Mahmoud Darwish – poet och symbol för oppositionen mot Israel

Mahmoud Darwish, född 13 mars 1941 och död 9 augusti 2008, var en palestinsk poet och författare. Han betraktas som Palestinas nationalpoet och vann många priser för sina verk i arabvärlden. Darwish använde Palestina som en metafor för förlusten av Eden. Metaforen beskriver, i hans poesi, även födelse och uppståndelse och, inte minst, ångesten av Naqban och exilen.  Under sin livstid verkade han även som redaktör för flertalet litterära tidskrifter i Palestina. 

Mahmoud Darwish föddes 1941 i al-Birwa i västra Galileen,  det andra barnet till Salim och Houreyyah Darwish. Hans familj var markägare. Hans mor var analfabet, men hans farfar lärde honom att läsa. Under det arabisk-israeliska kriget 1948 erövrades hans by av israeliska styrkor och familjen flydde till Libanon, först till Jezzine och sedan Damour. Deras hemby raserades och förstördes av israels armé  vilket var det vanliga förfarandet för att förhindra invånarna att återvända till sin hem i den nya judiska staten.

Ett år senare återvände Darwishs familj till Akko-området, som nu var en del av Israel, och bosatte sig i Deir al-Asad. Darwish gick i gymnasiet i Kafr Yasif, två kilometer norr om Jadeidi. Så småningom flyttade han till Haifa. 

Han publicerade sin första poesibok, Asafir bila ajniha, eller ”Vinglösa fåglar”, vid 19 års ålder. Han publicerade först sina dikter i Al Jadid, det israeliska kommunistpartiets litterära tidskrift, och blev så småningom dess redaktör. Senare var han assisterande redaktör för Al Fajr, en litterär tidskrift utgiven av det israeliska arbetarpartiet (Mapam).

Darwish lämnade Israel 1970 för studier Sovjetunionen. Han studerade på Lomonosovuniversitetet i ett år, före han flyttade till Egypten och Libanon. 1973 gick han med i PLO och förbjöds då att återvända till Israel. 1995 fick han återvända för att delta i begravningen av författaren och journalisten Emile Habibi. Samma år fick han tillåtelse att bosätta sig i Ramallah.

Darwish gifte och skilde sig två gånger. Hans första fru var författaren Rana Kabbani. Efter att de skilde sig, i mitten av 1980-talet, gifte han sig med en egyptisk översättare, Hayat Heeni. Han fick aldrig några barn. I sin ungdom under sin tid i Haifa hade han en passionerad affär med en kvinna kallad ”Rita” i de poem han skrev till henne. Älskarinnan var judinna och han avslöjade i en intervju med den franska journalisten Laure Adler att hon heter Tamar Ben-Ami.

Förhållandet kom att bli ämnet för filmen ”Write Down, I Am an Arab” av filmskaparen Ibtisam Mara’ana.

1984 drabbades Darwish av en hjärtattack och efter det gick han igenom två hjärtoperationer, 1984 och 1998. 

Hans sista besök i Israel var den 15 juli 2007 för att närvara vid ett poesiframträdande på Mt. Carmel Auditorium i Haifa. Där kritiserade han fraktionernas våld mellan Fatah och Hamas som han beskrev som ”självmordsförsök”.

Darwish gav under sitt liv ut 30 diktsamlingar och åtta prosaböcker. Han redaktör för tidskrifterna Al Jadid, Al Fajr, Shu’un Filastiniyya och Al Karmel. Han var också en av bidragsgivarna till Lotus, en litterär tidskrift finansierad av Egypten och Sovjetunionen.

Vid sjutton års ålder skrev Darwish poesi om flyktingarnas lidande under Naqban och oundvikligheten av deras återkomst, och hade börjat recitera sina dikter på poesifestivaler. Sju år senare, den 1 maj 1965, när den unge Darwish läste sin dikt ”Bitaqat huwiyya” [”Identitetskort”] för en folkmassa i ett filmhus i Nasaret, blev det en tumultartad reaktion. Inom några dagar hade dikten spridits över hela landet och arabvärlden. Publicerad i hans andra volym ”Leaves of Olives” (Haifa, 1964), upprepar de sex stroferna i dikten ropet ”Skriv ner: Jag är en arab”.

Hans ”Till min mor” från 1966 blev en inofficiell palestinsk hymn , och hans dikt från 1967  ”En soldat drömmer om vita liljor” är  ett samtal med en ung Shlomo Sand. Denna dikt väckte stor debatt  då Shlomo Sand var en israelsisk soldat som skildrades med viss förståelse.  

På 70-talet, blev Darwish, en symbol  för det palestinska motståndet. Han skrev om den israeliska invasionen av Libanon i Ward aqall (Feberrosor) från 1986 och ”Sa-ya’ti barabira akharun” (Andra barbarer kommer att komma).

Berömmelsen växte och han vann många priser. Hans verk publicerades på 20 olika språk och ett centralt tema i hans poesi är begreppet ”Vadan” – det arabiska ordet för hemland.

Bland hans utmärkelser var ”Cultural Freedom Prize” av USA Lannan Foundation, för det uttalade syftet att erkänna ”människor vars extraordinära och modiga arbete hyllar den mänskliga rätten till fantasi, undersökning och yttrandefrihet.” 

Darwishs tidiga poesi var i klassisk arabisk stil och hans metrik var klassiskt arabisk. På 1970-talet började han avvika från dessa föreskrifter och anammade en ”fri vers-teknik” som inte strikt följde klassiska poetiska normer.

Darwish var djupt imponerad av de irakiska poeterna Abd-al-Wahhab Al Bayati och Badr Shakir al-Sayyab . Mahmoud Darwish hade vänskapliga relationer med många poeter, däribland Abd al-Rahman al-Abnoudi från Egypten, Nizar Qabbani från Syrien, och Faleh al-Hajiya från Irak.

Han brukade nämna Arthur Rimbaud och Allen Ginsburg som litterära influenser. Darwish beundrade även den hebreiske  poeten Yehuda Amishays verk, i denna beundran fanns en stor motsägelse eftersom de båda beskrev kärleken till samma hemland och Darwish beskrev Amishays poesi som en ”utmaning för mig, eftersom vi skriver om samma plats. Han ville använda landskapet och historien till sin egen fördel, utifrån min förstörda identitet.

Politiska åsikter gentemot Israel 

Bland allmänheten uppfattas Darwish som en palestinsk symbol och en talesman för arabisk opposition mot Israel.

Enligt den israeliska författaren Haim Gouri, som kände honom personligen, var Darwishs hebreiska utmärkt. Fyra volymer av hans poesi översattes till hebreiska av Muhammad Hamza Ghaneim. Salman Masalha.

I mars 2000 föreslog Yossi Sarid, den israeliska utbildningsministern, att två av Darwishs dikter skulle inkluderas i den israeliska gymnasieskolans läroplan men detta stoppades av premiärminister Ehud Barak.

Darwish beskrev hebreiska som ett språk som han hade en kärleksrelation till Han ansåg sig vara en del av den judiska civilisationen som fanns i Palestina och hoppades på en försoning mellan palestinierna och judarna. När detta händer, ”kommer juden inte att skämmas för att finna ett arabiskt element i sig själv, och araben kommer inte att skämmas för att förklara att han införlivar judiska element.” Trots alla beskrivningar av den svåra konflikten Palestina-Israel har denna ståndpunkt stått att finna på båda sidor i konflikten.

Kritik av Hamas 

År 2005, i samband med att Hamas fick grepp om Gaza, förbjöds plötsligt utomhusmusik och dansuppträdanden i Qalqiliya av den Hamas-ledda kommunen, med myndigheter som sa att sådana evenemang var förbjudna av Islam.

Kommunen förbjöd även att spela musik i Qualqiliya zoo. Som svar varnade Darwish för att ”Det finns element av talibantyp i vårt samhälle, och detta är ett mycket farligt tecken”.

I juli 2007 återvände Darwish till Ramallah och besökte Haifa för en tillställning som hölls till hans ära; den sponsrades av tidningen Masharaf och det israeliska Hadash-partiet. Till en skara på omkring 2 000 personer som deltog i evenemanget uttryckte han sin kritik av Hamas övertagande av Gazaremsan:

”Vi vaknade upp ur ett koma för att se en enfärgad flagga (av Hamas) ta bort den fyrfärgade flaggan (Palestinas).” Året därpå avled han.