Prenumerera
Prenumerera
Oljemålningar av Markus Andersson
Oljemålningar av Markus Andersson

Krönikör Markus Andersson: ”Störst av allt är kärleken” – till Konsten!

Störst av allt är kärleken, är en fras som kanske ekar tomt.

En gammal klyscha?

Men när jag ser en del konstverk från artonhundratalet slås jag av deras skönhet, men ännu mer av den ömhet och kärlek för motivet de uttrycker.

Det brutala nittonhundratalet lämnade inte tillnärmelsevis något liknande i arv, möjligen med undantag av början av förra seklet.

I vår tid är det näst intill omöjligt att hitta samma kärlek och ömhet i konsten. Ser vi på den politiska scenen och på den samhälleliga debatten så har också den till stor del brutaliserats, banaliserats och förlorat nästan allt av sin tidigare elegans och stil. Kulturdebatten ska vi inte ens tala om.

Bland så kallade influensers inom den alternativa sfären är det inte bättre. Dessa faller i farstun för än den ena, än den andre ledaren från utlandet. De lovordar dem, hyllar, bedyrar deras ädla egenskaper och beskriver dem nästan som gudar. Detta är regel snarare än undantag. Det verkar finnas någon sorts oskriven regel som säger att man måste ta ställning och intressera sig för främmande stormakters val och politiska intriger.

Vid en närmare eftertanke är detta absurt. Människor som påstår sig vara nationalister väljer sina förebilder och idoler långt utanför vårt lands gränser. Dessutom missar de sällan ett tillfälle att ondgöra sig över påstådda brister i vårt eget folks karaktär. Sociala medier är dränkt i dylikt etnomasochistiskt kverulerande.

Sällan eller aldrig talar de med innerlig kärlek om vår historia, kultur och vår natur. Man kan verkligen undra i vari deras nationalism består? Äldre tiders kulturpersonligheter, alltså dåtidens influensers, brukade hysa en sorts förälskelse till gamla hjältar i vår historia. Ibland även till stora diktare och konstnärer från tidigare sekel. Man svärmade och drömde om dessa. Idag ser man liknande sorters förälskelser riktade mot främmande makts politiska figurer, och till och med rent fientliga nationer och imperier. Idealiseringen av främmande makters ledare är inte bara pervers, den är skrämmande. En sak är säker, våra förfäder vrider sig i sina gravar. Allt mer sällan stöter man på rejäla människor som är sig själva nog. De jordbundna människor som på riktigt utgjorde en organisk del av vårt land. Folk som inte behövde orda så mycket om sin stora djupa kärlek, eftersom den var självklar, och hälsan tiger still. De som älskade sin torva, hembyn och nationen på ett enkelt och självklart vis. Denna kärlek finns såklart alltjämt, kanske framförallt bland de som vi brukar benämna vanliga människor. Det är till dem jag sätter mitt hopp.

Krönikör Markus Andersson