Ledare: Arthur Millers The Crucible – en tidlös varning om maktens spel

Ledarredaktionen: Chefredaktör Henrik Sundin: Arthur Millers mästerverk The Crucible från 1953 är mer än ett skådespel om häxprocesserna i Salem – det är en skarp samhällskommentar om hur rädsla, ideologi och kollektiv skuld kan förvandla ett samhälle till en häxjagande mobb, oftast styrd från överheten. Miller skrev pjäsen som en kritik mot McCarthy-erans kommunistjakt, men dess teman har gång på gång visat sig vara aktuella, oavsett tid och plats.

Under covid-19-hysterin såg vi en ny form av häxjakt, där vaccinmotståndare, skeptiker och så kallade antialarmister ställdes vid skampålen. Deras ”kätteri” låg inte i att utöva trolldom, utan i att ifrågasätta de åtgärder som presenterades som absoluta sanningar – från vaccinpass till lockdowns. I likhet med Salems häxjakt definierades deras motstånd som ett brott, eftersom det utgjorde ett hot mot den rådande maktens legitimitet och kontroll över samhället. På samma sätt som McCarthy-erans förföljelse av ”Rysslandsvänner” hotade tidens materialistiska och liberala dogmer, utmanade pandemins skeptiker den allt mer byråkratiserade efterkrigstidens statsmakt.

Dogmer, Overtonfönstret och maktens gränser

Varje era bygger på dogmer som skyddas av det så kallade Overtonfönstret – ramen för vilka åsikter och idéer som är socialt acceptabla att uttrycka. Utan dessa dogmer skulle etablissemangets maktbas ständigt utstå granskning och kritik, vilket demokratin i sin essens är tänkt att skapa. Men i praktiken används Overtonfönstret för att befästa status quo och flytta fokus från maktens ansvar till de som ifrågasätter dess paradigm.

Skampålen, vare sig den tar formen av Salems kyrkliga domstolar eller moderna medieplattformar, skapas inte alltid av en verklig tro på faran. Etablissemanget behöver inte tro att kvinnorna i Salem hade pakter med djävulen eller att covid-viruset var mer än en starkare influensa. Brottet är inte handlingarna i sig, utan utmaningen mot gränsen för Overtonfönstret. Denna gräns gör det möjligt för etablissemanget att undvika att försvara sitt paradigm – det räcker att demonisera avvikelserna.

Samuel T. Francis beskriver i sin bok Leviathan and Its Enemies hur moderna byråkratier växer sig allt starkare genom att eliminera varje form av motstånd. När makten centraliseras, som under pandemihanteringen, finns inget utrymme för individuella tankar om hälsa och säkerhet. Staten och dess experter definierar vad som är rationellt, vetenskapligt och moraliskt, och kritik mot denna ordning stämplas som en form av kätteri.

Pandemin och Salems skräck för det okända

Precis som i Salem på 1600-talet skapade pandemins osäkerhet en grogrund för masshysteri. Rädsla för virusets spridning ledde till att samhället snabbt delades upp i två läger: de som följde den etablerade linjen och de som vågade ställa frågor. De senare blev, likt de anklagade i Salem, en symbol för fara – oavsett om deras skepsis bottnade i oro, övertygelse eller desperation.

Etablissemanget, både då och nu, upprättar ofta en ”spöksyn” – något ogripbart och abstrakt – som gör motståndet omöjligt att vinna mot. Kritiker får fäkta med luft, medan makten säkrar sitt grepp genom att förstärka rädslan för det okända.

Retoriken under pandemin blev ett vapen för att förstärka denna polarisering. ”Desinformation” blev vår tids ”häxeri”, och medborgare som uttryckte tvivel möttes ofta av censur, hån och i vissa fall professionell eller social uteslutning. Legitima frågor om proportionaliteten i lockdowns eller vaccinernas långsiktiga effekter marginaliserades till förmån för en kollektiv moralpanik.

Den moraliska tvångströjan

Ett centralt tema i The Crucible är den moraliska tvångströjan: du är antingen med oss eller mot oss. I Salem innebar det att du var en from kristen eller en häxa. Under pandemin såg vi samma mönster: att stödja vacciner och restriktioner var att visa solidaritet, medan skepticism eller ifrågasättande tolkades som farligt och själviskt.

Nyansering var förbjuden, eftersom gränserna för Overtonfönstret måste skydda den rådande ordningen. Men de frågor som många människor ställde var långt ifrån radikala. Var åtgärderna rimliga? Hur balanserades folkhälsan mot medborgerliga rättigheter? Vad händer med ett samhälle där den offentliga debatten ersätts av en kollektiv moralpanik?

John Proctors öde – och vår tids martyrer

John Proctor, huvudpersonen i Millers pjäs, är en symbol för individens kamp mot ett samhälle som tappat förnuftet. Hans motstånd mot den kollektiva galenskapen kostar honom till slut livet. Proctor vägrar ge upp sin integritet genom att erkänna ett brott han inte begått. Hans död markerar att det är bättre att förlora allt än att bidra till lögnen som håller mobben vid liv.

Under pandemin såg vi moderna motsvarigheter till Proctor: läkare, forskare och vanliga medborgare som vågade tala ut mot maktens överdrifter. De blev ofta utfrysta, avskedade eller offentligt smutskastade. Men deras motstånd avslöjade något grundläggande: maktens rädsla för individens frihet att tänka självständigt.

Varningsklockor från historien

Arthur Millers The Crucible är en påminnelse om att historien ofta upprepar sig, om än i nya skepnader. Häxprocesserna i Salem och McCarthy-eran må ligga långt bakom oss, men covid-19-pandemin visade att rädslan för avvikelse och hysteri fortfarande styr samhället.

Vi måste fråga oss: vad händer nästa gång? Demokratin är byggd på principen om debatt och granskning, men den kan inte överleva om vi tillåter skampålen att bli vårt primära verktyg. Millers verk ekar genom historien som en varning: det är inte de anklagade som är det största hotet, utan det samhälle som låter hysterin ta över.

När nästa kris kommer – oavsett dess form – bör vi minnas att det är i de mörkaste stunderna som vårt samhälles värden om frihet och rättvisa sätts på prov. Om vi inte lär oss av historien riskerar vi att bli dess nästa offer.

Chefredaktör Henrik Sundin