SD samverkade med Expo-profiler för att skriva Vitboken

Sverigedemokraterna har genom åren försökt marknadsföra sig som oppositionen mot det politiskt korrekta etablissemanget. Men med den nyligen publicerade Vitboken – partiets egen granskning av sin historia – väcks nu allvarliga frågor om huruvida partiet istället börjat samarbeta med just de krafter det en gång bildades för att utmana.

Det mest anmärkningsvärda är vilka personer partiet valt att engagera i projektet. Bland skribenterna återfinns flera profiler med bakgrund i den radikala vänstern och i den antirasistiska tidskriften Expo – en publikation som i decennier har gjort det till sin uppgift att kartlägga, demonisera och i många fall förstöra livet för nationellt engagerade personer.

Dessa personer avtackas i Vitbokens förord av författaren Tony Gustafsson. ”Stort tack för era insatser! Sammantaget har ni gjort det min gamla handledare hävdade vara det akademiska seminariets grunduppgift: ”att samlas för att göra en bra text bättre”, skriver författaren i förordet.

Tobias Hübinette – från Expo till SD:s historietecknare

Mest uppseendeväckande är medverkan från Tobias Hübinette, en av Expos grundare. 1995, tillsammans med Stieg Larsson. Hübinette har under 1990- och 2000-talet varit en av Sveriges mest aktiva vänsterintellektuella inom det antirasistiska fältet. Han har i sina egna texter uttryckt radikala idéer om vithet, svenskhet och identitet, och har bland annat skrivit att “Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”. Han har också konsekvent deltagit i det ideologiska kriget mot nationalism i allmänhet och SD i synnerhet genom åren. Men nu har SD gjorde honom en del av deras sanningsdefinition.

Att just Hübinette nu är med och skriver SD:s “självuppgörelse” är inget annat än paradoxalt – och för många en provokation.

Mattias Wåg – Expo, AFA och den autonoma vänstern

Särskilt noterbart är att även Mattias Wåg nämns som källa och kontextuell referens i Vitboken. Wåg är inte bara en tidigare skribent för Expo – han har också varit en central figur inom den autonoma vänstern och en av grundarna av Researchgruppen, ett projekt som under lång tid samlade in och publicerade personuppgifter om oliktänkande, ofta i samarbete med vänstermedia.

Wåg har haft kopplingar till AFA (Antifascistisk Aktion), en organisation som av många bedömare klassas som våldsbejakande. Hans arbete har i praktiken handlat om att kartlägga, hänga ut och driva drev mot nationellt engagerade personer. Att SD:s Vitbok, direkt eller indirekt, förlitar sig på material eller tolkningsramar från personer som Mattias Wåg, visar hur djupt partiet har förändrats.

Ett strategiskt skifte – eller en kontrollerad opposition?

Varför väljer SD att samarbeta med personer och rörelser som tidigare ägnat sig åt att systematiskt attackera deras egna medlemmar?

En möjlig tolkning är att partiet vill tvätta bort sitt förflutna inför framtida regeringsbildningar. Genom att låta gamla fiender skriva om partiets historia hoppas man kanske vinna acceptans i offentligheten. Men samtidigt reser detta en annan, mer allvarlig fråga:

Har SD blivit ett verktyg för att kontrollera, uppsamla och sedan neutralisera nationalistiskt och konservativt missnöje i Sverige?

Sedan Jimmie Åkessons övertagande 2005 har partiet långsamt förflyttats från gräsrotsrörelse till ett parlamentariskt toppstyrt maskineri. Samtidigt har traditionell nationalism, radikal systemkritik och ideologisk ryggrad ersatts av partifester, PR-strategi och en vilja att inte stöta sig med etablissemanget. Många som en gång stred för partiet under 1990-talet har uteslutits, tystats eller – som i Vitboken – offrats på legitimitetens altare.

“Nazist” – ett användbart vapen

I Vitboken återfinns tydliga exempel där tidigare SD-företrädare hängs ut som nazister, ofta utan möjlighet till svar eller kontext. Att SD nu anammar samma retorik och moralpanik som en gång användes mot dem själva, och dessutom låter de gamla motståndarna stå för textproduktionen, är ett avgrundsdjupt avsteg från den kamp partiet en gång förde.

Vitboken är inte bara en bok. Den är en symbol för det nya SD – ett parti som i sin jakt på acceptans inte tvekar att omfamna forna fiender, demonisera sina egna och låta vänsterradikala tolka dess historia.

Det återstår att se hur gräsrötter, gamla medlemmar och nationalistiska sympatisörer reagerar – men att något grundläggande har förändrats är svårt att förneka. Och kanske är det dags att på allvar ställa frågan: Är SD fortfarande opposition – eller blev de till sist en del av systemet?