Ledare: Paleokonservativ kritik mot attacker i Jemen är vägen framåt

Henrik Sundin – Ledarredaktionen: Paleokonservatismen är den klassiska formen av amerikansk konservatism – historiskt förankrad i det republikanska partiet och djupt rotad i amerikansk tradition, kultur och självbestämmande. Tongivande företrädare som Russell Kirk, Samuel T. Francis och Pat Buchanan har konsekvent argumenterat för vikten av nationellt självstyre, kulturell kontinuitet och respekt för andra nationers egna vägval – även när dessa inte leder till liberal demokrati. Denna tradition är inte någon marginell filosofisk fotnot – den är ett seriöst alternativ till det moderna amerikanska imperiets övermod.

Paleokonservativa förespråkar en tydligt anti-interventionistisk utrikespolitik. USA ska inte lägga sig i andra nationers inre angelägenheter – inte för att man förnekar ondskan i världen, utan för att man inser faran i att försöka kontrollera och omforma kulturer som inte är våra egna. Det handlar också om ett erkännande: att andra civilisationer har rätt att följa sina egna värderingar, sina egna historiska utvecklingsvägar – även om dessa vägar skiljer sig från västerländsk modernitet.

Tyvärr valde den amerikanska konservatismen en annan väg under 1990-talet, och egentligen redan under 1980-talet. Med Bushadministrationen gled utrikespolitiken över i ett slags ideologiskt korståg – vilket i praktiken definierade neokonservatismen. Den så kallade ”liberala världsordningen” blev ett svepskäl för militära interventioner, regimskiften och en global kampanj för att påtvinga världen ett amerikanskt ideal – ett ideal som ofta innebar en exportmodell av Coca Cola, Netflix och kreditkortslån, snarare än frihet i egentlig mening.

Vid ett möte med The Philadelphia Society 1988 kritiserade Humanist professorn Russell Kirk detta tillvägagångssätt med skärpa. Han sade:

“Not seldom it has seemed as if some prominent neoconservatives mistook Tel Aviv for the capital of the United States.”

Citatet väckte då stor uppmärksamhet – men det är mer relevant än någonsin idag. Kirk har betraktats av idéhistoriker som den amerikanska konservatismens fader.

Trumps flyganfall i Jemen

Mot denna bakgrund bör vi ställa oss frågan: vad gör USA egentligen i Jemen?

Den 15 mars 2025 beordrade president Donald Trump storskaliga flyganfall mot Iranstödda Houthirebeller. Målen var strategiska: vapendepåer, kommandocentraler och militära anläggningar. Vita huset motiverade insatsen med behovet av att skydda internationell sjöfart och avskräcka ytterligare attacker.

Men den avgörande frågan kvarstår: Varför har USA överhuvudtaget militära intressen i Jemen?

Är Röda havets handelsrutter en amerikansk angelägenhet? Ska amerikanska soldater dö för containrar från Shanghai till Rotterdam? Och viktigast av allt: är det verkligen USA:s roll att ingripa i ett månghundraårigt inbördeskrig i ett land vi knappt förstår, mot grupper vi inte kan påverka?

Vance som motröst – men hur länge?

Vicepresident J.D. Vance, som länge profilerat sig som en av få återhållsamma röster i amerikansk utrikespolitik, uttryckte tydlig tveksamhet inför anfallen. Enligt läckta dokument som offentliggjorts sedan Jeffrey Goldberg, chefredaktör för The Atlantic, av misstag inkluderats i en säker gruppchatt, framkommer Vances tydliga oro.

Han påpekade bland annat att endast 3 procent av USA:s handel passerar genom Suezkanalen, medan 40 procent av Europas gör det. Det antyder att insatsen i första hand tjänar europeiska intressen, inte amerikanska. Han varnade också för stigande oljepriser och ifrågasatte om president Trump förstått hur beslutet underminerade administrationens retorik om att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet.

”Jag tror vi gör ett misstag”, skrev JD Vance i chattgruppen, en dag innan attackerna inleddes. 

Men i slutändan ställde han sig ändå inte i vägen. Det är förståeligt – han är vice president, bunden av lojalitet. Men Trump kan bara sitta i fyra år till. Vance är en av de mest tippade efterträdarna om Republikanerna vinner ett val till. Och då kan han med paleokonservativa opinionsbildare som Tucker Carlsson bakom sig.

USA behöver en ny kurs

Det är dags att återgå till en mer nationellt rotad utrikespolitik. USA behöver inte fler bombplan i öknar vi inte kan stava till – vi behöver jordbruksskolor, verkstäder och familjebyggen i Kansas, Missouri och Ohio.

Dessa krig gagnar bra Försvarsindustrin, Think tanks i Washington, som får sponsring för att sälja in nästa konflikt och Globala aktörer, vars intressen inte har något att göra med den vanlige amerikanens trygghet och traditioner.

Paleokonservativa menar att verklig konservatism inte handlar om imperiedrift. Den handlar om militära och kulturella gränser, om rötter och återhållsamhet. Om att bevara det egna – inte riva ner andras.

Presidentens beslut att bomba Jemen är inte ett styrketecken. Det är ett symptom på imperiets rastlöshet, kanske till och med ett imperium på fall. Ett döende lejon är som mest aggressivt – men inte för att det är starkt, utan för att det vet att slutet närmar sig.

Den amerikanska högern har glidit långt från sina egna traditioner. Om det finns något hopp, ligger det i röster som J.D. Vance – de som ännu bär på minnet av en annan väg.

Chefredaktör Henrik Sundin