Krönikör Markus Andersson: Varför lita på globalt hypade figurer?
Varför lita på någon politiker överhuvudtaget? Dagligen utsätts vi alla för olika former av manipulation och påverkan från människor som ekonomiskt, socialt och även kulturellt befinner sig ljusår ifrån oss själva. Det sker via massmedia, alternativmedia och sociala medier. Videoklipp av ledare och kändisar syns ideligen på våra datorskärmar och mobiler.
Grottmänniskan i oss är programmerad för en grupp på cirka 50 personer. Det var i sådana grupper våra förfäder levde. Alla kände varandra och var beroende av varandra för överlevnaden. Tilliten var av nödvändighet stor. När vi idag dagligen ser samma personer regelbundet på våra appar och medier får vi en känsla av att vi känner de här personerna. De har i vårt omedvetna blivit en del av vår flock/grupp. Vi tror att vi vet hur de är, för vi har på våra skärmar sett dem tala, skoja, säga några sanningens ord. Tror vi, men det vi sett är bara ett välregisserat framträdande av en ledare som självklart gör allt för att framstå i så fint ljus som bara möjligt. Och mycket är möjligt i vår tid, det går till och med att, med hjälp av AI, skapa videoklipp där kända politiker säger sådant som folk vill höra. Det är teater på en ny nivå.
De dikotomier mellan olika politiker vi bevittnar är regisserade pjäser. Dikotomierna, det vill säga polariseringen mellan två eller flera offentliga antagonister, är något som få kan motstå. Du måste hålla på den ene eller andre. Så hårt inprogrammerade är dessa dikotomier att om du kritiserar Mr A, blir du direkt beskylld för att hålla på Mr B. Avståndet mellan ledarna och folket är avgrundsdjupt. Vi får nöja oss med några framträdanden som vi ser på våra skärmar i ensamhet. Medan ledarnas avstånd till plutokratiets högdjur är desto närmare, liksom till lobbygrupper inom näringsliv, och till ljusskygga organisationer av alla de slag.
De viktigaste besluten tas med handslag under bordet i bakrummen som vi inte får se på våra skärmar. Denna moraliska svinstia kallar man demokrati oavsett om man befinner sig i väst eller i öst. Hur ofta blir vi inte överrumplade av väl planerade och psykologiskt listiga lönnaktioner från de globala höjdarna? Helt plötsligt kom en plandemi och hela världen stängdes ner och halva jordens befolkning satt i husarrest. Helt plötsligt skenar inflationen, och helt plötsligt blir det krig och så vidare. I vår tid är denna teaterscen global. Samma dikotomier och diskussioner över större delen av världen. Oavsett vad vi tycker om det så ser verkligheten ut så. Samma visa är det med de hjältar som lanseras över hela världen. Vad många missar är den regisserade dramaturgin kring globalt hypade personer. Ibland hjälper massmedia medvetet till att skriva skit om en sådan person just för att de vet att en del av människomassan kommer börja älska den figuren desto mer just av den orsaken. Det är också ett känt psykologiskt fenomen att människorna rent generellt älskar en skurk som blir god och snäll, medan de avskyr en god och snäll person som blir ond och elak.
Detta utnyttjas ofta när det globala propagandaministeriet (ett begrepp jag använder som en sammanfattning av den globalt dirigerade propagandan) vill skapa en hjälte. Först skrivs vederbörande ner under flera år, medan alternativmedia ackompanjerar med att polarisera genom att ge en helt motsatt bild av den omskrivna skurken. Med tiden tonar massmedia ner svartmålningen samtidigt som hjältebilden fortsätter att gödas inom global alternativmedia och ute på sociala medier. Successivt görs skurken rumsren även om man behåller kontroverser runt personen för att behålla fixeringen, och vips så har man en global hjälte som alla pratar om, oavsett om de gillar eller inte gillar denna figur. Det vi tidigare definierade som presskampanjer har utökats till att även omfatta globala alternativmedia-kanaler och sociala medier.
Dessa allomfattande kampanjer, oavsett om det går ut på att lansera en amerikansk politiker, eller något högdjur inom den globala plutokratin, har alltid något dolt syfte. På senare år har kampanjerna man öser över oss finslipats så till den grad att ett krig kan vara förlorat innan det har börjat – eftersom medierna redan vunnit det. Men i det informationssamhälle vi lever i idag är det nästan omöjligt för makteliten att begrava eller gömma undan sanningen helt, och i vetskap om detta förhållande tillämpar de istället en strategi som går ut på att svämma över media med desinformationsspår som styr bort människorna från sanningen. Få människor klarar av att värja sig och hålla en klar kurs genom den mängd stickspår som placeras ut av det globala propagandaministeriet. Idag lever vi så motståndslöst under effekterna av detta desinformationsartilleri, att det kan vara svårt att vinna den inre distans som behövs för att se det kusliga i detta makabra skådespel. Men det kan vara mödan värt att försöka bryta sig ur den massiva programmering vi alla utsätts för. För kokar man ner det till kärnan, så handlar det om befrielse och försvar mot manipulation, om intellektuell och andlig integritet, om värden som lagt grunden till all värdig och mänsklig civilisation.
Skribent Markus Andersson
Om artikelbilden: Markus Anderssons målning ”Västerlandets Undergång”. En målning som jag målade flera år innan branden i Notre Dame. Det är Oswald Spengler i förgrunden och det brinnande Notre Dame i bakgrunden.
