Idrotten som fostran och ideal – som socialismen förstörde

Analys: Idrottens historiska rötter sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden – långt före dagens organiserade föreningsliv och den skolidrott där även den som knappt orkar springa får en medalj. Idrotten har alltid funnits där människor har funnits, i någon form, och har utvecklats parallellt med civilisationens historia och behov av styrka, kroppsligt och själsligt välmående. Idrotten har varit en samlingsplats för manliga utövare och kvinnliga supportrar.

I antikens Grekland var idrott en central del av kulturen, både religiöst och samhälleligt. Olympiska spelen (start ca 776 f.Kr.) hölls till Zeus’ ära och var ett uttryck för fysisk perfektion, manlig ära och stadsstatlig prestige.

Det finns tydliga historiska exempel där idrotten, särskilt i traditionella och antika samhällen, var ett manligt utövande medan kvinnan intog rollen som åskådare, beundrare eller social belönare. Denna könsfördelning återspeglar djupare kulturella och symboliska strukturer, där den kroppsliga prestationen inte bara handlade om fysisk överlägsenhet utan om moralisk karaktär, ära och manlig dygd. Kvinnor spelade i detta sammanhang en viktig men indirekt roll – inte som deltagare, utan som moraliskt stöd, estetiska domare och emotionella inspiratörer.

Ett tydligt exempel på detta finner vi i medeltidens tornerpel – de storslagna riddarspel som anordnades i Västeuropa. Här tävlade män i lansdueller, svärdfäktning och hästridning – inte enbart för ära eller land, utan ofta ”för sin dam”, en symbolisk kvinna som representerade idealen av skönhet, dygd och social status. Det var inte ovanligt att en riddare bar sin dams färger, viftade med hennes slöja eller tilldelades en belöning av henne efter segern. Kvinnan blev därmed inte bara publik, utan symbolisk måttstock för mannens värdighet. Torneringen var således inte bara en fysisk kamp, utan en ritualiserad iscensättning av könsroller där manlig styrka bekräftades genom kvinnlig beundran.

”Chivalry!—why, maiden, she is the nurse of pure and high affection…” är Sir Walter Scotts ord i boken Ivanhoe. Ty det man belönar socialt reproduceras. Belönar vi som i dagens samhälle idrottsmän som springer runt på nattklubbar och inte hyllar kung och religion som under spelens forna glansdagar, så uppmanar vi fler att skapa berömmelse via förfall och vällust.

Torsten Tegnér var den konservativa idrottsjournalisten, sonson till skalden och den traditionsvurmande biskopen Esaias Tegnér, som hyllade och värnade om den traditions- och familjeburna idrotten som fanns för 100 år sedan.

Det var en tid då karaktär, ansvar och heder var själva syftet med att delta – inte bara att delta.

Det var en annan tid då Torsten Tegnér skrev. En tid då idrott handlade om mer än pulsmätare, klädbidrag och centralplanering. När en springande pojke på grusplanen bar sin fars blick i ryggen och sin mors termos i handen. Vi talar kanske inte längre om Sir Wilfred of Ivanhoe, men vi talar om, likväl, en idrottsman som kämpade för någonting större än att använda sin berömmelse för party och kultur. Han kämpade för berömmelse för kung och fosterland – idrotten fostrade i konservativ anda.

Tegnér, med penna och patos, förstod något som dagens idrottsrörelse verkar ha glömt: att idrott börjar i den organiska sfären, i individen och i familjen, inte i staten. Hans syn på idrott var inte teknokratisk eller socialt ingenjörsmässig. Den var moraliskt förankrad, ett försvar för det lilla, organiska men ansvarfulla livet där varje pojke och flicka tränade – inte för samhällets skull – utan för sin egen. Han tillhörde givetvis en tid när män och kvinnor skulle hålla på.

I dag har idrotten blivit något annat. Under decennier av socialdemokratisk omfamning har Riksidrottsförbundet förvandlat svensk idrott till en fabrik. Inte en smedja för viljor – utan ett betonghus för social utjämning. Tegelhallar byggda på direktiv och genusplaner, med värdegrunder formulerade som EU-dokument. Ingen doft av läder, ingen tystnad före startskottet, bara projektplaner, samordning och…

I detta system är familjen reducerad till logistisk partner – en skjuts, ett matpaket, en betalare. Men den inre elden, den som förr tändes av faderns råd, moderns ögon och farfars stolthet, får inte längre plats – kanhända även att den framtida frun till den unga idrottsmannen fanns i publiken, hennes familj lika engagerad i verksamheten, oavsett om vi talar om bandyn i Lesjöfors eller golf på Royal St. Andrews Golf Club för 100 år sedan. Det är ett system där ungdomar inte längre fostras till ansvar och individualitet, utan passas in i scheman och normsystem. Det ideal som Tegnér försvarade – att låta en ung människa pröva sin kraft, sitt mod, sin envishet – har offrats på jämlikhetens och standardiseringens altare.

Socialismen misstrode den traditionella idrotten eftersom den var förankrad i familj, lokalsamhälle och individuell heder – snarare än i statlig styrning, kollektiv fostran och social ingenjörskonst. Istället för att se idrott som ett uttryck för personlig karaktär och frivillig kamp, ville man omforma den till ett verktyg för jämlikhetsmål och politisk fostran. Den naturliga ojämlikhet som idrotten blottlägger – att vissa springer snabbare, kämpar hårdare och når längre – passade inte den socialistiska jämlikhetsideologin. Men i försöken att jämna ut allt tappade man det viktigaste: att idrott bygger karaktär genom fri vilja, kamp och stolthet – inte genom projektbidrag och centralstyrning. Den gamla idrotten var en levande kultur, inte ett formulär. Det är socialismen, inte traditionen, som missförstått idrottens själ.

Torsten Tegnér såg idrott som en förlängning av karaktärsdaning. Han skrev inte om ”inkludering” i vår tids slitna mening, utan om att forma en hel människa – inte genom sociala projekt, utan genom kamp, seger och nederlag – en cirkulär syn på framgång och förlust – en livsfostran. Den som fostras i sådan idrott lär sig inte bara springa – han lär sig stå upp efter att ha fallit.

Vi borde därför återvända. Till grusplanen. Till stödet från familjen, inte förvaltningen. Till den idrott där ett mål, en språngmarsch eller en missad straff blev en livsläxa, inte en notis i en rapport. Tegnér förstod att när idrotten tappar sin själ, tappar nationen sin ryggrad.

Vi behöver inte fler tegelbyggda hallar med låsta dörrar och checklistor. Vi behöver moral, tradition och individuell kampvilja. Idrott som börjar vid köksbordet, inte i kommunfullmäktige. Idrott som hedrar både kroppen och anden. Det var Tegnérs linje. Den är fortfarande värd att försvara.