Lighthögerns barn tröttnar på att föräldrarna aldrig krossar mångkultur och feminism

Ledarredaktionen: Så föll ännu ett namn från den putsade raden av lighthögerns frontfigurer. Johan Forssell, den där prydliga moderaten med rak rygg och ren skjorta, måste nu förklara varför hans egen son – även han – tröttnat på att liberalborgerligheten aldrig lyckas återskapa det som den konservativa gammalhögern en gång värnade: kulturell homogenitet, en tillvaro som gav mening, familj, gemenskap.

Det är inte första gången en borgerlig politiker med statsrådsansvar konfronteras med det faktum att barnen inte längre tror på deras kompromisser. Och på denna redaktion förstår vi barnen. De har i många fall föräldrar födda på 70-talet – som Forssell – men drömmer säkert om den tid då farfar var högerengagerad, då familjen stod stark och könsroller möjliggjorde barnafödande och trygghet. På den tiden sprang inte partiledare som Hjalmarson eller skolministrar som Bagge runt på krogen och bytte partner otaliga gånger. Dessa män gav inte heller HBTQ-rörelsen en enda millimeter.

Dessa unga söner och döttrar växer upp med en idé om sina föräldrar som ledare för en höger de en gång läste om i skolböckerna. En höger som höll huvudet högt, som värdesatte tradition och bildningsideal – och som nu lämnar dem besvikna, när moderaternas vackra ord om att återupprätta industrins glansdagar i verkligheten slutar i subventioner till invandrare istället för förbättrat företagsklimat. Moderaterna talar gärna om familjer som tar ansvar, men vägrar erkänna att vi inte haft en traditionell familjestruktur sedan de överlämnade allt åt 68-vänsterns kulturrevolution – utan att visa något intresse för att återinföra den sedlighetslagstiftning, och återställa den kyrka, som faktiskt fanns före 1968.

För utan traditionellt barnafödande bland svenskar kan aldrig någon kulturell sammanhållning växa fram. En av vänsterliberalernas starkaste argument för invandringen är just vår låga nativitet – men hur ska unga högermän och kvinnor våga tro på något annat än undergång, när deras egna föräldrar aldrig lyckats eliminera feminismen från samhällets rötter?

Lighthögern – denna märkliga politiska organism som lever på att säga lagom mycket, vara lagom kritisk och aldrig vinna några avgörande strider – har i flera decennier spelat sitt spel. Man har varnat, markerat, uttryckt förståelse för folkets oro. Men när det verkligen gällt, har man backat, tigit eller tillsatt en utredning. Resultatet? En postnationell mångkultur som urholkar både tillit och tillhörighet. En statsfeminism som gör män till problem och kvinnor uppmanas, även mot deras vilja, att aldrig rota sig i en traditionell familjeroll. Och en generation unga som växer upp i ett moraliskt vakuum – där allt är flytande, utom känslan av att något har gått förlorat.

Att Forssells son – enligt rapporterna – nu offentligt utmanar både feminismen och mångkulturen är både chockerande och djupt symboliskt. Det är som om lighthögern får smaka på sitt eget arv. De har talat om balans och sans medan verkligheten brunnit och gängets expansion fortsätter under Gunnar Strömmers makthavandeskap. Deras barn ser inte kompromiss – de ser aska. Deras barn ser en framtid utan arbetsmoral, utan kulturell samhörighet, och ett könskrig som bara tilltar.

Det kanske mest nedslående med lighthögern är inte att de svikit sina väljare – utan att de svikit sina egna familjer. Att stå vid makten men inte vid sanningens sida är ett högt pris att betala. Det skapar inte bara misstro i samhället, utan också alienation inom de egna hemmen. Vad säger en son till sin far, när fadern i åratal försvarat ett system som dagligen degraderar det han själv är?

Konservatismen – den verkliga – bygger på ordning, skönhet, ansvar och kontinuitet. Den kräver mod. Inte en konferens på Rosenbad eller en presskonferens med formulerade nyckelord, utan att man faktiskt vågar säga nej. Nej inte bara till vänsterns dekonstruktioner, utan även till sin egen medlöparmentalitet. Moderaterna borde aldrig ha stöttat samkönade äktenskap, slopat sambeskattningen, accepterat du-reformen eller avskiljt kyrkan från staten. Denna eftergivenhet har försvagat vårt samhälle – och den drabbar våra unga, som i allt större utsträckning saknar framtidstro. Ty även den mest strävsamma kan bli föraktad i ett samhälle där feminismen lösgjort familjen från ansvar, och där bildning inte längre ger auktoritet utan misstänksamhet.

Det här borde vara en varningssignal för hela den borgerliga mittfåran: era egna barn börjar ropa från avgrunden. Inte för att de är extrema, utan för att de är besvikna. Besvikna över att ni aldrig krossade något av det som de kontrarevolutionärer under franska revolutionen en gång lovade att krossa. Att ni istället förvaltade vänsterns segrar – med borgerlig effektivitet.

I ett friskt samhälle är det föräldrarna som vägleder sina barn mot ansvar, ordning och mening. I Sverige 2025 är det barnen som påminner sina föräldrar om att de svikit.

Chefredaktör Henrik Sundin