Ledare: Lika många bomber i Rinkeby oavsett om Iran eller Israel vinner
Ledarredaktionen: Medan världens ögon vilar på Persiska viken, Gazaremsan och den ena ”geopolitiska krisen” efter den andra, fortsätter sprängningarna, skjutningarna och det sociala sönderfallet i svenska förorter med oförändrad intensitet. Rinkeby exploderar – bokstavligen. Tensta ruttnar i kriminalitet och narkotikamissbruk. Och den svenska politiska eliten – den tittar bort, eller ännu värre: den tittar utåt.
De svenska kvinnorna föder inte den 2,1 barn per kvinna som behövs för att återreproducera den svenska kulturen. Därav kan globalisterna konstant uppmuntra till massinvandring från kulturen som inte kan assimileras. Många svenskar som föder barn är gör det dessutom i socioekonomiskt stökiga förhållande, vilket ofta resulterar i än fler barn i utanförskap och kriminalitet på sikt.
Man får ibland känslan av att Sveriges ledarskap hellre analyserar situationen i Tel Aviv och Teheran än tar itu med sitt eget lands akuta sönderfall.
Kriget här hemma
Vi har idag en situation där barn skjuter barn. Där gängkarteller agerar med militära inslag. Där narkotika säljs öppet på skolvägar och där bomber spränger upp trapphus mitt i natten. Sverige befinner sig i ett lågintensivt inbördeskrig, men ändå prioriteras utrikespolitiska symbolfrågor före konkreta inrikeslösningar.
Hur många fler explosioner ska vi behöva se i Järvaområdet innan det klassas som ett nationellt säkerhetshot? Hur många pundare ska behöva irra runt i Tenstas gångtunnlar innan någon säger: ”Nu får det vara nog”?
Det är uppenbart: det spelar ingen roll vem som vinner Mellanösternkonflikten. Effekterna i Sverige är desamma. Kriminaliteten här hemma är inte beroende av vem som styr i Damaskus eller vilken flagga som hissas i Jerusalem – den är ett resultat av decennier av politiskt misslyckande, en feminism som underminerat den svenska kärnfamiljen, massinvandring utan krav och en identitetspolitik skapat en rörig heterogen kultur, långt ifrån det Sverige som styrdes av konservativa giganter som Arvid Lindman och Erik Gustaf Boström för över 100 år sedan – en tid där vi hade en statskyrka, juridisk plikt på kärnfamilj och en nationalstolthet som idag är bortblåst med vinden.
Symbolpolitikens återvändsgränd
Varje gång en ny konfrontation blossar upp i Mellanöstern kommer samma reaktioner i svensk politik: pressmeddelanden, solidaritetsmanifestationer, twitteruttalanden. De rödgröna signalerar sitt stöd till ena sidan, den postmoderna liberala högern/moten försöker balansera mellan NATO-lojalitet och att inte tappa väljare, och alla försöker i vanlig ordning undvika den obekväma frågan:
Hur påverkar dessa utrikeskonflikter Sverige?
Svaret: det spelar knappt någon roll. Oavsett vilken flagga, Israels eller Irans, som bränns eller försvaras i Malmö, så är det ändå samma antal unga män som rekylerar en pistol i Göteborg. Det är samma langare som distribuerar Tramadol i Eskilstuna. Det är samma “ensamkommande” som styr nätverken i Sundsvall. Inget förändras – förutom att Sverige blir mer sårbart, mer splittrat, mer våldsamt.
I grund och botten har vi samma grafitti på våra idrottsarenor i förorterna, oavsett om Trump eller Biden sitter i Vita huset.
Fixera blicken på hemmaplan
Vi behöver en politisk revolution där det självklara åter blir självklart: den svenska statens enda primära uppgift är att skydda svenska medborgare på svensk mark.
Ingen annan befolkning i världen skulle acceptera att deras trygghet offras på den globala moralens altare. Men i Sverige är det snarare norm sedan vänsterdårarna på 70-talet först körde sönder familjen och barnafödande, för att sedan fokusera på att lösa problem på andra sidan klotet. Regeringspartierna idag må heja på andra aktörer i det internationella spelet än vad Palme gjorde, men i grund och botten samma felslut, att problem i andra världsdelar är Sverige problem. Våra problem finns på hemmaplan!
Det är viktigare att visa lojalitet med fjärran nationer än att visa ansvar mot den egna grannens barn, en inställning riksdagens etablissemang länge tyckte i Sverige.
Det är inte en konflikt i Mellanöstern som avgör Sveriges framtid. Det är valet mellan fortsatt självskada eller nationellt uppvaknande.
Så länge bomberna fortsätter brisera i Rinkeby, så länge pundarna dominerar gångvägarna i Tensta, så spelar det ingen roll om det är Israel eller Iran som ”vinner”. Det är Sverige som förlorar – varje dag som går utan att vi gör något åt det.
Chefredaktör Henrik Sundin
