Chefredaktör Henrik Sundin om Lucien Rebatet – kontroversiell i skuggan

Chefredaktör Henrik Sudin: Årets nobelpris har tilldelats norrmannen Jon Fosse. En värdig pristagare – för en gångs skull. Vi vet, alla vet, att Akademin missat en rad storheter som räknas till världslitteraturen som Tolstoj, Tjechov, Marc Twain, Ibsen, Strindberg, Graham Greene,  Pound, Borges, Paul Celan, Mishima, Celine för att bara nämna några.

Ezra Pound prisbelöntes inte, av politiska skäl, liksom Yukio Mishima och Louis-Ferdinand Celine trots att de flesta ser honom som en av 1900-talets stora författare. Idag hade väl knappast William Butler Yeats som fick priset 1923 eller T.S. Eliot som fick det 1948 godkänts i en allt trängre och bigottare nobelsprisvärd där de betonar ”rätt värdegrund”.

  Det finns ytterligare fransk författare som hamnat i skuggan av Celine. Han är lika stor och lika kontroversiell. Jag syftar förstås på Lucien Rebatet, född den 15 november 1903. Han var en uttalad exponent för fascismen och arbetade för Vichy och klarade sig med en hårsmån för att dela författarkollegan Brasillachs öde. Det är hans efterkrigsroman Les Deux étendards som fortfarande anses som en av Efterkrigstidens stora romaner.

Som ung utbildades Rebatet i Saint-Chamond, Loire. Från 1923 till 1927 studerade han vid Sorbonne, varefter han blev försäkringsagent. Det var först 1929 som han började sin karriär som författare och musik- och filmkritiker (den sistnämnda under pseudonymen François Vinneuil) för tidningen Action Française. 1932 blev Rebatet medarbetare i högertidningen Je suis partout (”Jag är överallt”), för vilken han skrev fram till den allierade invasionen 1944. 1938 blev han informationschef för Action Française och arbetade nära rörelsens grundare, Charles Maurras.

Efter Frankrikes fall blev han radioreporter för Vichyregeringen. Han lämnade snart denna post, liksom Action Française, för att gå med i Jacques Doriots tidning Cri Du Peuple och fortsätta sina skrifter för Je suis partout.

År 1942 publicerade Rebatet en lång broschyr med titeln Les Décombres (”Ruinerna”), där han spårade de krafter som han trodde hade lett Frankrike till dess fall. Han anklagade bestämt tredje republikens politiker och dess militära ledning, såväl som franska judar – som han hävdade var den främsta orsaken till Frankrikes politiska och militära elände. Les Décombres är det tydligaste uttrycket för Rebatets fascism, och även hans mest antisemitiska verk. Samma år började han skriva Les Deux étendards (”De två standarderna”), sin första roman.

I augusti 1944 flydde Rebatet från Frankrike för Tyskland och reste till Sigmaringen-enklaven, en tillflyktsort för såväl Vichy-myndigheterna som den mer kända franska författaren Céline. Det var i Sigmaringen som Rebatet färdigställde Les Deux étendards, som skulle ges ut 1952 av Gallimard. Han arresterades i Österrike 1945.

Rebatet skickades tillbaka till Frankrike och fick 1946 en dödsdom, som följande år omvandlades till tvångsarbete. Frisläppt från fängelset 1952, återvände han till journalistiken 1953 och blev chef för den litterära sektionen av Dimanche Matin. 1954 publicerade Gallimard Rebatets andra roman, Les Épis Mûrs (”De mogna kornen”). Hans sista verk var en musikhistoria som han började skriva 1965 och som publicerades av Laffont 1969. Även 1969 sa han: ”njut av den historiska paradox som fick Israels judar att försvara alla patriotiska, moraliska, militära värderingar som de så våldsamt bekämpat under ett sekel i deras adopterade land” medan han 1967 sa: ”Israels sak där borta är alla västerlänningars sak. Det skulle ha förvånat mig om jag hade blivit fått en profetia 1939 att jag skulle en dag önska en sionistisk armés seger. Men detta är den lösning som jag finner rimlig idag.”

Även om Rebatet fortsatte att proklamera sin anslutning till fascismen fram till sin död, blev hans antisemitism mindre uttalad efter kriget citat], vilket berodde på den beundran han kände för staten Israel.

Trots hans kontroversiella biografi finns det de, som George Steiner, som hävdar att Lucien Rebatet var en stor författare, och att i synnerhet Les Deux étendards förtjänar att betraktas som en viktig roman i fransk litteraturhistoria.

Lucien Rebatet förekommer i Jonathan Littells prisbelönta roman ”De välvilliga”.