Krönikör Markus Andersson: Syna främmande makts propaganda

Vilseledning och främmande makts propaganda som tränger allt längre in i den alternativa mediasfären. En europeisk historiesyn och världsbild som är sorgligt full av blinda fläckar. Det är några av de brinnande viktiga frågor i dagsläget som den här artikeln vill bemöta.

Plandemin fick många att vakna upp. Många av oss kritiskt tänkande individer över hela världen lyckades genomskåda detta globala bedrägeri. En massa nätverk för fritänkare skapades över hela jorden. Detta var naturligtvis något positivt, men det utnyttjades snabbt av mörka krafter.
Politikerna och massmedia som hade propagerat för globalisternas bedrägeri förlorade av naturliga skäl extremt mycket förtroendekapital hos tänkande människor. Snabbt serverades vi dock något nytt att tro på: alternativmedia och sociala medier med alla dess gurus, tvärsäkra experter och journalister. Men dessa internationellt spridda kanaler var vid en närmare granskning alltför lättillgängliga och insmickrande för att vara trovärdiga sanningssökare. En del alternativmedia-profiler når till och med fler människor än mainstreammedia (MSM).

Vi ska också komma ihåg att MSM ofta sysslar med dubbelsidiga psykologiska operationer, vit- och svartmålning på ett lurigare sätt än de flesta kan föreställa sig. Experter i masspsykologi anlitas för att utforma många de kampanjer MSM spyr ut över oss varje dag. De vet fullt väl att om de dagligen skriver; Putin, Putin, Putin är dum och elak, och Ryssland, Ryssland är dåligt ,dåligt, dåligt, så kommer en del av befolkningen reflexmässigt utgå från att det måste vara precis tvärtom. Det måste bara vara motsatsen som då är sant! Dessa reflexstyrda individer får då för sig att Putin är snäll och klok och bakar jättegoda kanelbullar, och annat liknande trams. Kanske var detta från början en del av syftet med den ensidiga rapporteringen. Att bygga upp ett stöd för en kontrollerad opposition. Att fördunkla det faktum att andra sidan av NWO-myntet också är NWO.

Jag läste nyligen en bok, “I samma flod” av Sofi Oksanen. En finsk-estnisk författarinna som skrivit om Sovjetunionens förtryck, ett krigsbrott som vi tyvärr får läsa mycket lite om i skolbänken. Läsningen och de underbyggda uppgifter hon förmedlar gav tillfälle till många reflektioner.
De tidigare Östblocksländerna utgör halva Europa, men deras berättelser och hemska erfarenheter av ett extremt totalitärt styre finns inte i det kollektiva medvetandet hos oss. Övergreppen och lidandet i öst har aldrig blivit en alleuropeisk historisk erfarenhet.

År 2000 återinförde Putin Sovjethymnen som nationalsång. Intelligentsian i Ryssland protesterade men sådana röster vann inget gehör. Nedmonteringen av sovjetiska symboler på nittiotalet visade sig vara en anomali som Putin tog sig an att rätta till. Man återupprättade också Stalins rykte vilket innebar att man godtog utrensningarna, koncentrationslägren, deportationerna, avrättningarna, tortyren, tvångskollektiviseringen och inte minst folkmordet Holodomor. Det finns människor idag som inte ens hört talas om den av Sovjet medvetet framkallade svälten i Ukraina, då uppemot 10 miljoner människor dog. Den moraliska acceptansen för dessa slags maktmedel belyste den brutalitet Putins regim bar med sig. Det är en spridd myt att ukrainare och ryssar är samma folk. Ukrainas självständighetssträvan bygger på den gamla kosackstaten som inte tillämpade livegenskap såsom Ryssland gjorde, de utsåg sina ledare på stormöten, precis som Sverige gjorde i äldre tider. Den ryska imperialismen är inte synliggjord varken i populärkulturen eller alternativsfären i Väst. Detta trots att Ryssland koloniserat större delen av Sibirien och till och med utrotat flera minoritetsfolk där. De har även fram till alldeles nyligen koloniserat halva Europa.

Det har tagit de andra kolonialmakterna århundraden att komma till den punkt då de är redo att ta ansvar för gångna oförrätter. Ingen av dem har gjort de frivilligt. Det kommer inte heller Ryssland att göra.

Sverige och Europa har under de senaste femhundra åren upplevt fler krigsår än fredsår. Minnet av dessa prövande ofredsår lever i vår folksjäl. Men det betyder inte att den vanliga människan lägger sin energi på att ständigt fundera på om de hotfulla stormakterna tänker attackera igen.
I Helsingfors satt folk och drack kaffe på morgonen när bomberna plötsligt började falla 1939.
Många i Estland trodde inte att någon skulle kunna vräka tiotusentals människor från deras hem och deportera dem till koncentrationsläger i obeboeliga trakter.

Många ukrainare trodde inte på möjligheten av bli mål för ett stort anfallskrig på 2000-talet.
Men detta är precis vad som hände. Främmande makt har genom historien sett till att väl dölja de tecken som pekar mot anonyma massgravar.

Det är lätt att falla för idiotiska dikotomier. Om man stirrar sig blind på HBTQ-manifestationer, klimat och vaccinlögner och liknande här i Västvärlden, vill man gärna tro att de andra, fiendens fiende, minsann är bättre. Denna tankekonstruktion utnyttjas i ett globalt spel som syftar till bland annat att göra kommunistiska Kina till världsledande maktcentrum i världen, detta på bekostnad av en besegrad och förstörd västvärld. World Economic Forum förespråkar öppet den så kallade multipolära världsordningen, som ”pushas” av Ryssland och Kina. Denna nyordning ställs i påstådd motsats till en USA-ledd västdominerad världsordning. Få bland ”de vakna” verkar reflektera över detta viktiga faktum. Vad många så kallade vakna glömmer är att både Ryssland och Kina hade en hemsk plandemi-diktatur, med långa karantäner, till och med koncentrationsläger, nekande av vård för ickevaccinerande, avsked för statligt anställda som vägrade ta vaccinet etc.

När Sovjetunionen år 1939 anföll lilla Finland med sina fem miljoner invånare, spreds snabbt lögner om Finland och det finska folket. De finska soldaterna var enligt ryska propagandan vita godsägarsöner som transformerats till bestialiska vilddjur i de finska skogarna. Finland var ett näste för allt ont i världen enligt samma propaganda. Sanningen var att de flesta soldater var bond- och arbetarsöner som slogs och dog för sitt lands frihet. Idag florerar minst lika mycket sådan krigspropaganda som nu nedvärderar Ukraina. Rykten om barntunnlar, extrema nazisistfästen och annat som borde vara svårt för en kritiskt tänkande människa att tro på. Det är viktigt att inte gå på denna vulgära propaganda. Alla borde istället ta kontakt med folk eller organisationer som varit på plats i Ukraina för att få en uppfattning om vad som sker där. Det finns aktiva människorättsgrupper och hjälporganisationer som har mycket information inifrån landet.

Övergreppen i de ockuperade delarna av Ukraina har dokumenterats med många gruvliga detaljer. Systematisk tortyr av krigsfångar, inte minst mot könsorganen är regel snarare än undantag. Våldtäkter, tortyr och mord av civila lika så, liksom plundring av människors privata hem. Och till detta kommer allt som vi aldrig får veta eftersom döda människor inte talar. Den ukrainska människorättsgruppen Zmina beräknar att över 2 miljoner ukrainare olagligt blivit bortförda till Ryssland. Bland dem cirka 600 000 barn. Detta är inte en folkförflyttning vilken som helst. De här bortförandena ingår historiskt i den ryska imperialismens kolonialistiska taktik. Den används alltjämt eftersom Ryssland aldrig ställts till svars för sina tvångsförflyttningar eller andra människorättsbrott.

En del invänder och menar att Sovjetunionen inte är samma sak som Ryssland. Det är delvis sant, Sovjet var den imperialistiska stormakten Ryssland plus ett antal ockuperade områden. Men den ruttna kärnan i de båda är exakt densamma, oavsett tillfälliga namnbyten.

Att som dissident eller vaken till synes hamna på etablissemangets sida i en konflikt kan tyckas märkligt, eftersom vi är vana vid att nästan alltid tycka tvärtom. Men vid en närmare eftertanke: om vi ser i backspegeln på vad som drabbat de länder som hamnat under Ryssland, så är det inte så konstigt.

Ta Estland som exempel, som var neutralt när det anfölls av Sovjetunionen under nittonhundratalet.
Vågor av brutalt våld och massdeportationer följde, varpå en stor del av landets intelligentsia försvann till koncentrationsläger i Sibirien, för att aldrig återvända. Man räknar med att ungefär en fjärdedel av befolkningen utraderades under första delen av ockupationen. Vi har ingen anledning att inbilla oss att en ockupation av Sverige skulle vara trevligare. Och ingen skulle gå säker, varken fattig eller rik. Vi kan alltså komma att sitta i samma båt som somliga av våra politiska ledare som inte heller vill hamna under rysk ockupation. Samtidigt vet vi att en del av dessa typer enkelt kan löpa över till andra sidan om det tjänar deras personliga intressen. Så som delar av adeln har gjort historiskt. Vi kan inte heller lita på att etablissemangets stöd till Ukraina inte kastas överbord så fort de får nya instruktioner från den globalistiska maffian.

Det som pågår är en global operation, precis som under plandemin. En surrealistisk idealiserande bild av Ryssland har spritts och lockat till sig konservativa högergrupper runt hela världen. Putin som rider i bar överkropp på en björn, med sitt rike där kvinnorna står med förkläde i köket och bakar bullar och går till kyrkan på Söndagar är bisarrt nog vad som övertygat dem. Även avgrundsvänstern med sitt djupa självhat och hat mot Västvärlden, har fallit för den ryska och kinesiska propagandan. Man tar sig för pannan när man på sociala medier ser att folk sitter och hoppas på att Putin och Ryssland ska ta över vårt land. Det är väldokumenterat i psykologiska studier att människor lättare faller för propaganda under krigstid, eftersom stress minskar vår förmåga till kritiskt tänkande. Med hjälp av otaliga agenter över större delen av världen har de spritt sin propaganda, speciellt via sociala medier. Det är nu, medan vi i Sverige fortfarande lever i relativ fred som vi har bäst läge att vara nyktra och kritiska i vårt tänkande, så det finns inga ursäkter för att falla för dylik dum-propaganda. Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att så många bland oppositionella i hela världen gått på den ryska propagandan? En viktig anledning är förstås omfattningen, och tillgängligheten på samtliga europeiska språk och de stora världsspråken.

Men rent psykologiskt, hur kommer det sig att man kan börja hylla ett land som våra egna förfäder göt sitt blod för att bekämpa? För att inte tala om hur detta land behandlat våra grannländer i Öster och fortsätter att så göra i våra dagar? Propagandan har utnyttjat och perverterat vårt självkritiska kristna arv, manipulerat oss att tro att vi själva och våra bröder alltid, oavsett vad, är de största syndarna.
Vi måste tänka om, vakna upp från all vilseledning, och tillåta oss att känna och tänka mer instinktivt. Släng allt kollektivt skuldtänkande åt helvete, allt babbel, och allt ändlöst argumenterande. Vi måste tillåta oss att vara människor. Vi måste tillåta oss att älska just vår fantastiska del av världen, vår kultur, vår etnicitet, och tillåta oss att hata allt och alla som hotar vår existens.

Låt oss aldrig mer falla i farstun för främmande makters förföriska locktoner, utan istället förbereda oss för att på allvar försvara den kulle vi föddes på.