Prenumerera
Prenumerera

Från guldmyntfot till ohämmade sedelpressar

Ledarredaktionen, Chefredaktör Henrik Sundin: För många är räntan och riksbankens verksamhet väldigt svårförståeliga abstraktioner. Och det är onekligen så att allting kring penningpolitiken (räntepolitiken) blivit mer abstrakt och mer relativ sedan 1970-talet. Detta var en tidsålder där allting relativiserades, däribland moral och pliktkänsla ifrån samhället och dess medborgare.

Räntesatser känns visserligen väldigt konkreta när månadens bostadslån och billån ska betalas. Men räntan som fenomen har stigande och sjunkande nivåer – som varierar när riksbanken justerar priset på sina repor (återköps lån till banker), och kraftigt sjunker när centralbanker köper statsobligationer med nytryckta sedlar. Dessa är de abstraktioner som underminera pengarspelets trovärdighet.

Men nu går vi händelserna i förväg. För om vi ska förstå detta till fullo lär vi ta allt ifrån början. Låt oss börja där många moderna ting brukar ha sin rot, upplysningen.

Den svenska riksbanken är världens äldsta ”centralbank” och grundades genom beslut vid Stockholms riksdag år 1666. Banken som då kom till fick heta Riksens Ständers Bank. Men just denna bank var egentligen trots allt en bank bland alla andra banker. För det skulle dröja mer än 200 år (1897) innan banken fick ensamrätt på att trycka pengar. Denna förändring hade avgörande betydelse. För industrialiseringen var en exakthetens tidsålder – en absolut tidsålder. Matematiken utvecklades för att ingenjörerna skulle kunna mäta på millimeter, och därmed kunna samordna storskaliga enheter med ny teknik, löpandebandsamordning och därpå utvinna stordriftsfördelar. Goda detaljbeskrivningar av denna mekaniserande process i Sverige finns i professor Jan Hults kapitel i boken ”Svensk Teknikhistoria” ifrån 1989. Medeltidens relativitet byttes således ut mot någonting konkret!

Därav trädde 1897 års första riksbankslag i kraft. Den exklusiva rätten att trycka pengar hamnade hos riksbanken som då fick en centralbanksfunktion. Fram till år 1974 reglerade Sveriges grundlag att banken vid varje givet tillfället behövde kunna byte in den totala penningmängdens värde mot värdet av bankens guldreserv. Därmed behövde guldreserven för jämnan vara värd den monetära basen, dvs penningmängden. Det samma gällde i teori även om en enskild individ så krävde för just den penningmängd densamme förfogade över. Penningmängdens värde, storlek och legitimitet byggde således på någonting fast – ett hus på en klippa i stormen – guldet. Därpå skulle den stabila guldmyntfoten, som detta värderingssystem kallades för, garantera bankens styrka mot utländska spekulanter som försökte underminera valutan i valutakrig.

I praktiken klubbade riksdagen på årsbasis temporära undantag mot guldmyntfoten sedan 1931. Men Sverige försökte i omgångar hitta andra sätt att stabilisera sin valuta. Det absoluta värdets ambition rådde fortfarande. Sverige gick under 1950-talet med i Breton Woods samarbetet där länder band sina valutor mot den amerikanska dollarn som i sin tur garanterade den monetära basens värde i guld. Men likt allting annat med absolut logik, föll systemet samman under 1970-talet. 1974 ändrades dessutom Sveriges grundlag och vi lämnade vår formella ambition att koppla kronvärdet till guld. Vårt land försökte dock skapa en form av objektivitet kring sin valutakurs iallafall.

Exempelvis gick Sverige under 1970-talet med i valutaregleringssystemet valutaormen som försökte binda samman valutorna genom överenskommelse kring hur långt respektive valuta fick fluktuera mot en annan. Valutaormen kraschade tyvärr redan 1973. Därpå försökte Sverige stabilisera kronan genom samarbeten inom EG, däribland EMS (Europeiska monetära systemet) och EES (Euroepiska ekonomiska samarbetsområdet).

Att försvara den svenska kronkursen var av högsta viktig i en allt dynamiskare värd, där internationell handel och konkurrens tilltog. Allting resulterade i att riksbanken antingen behövde stödköpa kronor när kronkursen var på väg ner eller stödköpa utländska valutor för att stärka dessas värde när kronan var på väg upp i kurs. Denna utbud och efterfrågebalans försökte upprätthållas av en centralbank som emellertid inte längre hade guldreservens värde som återköpsstyrka. Det skulle kosta hela den svenska valutareserven att försöka rädda den sjunkande svenska växelkursen när finansmannen George Soros och finansbolaget Luxonen spekulerade ner värdet på kronan genom att låna ut stora innehav av svenska kronor till främmande makter på 1990-talet. Riksbankens valutaåterköp fick marginell effekt och utarmade valutareserven. Den 16 september 1992 tog dåvarande riksbankschef Bengt Dennis till en nödlösning genom att höja ränta till 500 % med ambition att locka tillbaka aktörer till den svenska valutan. Initiativet fungerade bara temporärt och skadade övrig finansmarknad i landet. Den 19 november 1992 tvingades regeringen Bildt släppa fri den svenska växelkursen för att stabilisera läget via den fria och konstant fluktuerande valutamarknaden. 20 år efter gör Sveriges Radio ett reportage om just dessa händelser och även Avanza belyste valutaturbulensen inför 1990-talskrisens 20 års jubileum.

Och nu är vi där vi började vår berättelse i förhand. Sveriges riksbank har idag inget ansvar för valutans stabilitet. Därmed blir penningmängdens balans och värde inte ett absolut mål i sig. Riksbanken kan därmed trycka pengar i helt andra syften. Vår centralbank har i omgångar sedan växelkursen släpptes fri tryckt pengar för att köpa riksgäldens obligationer och således pumpat in mer svenska kronor till statsapparaten och hela penningsystemet, utan att det rör dem i ryggen. Sedelpressarna blir således åtskilda ifrån ansvar och en slav åt makthavarnas vilja.
Enligt Statistiska centralbyråns rapport ifrån 2017, köper riksbanken mer statsobligationer än den någonsin tidigare gjort. 1996 låg värdet av riksbankens innehav av statsobligationer på ca 50 miljarder. 2017 låg värdet på nästan 350 miljarder kronor. Svensk inflation har varit nära inpå obefintligt sedan 1990-talet och vi kan därmed se dessa siffor som jämförelsebara. Under pandemin 2020-2021 nådde Riksbankens balansräkning nya rekordnivåer på över 1 000 miljarder kronor, i ett försök att stötta ekonomin. Detta ledde till en diskussion om långsiktiga konsekvenser för inflation och kronans värde, som senare visade sig med kraftig inflation 2022-2023.

(Grafen är ifrån SCB)



Det mest häpnadsväckande är att riksbankens obligationsköp tar ordentlig fart just när den Europeiska flyktingkrisen tar vid 2014/2015. Innehavarvärde närapå 350 miljarder kronor är en hissnande siffra. Trots detta är vårdköerna långa, välfärden dålig, och den offentliga servicen allt sämre för varje år som går, i ett samhälle där skolorna förfaller och våldet eskalerar utan fler poliser. Detta problem har ytterligare förvärrats efter pandemin, där många hushåll kämpar med stigande kostnader för både boende och livsmedel. Riksbankens räntehöjningar under 2022-2023 för att bekämpa inflationen har ytterligare pressat svenska hushåll, särskilt de med rörliga bolån.

Flera medier rapporterade under 2017 och 2018 att utbudet av statsobligationer var ytterst begränsad i svallvågorna av riksbanken omfattande köp av sådana. Enligt Privata affärer, juli 2017, valde riksbanken att fortsätta inköpa statsobligationer den andra halvan av 2017 , trots en historiskt låg räntan. Affärsvärlden belyser dessutom i en artikel, februari 2018, att nettoutbudet av statsobligationer är på historiskt låga nivåer mot bakgrunden av riksbankens konstanta uppköp.

Det ter sig mer och mer självklart att sedelpressarna i desperation används för att finansiera den massinvandring som det internationella etablissemanget så gärna vill driva på – en massinvandring som kostar oss miljarder i många år framöver. Som en del i det postmoderna experimentet ska invandringen, så ock den fria växelkursen, göra allting relativt. Medborgarskap och uppehållstillstånd säljs därvia på rea, likaså vår ekonomiska stabilitet.

Den kraftiga expansionen av den monetära basen skapar dessutom ett allt större utbud av kronor, därav nämner Privata affärer i sin artikel obligationsköpen och den låga räntenivån i samma resonemang. Denna koppling uppkommer i och med räntan är priset för att låna pengar, ett pris som naturligtvis går neråt när utbud av pengar ökar. Sedan 2020 har kronan försvagats mot både euro och dollar, vilket har gjort import dyrare och ytterligare bidragit till hushållens ekonomiska bördor. Exporten kan gynnas av en svag krona, men många företag har också uttryckt oro över ökade kostnader för importerade insatsvaror.

Så sent som i december i år varnade Nordeas toppchef Kristin Magnusson Bernard för den tilltagande situationen på finansmarknaden i Svenska Dagbladet. Hon menade att riksbanken utmanar ödet med detta ”experiment” av att bedriva en allt för vågad och expansiv penningpolitik. Ordet experiment är väl valt då penningpolitiken nu seglat in på okartade vatten. Minusräntan som nu existerar är ett nytt fenomen inom nationalekonomin.
Utbudspolitiken av kronor sänker de facto räntenivån ytterligare trots att högkonjunkturen under 2018 passerade sin kulm. När räntan inte höjs under konjunkturstoppar skapas ett ovanligt problem, räntan kan omöjligen sänkas för att vända den stundande lågkonjunkturen då en sänkning i sin tur enbart kan ske om räntan höjs till rimliga nivåer först. Att höja först när konjunkturen redan vänt neråt är ytterligare en faktor till instabilitet och försvårad lågkonjunktur. Räntevapnet har onekligen satts ur spel via den riksbank som idag inte binds samman med guldmyntfotens stabiliserande verkan.

Därpå är det också självklart att den monetära basens expansion sänker den svenska kronans växelkursvärde – utifrån samma utbud och efterfråga logik. I april 2018 skildrade Expressen i ett reportage ett kronvärde som närmar sig de låga nivåer som förelåg vid förra finanskrisen 2008. Exporten kan i och för sig få en skjuts av den låga kronkursen, men det gör importen lika mycket dyrare.

En svag valuta är ett sätt att rea ut landets resurser och gör Sverige till ett osäkert kort för utländska investerade, skriver finansanalytikern Henrik Mitelman i di.se 2015, det år riksbankens obligationsköp tilltog.
Pengar borde i princip bara vara ett smörjmedel för handel, inte ekonomins manipulerande drivkraft. För pengar är bara papper och lurar oss snarare än att utveckla vår ekonomi när papperet får ett relativt värde. Ekonomin hade mått bättre av att energi lags ner på konkret arbete/produktion och konkret analys, istället för all kraft som ödslas på att hantera och analysera relativa system.

Problemet sammanfattas väl med att sedelpressarna och postmodernismens relativiserande verkan möjliggör destabilisering av vårt samhälle. Massinvandringen finansieras med nytryckta pengar som sätter vår monetära grund ur spel och gör räntevapnet verkningslöst när Sverige närmare sig en lågkonjunktur som kan bli djup och lång. Och allt detta sker i skuggan av en allt för överbelånad befolkning, tack vare räntans orealistiska minuspositionering.

Och på något sätt manifesterar de lössläppta sedelpressarna det postmoderna samhällets natur. Postmodernismen framhäver ett samhälle utan stark kultur, utan starka riktlinjer och ett samhälle som saknar tydliga gränser mot det som skadar landet, däribland massinvandringen som kostar miljarder och underminerar trygghet, traditioner, och numera även landets ekonomiska och finansiella stabilitet.

Chefredaktör Henrik Sundin