präglat av armod, korruption och våld. I Afrika kastade avkoloniseringen sina långa skuggor. När Kenyas ledare Jomo Kenyatta fördrev den indiska minoriteten – som i generationer hade byggt upp bagerier, apotek och småindustri – blev följden ekonomisk kollaps. Samma sak skedde i Zambia, Tanzania, Mocambique och Zimbabwe när vita jordbrukare och entreprenörer fördrevs. Resultatet var fattigdom, korruption och sönderfall, men i väst ville man inte se detta. I stället romantiserades frigörelsen, antikolonialismen och det svarta självstyret. Frans Fanons Jordens fördömda blev en kultbok, och svenska röster som Per Wästberg lyfte fram svart litteratur som symbol för en ny tid.

Det är därför särskilt slående att när västvärlden på 2020-talet återigen gör upp med sina rasmotsättningar, sker det inte genom att man lyfter fram intellektuella, ledare eller förebilder för framgång – utan genom att man upphöjer en tragisk och kriminell gestalt som George Floyd till martyr. Ett val som vare sig stärker den afroamerikanska gemenskapen eller främjar verkliga sociala framsteg. I stället för att inspirera till stolthet och ansvar förvandlas kampen till en ritualiserad skuldprocess för vita och en passiv offerroll för svarta. Det är svårt att inte se detta som ett tecken på att de krafter som driver denna utveckling inte har svartas frigörelse i sikte – utan en helt annan agenda.

Frågan som återstår är därför: varför? Varför valde man att resa en brottsling på piedestal, när historien är full av modiga, kunniga och karismatiska svarta ledare? Är det för att ett sådant narrativ är enklare att exploatera? Är det för att en verklig frigörelse – ekonomisk, kulturell och social – vore alltför hotfull för den maktordning som ännu råder?