Bretton Woods globalism faller med amerikanska drömmens skulder

Ledare: Idén om en historisk ”skuldcykel” som förutsäger en ekonomisk krasch i USA år 2025 eller åren däromkring är en tanke som diskuteras bland tunga influencers inom ekonomiområdet just nu. Idén om att skulder hos stater och privatpersoner kan förutsäga total samhällskollaps lyfts exempelvis av den rysk-amerikanska statistikern Peter Turchin, verksam som professor emeritus vid University of Connecticut. Domedagskonceptet är inget tomt påstående. Detta är inte rent mainstreamekonomi, men hur skulle det kunna vara det då efterkrigstidens mainstreamforskning inom ekonomi finansieras av globalistiska stater som inte vill erkänna den amerikanska drömmens kortsiktiga koncept.

Skuldkollaps-teorin bär likheter med teorin om ”The Fourth Turning” av William Strauss och Neil Howe, kulturhistoriker och generationsforskare. Enligt deras syn följer amerikansk historia ett återkommande mönster på cirka 80–100 år, uppdelat i fyra ”turnings”. Den fjärde är en period av kris, där samhället genomgår radikala omvälvningar – politiska konflikter, ibland till och med inbördeskrig.

På YouTube har ”historikern” Rudyard Lynch, med över 700 000 följare, fått stort genomslag genom att, med stöd från tunga historisk och filosofisk källor, diskutera just detta kritiska skede USA och världen befinner sig i. Han är övertygad, med hänvisning till bland annat Turchins modeller, att USA är på väg mot ett inbördeskrig inom kort.

Trots detta har presidenter i USA, oavsett republikaner eller demokrater, betett sig som om deras hållning gällande världen och USA:s rätt att diktera är oövervinnerlig.

För att förstå den amerikanska arrogansen måste vi gå tillbaka till där det började – vid ett gammalt träslott i New Hampshire, USA: Mount Washington Hotel, i den då obskyra staden Bretton Woods, juli 1944.

Här samlades fyrtiofyra delegationer från de segrande allierade efter världskriget. De hade inte bara vunnit kriget – de skulle nu också skriva om ekonomihistorien. Deras tes var att de traditionella samhällena och småskaliga ekonomiska systemen som den europeiska ekonomin representerade var roten till krigen. De talade om ”fred”, men byggde i själva verket grunden för ett nytt liberalt imperium, och denna gång på fåfängan av belåning och kapitalmanipulation.

Det är viktigt att notera att konservativa röster vid tiden och strax därefter från Europa – Oswald Spengler, Julius Evola, Carl Schmitt och Gómez Dávila – varnade för denna liberala utveckling. De såg hur världens uråldriga kosmiska hierarkiska ordning och ekonomiska stabilitet, som vilade på familjen som grund, höll på att ersättas av ett nytt system byggt på statlig expansion, sekularisering och monetär manipulation.

Delegationer vid hotellet i Bretton Woods – från Frankrike, Kina, Storbritannien, Sovjetunionen – och givetvis det dagordningssättande USA – deltog. Två nyckelgestalter från nationalekonomin dominerade: Harry Dexter White och John Maynard Keynes. Tillsammans drömde de om ett globalt system där världens ekonomier skulle bindas samman – inte med religion, tradition eller kultur, utan med dollarn.

Alla valutor skulle knytas till den amerikanska dollarn, som i sin tur var knuten till guld – vilket gjorde dollarn till världens reservvaluta. Både White och Keynes var uttalade förespråkare för ett större statligt inflytande över ekonomin. White hade, enligt avhoppare från sovjetiska spionnätverk och VENONA-dokumenten, kontakter med Sovjetunionen.

Efter tre veckors förhandlingar kom de allierade länderna fram till ett nytt ekonomiskt system. Så föddes det som skulle bli känt som Bretton Woods-avtalet. Härmed skapades grunden för ett globalistiskt system men dollarn och internationella organisationer, som IMF, som grund.

Dollarn, skulden och illusionens välde

Dollarn blev nu den valuta världen behövde för att köpa olja, råvaror och bedriva handel. Man var överens om att binda alla länder som närvarade – och deras valutor – till dollarn. Centralbanker över hela jorden började hålla dollarreserver i form av amerikanska statsobligationer, även i länder som inte var närvarande. När kriser slog till – då flydde alla till dollarn. Den blev en ”safe haven”.

Vi får inte glömma: USA ockuperade samtidigt delar av världen med sin armé. General Douglas MacArthur i öst, Eisenhower, Clark och Hodge i Europa och Asien under den tid som detta avtal förhandlades fram. Förhandlingarna vid Bretton Woods skedde därmed under hot av soldater, pansarvagnar och flygbaser.

Efterfrågan på dollar gick upp i och med det nya systemet, vilket resulterade i att USA kunde trycka pengar utan omedelbar hyperinflation och därmed låna och täcka lånen med tryckta pengar. Kina, Japan, oljestaterna – alla köpte amerikanska obligationer. Det möjliggjorde att USA kunde refinansiera sin skuld gång på gång med otroligt låg ränta, trots att landet inte var rikt före kriget.

Det komiska är att USA inte var ett särskilt rikt land innan kriget, och man kan då fråga sig vad som egentligen låg bakom deras krigsframgång. Hur kunde de finansiera sin enorma militära insats under andra världskriget – och till vilka bankirer stod de i skuld med gentjänster?

Efter kriget lånade USA pengar via Europa, när europeiska länder köpte amerikanska statsobligationer – statsobligationer som i sin tur blev väldigt stabila tack vare dollarns då nyförhandlade särställning vid Bretton Woods. Dessa pengar använde USA sedan för att finansiera amerikanska satsningar i just Europa. Europa borde ha behållit sina egna pengar för att göra det, istället för att binda sig till den amerikanska sekularismen.

När Nixon 1971 lämnade guldstandarden blev dollarn helt frikopplad från verkligheten. Federal Reserve kunde trycka pengar fritt – men kvar stod världen, bunden till just dollarn. Men denna amerikanska konsumtionsfasad fungerar så länge räntan på refinansiering av den amerikanska statsskulden förblir låg.

En skuld utan gränser – som snart kraschar

I mars 2025 uppgick USA:s federala statsskuld till 36,5 biljoner dollar, eller 123 % av BNP. Detta är högre än efter andra världskriget. Räntekostnaderna uppgick till 952 miljarder dollar, överträffande både landets försvarsbudget och Medicare. Om trenden fortsätter väntas räntekostnaden överstiga 1 biljon dollar 2026 och nå 1,8 biljoner om ett decennium.

Men varför stiger räntorna? För att förtroendet för dollarn och USA sjunker. BRICS-länderna bygger parallella system där oljan handlas utan dollar. Samtidigt trycker USA nya pengar för att betala av gammal skuld – vilket i sin tur driver upp inflationen, nu när efterfrågan på dollarn inte längre parerar detta, vilket gör att fler lämnar dollarn, vilket driver upp räntorna ytterligare. En självförstärkande spiral.

Detta leder till politisk oro, ideologiska sammanbrott, socialt kaos. Om skuldcirkelteoretikerna och influencern Rudyard Lynch har rätt, väntar våldsamma konflikter mellan ideologier, delstater och klasser i USA inom kort. Dollarns särställning kommer då kollapsa ytterligare – och därmed kollapsar imperiets kärna.

Ett imperium byggt på illusion

USA:s ekonomi är ett postmodernt experiment – där lån, konsumtionshets, liberalism, räntor och finansiell manipulation ersatt familj, tro och arbete som samhällets grundpelare. Det gamla Europa byggde på stabilt kyrkoliv, civilsamhälle och familjen som ekonomisk grund – men efter kriget blev den amerikanska modellen med expansiv statsmakt normen.

Det är ingen slump att statsmakten i hela västvärlden expanderade under 1960–70-talet, samtidigt som den radikala vänstern attackerade kärnfamiljen och det gamla civilsamhället.

Nu är det dags att låta detta imperium falla, och återgå till den europeiska konservatismens rötter – med familjen, kyrkan, nationen och traditionen som grund. Det konservativa Europas stora tänkare vid den tiden försökte tala om dessa saker, men fick aldrig plats vid förhandlingsborden efter kriget.

1957 skrev exempelvis den konservative adelsmannen Amaury de Riencourt boken Coming Caesars, där han skildrade det amerikanska imperiets förgänglighet.

Och det är nu dags att underminera detta imperium så att europeisk traditionalism återigen kan få blomstra. Men då måste vi städa undan den amerikanska imperialismen och alla de bankirer, liberaler, socialister, offentliga tjänstemän och globalister som är beroende av detta amerikanska paradigm.

Henrik Sundin

Chefredaktör