Åsa Rydén: Familjens efterrätt – En bortglömd konst i en splittrad värld
Krönikör Åsa Thorbjörg Rydén: Jag satt och pratade med min far ikväll, det väckte minnen från barndomen: de heta politiska diskussionerna runt middagsbordet. Morfar som smällde igen dörren till arbetsrummet i ilska, pappa som smög ut för att röka en cigarett och lugna nerverna. Mitt i kaoset stod mormor och mamma som klippor, höll ihop oss alla. Och vet ni vad? När efterrätten kom fram var allt utrett. Familjen hade löst det tillsammans, som en enhet. Ingen sprang till domstol eller skrek på sociala medier. Vi fajtades, vi grät, vi skrattade – och vi kom ut starkare på andra sidan.
Men titta på världen idag. Den är konstig, ja rentav sjuk. Kvinnor som prioriterar nagelförlängningar istället för stabila relationer. Män som inte längre vet hur man snickrar ihop ett stabilt liv, rädda för att förlora allt i en skilsmässa där rättssystemet verkar riggat mot dem. Hur blev det så här? Varför har vi låtit det hända?
Tänk dig en kille i 30-årsåldern som felaktigt hamnar i fängelse i fyra månader för våld i hemmet. Innan det hela eskalerade fick en kompis ingripa och stoppa hans ex som attackerade honom med en flaska. Vem tror ni åkte dit? Inte hon, förstås. Hon går fri, han står kvar med resultatet från den rättsliga processen. Och hon är inte ensam. Jag har hört liknande historier från fler män i samma ålder, killar med massor att erbjuda: kraft, trohet, ambition. Men de vågar inte. De vill inte. För feminismen har förvandlats till en sjukdom, en social ingenjörskonst som splittrar istället för att ena. Den skriker om jämlikhet men skapar bara kaos – blåhåriga typer i Pride-tåg där barn tvingas titta på män utklädda till hundar i koppel. Var är mötet mellan kvinna och man? Var är efterrätten som knyter ihop oss?
Män är rädda för kvinnor idag, och med all rätt. En felaktig anklagelse, och du kan förlora hem, barn, pengar – allt. Kvinnor å sin sida slår bort varandra, fokuserar på Tinder-svep och Instagram-naglar istället för familjen. Vi har blivit en generation av skrikande kvinnor och inneslutna män, där ingen tar fajten hemma. Istället för att stötta varandra, river vi ner. Tillsammans skulle vi kunna flytta berg, bygga samhällen som håller. Men nej, den här sjuka agendan vill inte det. Den vill ha oss splittrade, beroende av staten, utan ryggrad.
Det måste vända. Nu. Vi behöver återvända till familjen som kärna, ta de hårda diskussionerna vid bordet, stötta varandra genom stormen. Vi är underbara just för att vi är olika – manligt och kvinnligt kompletterar varandra, det är vår styrka. Låt oss växa i det, utveckla samhället efter det. Sluta stirra på naglar och skärmar. Fokusera på att bygga hem, lösa konflikter med efterrätt istället för advokater. För i en värld där kvinna och man möts igen, där familjen är helig, där ligger framtiden. Annars? Ja, då är vi dömda till evig splittring, utan en enda söt tugga i sikte.
Åsa Thorbjörg Rydén
