
Företagen behöver skattesänkningar värdiga den gamla högern – Men Kristersson Sviker
Ledarredaktionen, Chefredaktör Henrik Sundin: Det har nu gått två år sedan Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson tog rodret för Sverige under parollen av en högerregering. Förväntningarna var höga bland konservativa, marknadsliberala och frihetligt sinnade väljare. Men vad har vi fått? I stället för modiga reformer och skattesänkningar som skulle kunna lätta på bördan för näringslivet, har vi i stället fått en regering som tycks vara fast i socialdemokratins grepp om det politiska språket och idéerna.
Redan 1902 infördes den statliga progressiva inkomstskatten, vilket var ett dråpslag mot all seriös form av liberalism. Varför ska en person som lyckats ekonomiskt bestraffas mer? Detta är en fråga som liberalismens stora tänkare genom historien hade stött. Adam Smith, John Locke och Friedrich Hayek skulle alla ha ifrågasatt moralen i att straffa framgång, och i stället förespråkat ett samhälle som belönar individuellt arbete och kreativitet. Trots detta backar den moderna högern fortfarande denna skatt och vågar inte utmana det rådande systemet.
Utvecklingen under 1900-talet har sett en explosionsartad ökning av skatternas andel av BNP. Från blygsamma skattenivåer kring 10 procent av BNP i början av seklet, nådde vi på 1980-talet toppnivåer över 50 procent. Inkomstskatten, som en gång var låg och proportionell, har utvecklats till ett system med höga marginalskatter som kväver initiativ och sparande. Detta visar tydligt hur skattesystemet, snarare än att uppmuntra ekonomisk tillväxt, successivt har förvandlats till ett redskap för omfördelning och kontroll. Och ändå tycks den moderna högern ha resignerat inför denna verklighet.
Låt oss minnas den gamla högerns visioner. En tid då ledare som Gösta Bohman och Carl Bildt förkroppsligade tanken på en ekonomisk politik som vågade gå på tvärs mot den socialdemokratiska dominansen. Bohman betonade vikten av skattesänkningar och menade att en skatteomsättning på mindre än 30 procent av BNP var ett rimligt och eftersträvansvärt mål. Carl Bildt fortsatte denna tradition under 1990-talet med reformer som syftade till att skapa ett mer konkurrenskraftigt Sverige. Dessa ledare förstod att det är genom att frigöra kapital och innovation som vi bygger ett starkt samhälle.
Margaret Thatcher, en av 1900-talets mest inflytelserika konservativa ledare, betonade vikten av att skapa ett samhälle byggt på frihet och ansvar. Hon förstod att höga skatter och statligt övervåld hotade denna balans. Thatcher utmanade inte bara den inhemska ekonomiska ordningen utan också den framväxande globala konsensusen om miljöhot. Hon varnade för att miljöfrågor kunde bli en ursäkt för att införa ytterligare skatter och skapa globala beskattningssystem. Med hennes egna ord: ”While the environmental challenge is real, we must ensure it does not become a Trojan horse for global socialism.”
Hennes varningar ekar fortfarande. Dagens klimatdiskussioner kantas av krav på höjda skatter och internationella avtal som hotar nationell suveränitet och ekonomisk frihet. Sverige har redan en av världens högsta skatter på energi och koldioxid. Istället för att skapa incitament för innovation och ny teknologi används dessa skatter som ett instrument för att omfördela resurser och begränsa individens frihet.
Idag är detta tankegods bortsopat, ersatt av vaga floskler om ”välfärd” och ”samhälleliga investeringar” – begrepp som lika gärna kunde ha lyfts från en socialdemokratisk partikongress. Svantesson, som en gång hyllades som en förkämpe för arbetslinjen och reformer, verkar ha tappat riktningen. Istället för att sänka skatten på arbete och företagande, vilket skulle skapa fler jobb och starkare tillväxt, fokuserar hon på små justeringar som knappt rör sig på den ekonomiska richterskalan. Skärpningar av arbetskraftsinvandring och en fortsatt tung skattebörda på näringslivet skickar signaler om att Sverige inte längre är ett land som välkomnar tillväxt och innovation.
Kristersson å sin sida har omfamnat en retorik som snarare flörtar med socialdemokratiska föreställningar om äganderättens underkastelse under staten. När statsministern talar om att ”satsa på välfärden” låter det som om han läser direkt ur Magdalena Anderssons talepunkter. Men det som verkligen krävs är inte fler bidrag eller statliga interventioner, utan ett starkare försvar för den fria marknaden. Ett exempel på detta vore att avskaffa eller kraftigt reformera marginalskatterna som i dagsläget kväver drivkraft och innovation. Företagare bör ges förutsättningar att växa utan att staten ska ha sitt grepp om varje intjänad krona.
De konservativa och frihetliga väljarna förtjänar mer. Sverige har Europas högsta marginalskatter, en av de tyngsta byrokratiska apparaterna och en skattepolitik som kväver innovation. Det finns exempel från andra länder som visar hur sänkta skatter kan lyfta ekonomin. I USA under Reagan-eran sänktes skatterna betydligt, vilket ledde till stark tillväxt och fler jobb. I Estland har man haft modet att införa platt skatt, vilket gjort dem till en förebild inom EU.
Att kalla denna regering för höger är ett skämt när deras politik saknar all vision för hur Sverige kan bli ett föredöme för ekonomisk frihet. Den moderna högern har blivit en skugga av sitt forna jag, fast i en konstant kamp om att inte reta upp vänsterfalangen.
Den höger som en gång drömde om frihet och företagsamhet måste återvända. Det är dags att sluta flörta med socialdemokratiska begrepp och i stället våga tala klarspråk om behovet av lägre skatter, mindre stat och större individuell frihet. Sverige behöver inte fler tomma ord – vi behöver handling, mod och ledarskap. Låt oss återvända till de principer som en gång gjorde högern till en rörelse för framsteg och frihet.

Chefredaktör Henrik Sundin