Prenumerera
Prenumerera
( Pequim - China, 24/05/2019) Vice-Presidente da República, Hamilton Mourão, durante Audiência com o Presidente da República popular da China, Senhor Xi Jinping. Foto: Adnilton Farias/VPR

Krönikör Dan Zündel: Israel och Kina – mot en zio-mongolisk världsordning

Krönikör Dan Zündel: En viktig del av den kontroll och det inflytande som Israel idag utövar i världen har sitt ursprung i det så kallade Talpiot – programmet, ett högteknologiskt projekt från 1970-talet som syftade till att placera israeliska militär – och underrättelseagenter i toppen för högteknologisektorn och att göra Israel till den ledande aktören inom teknologisk innovation. I boken ”Israel’s Edge” från 2016 beskriver journalisten Jason Gewirtz det hemlighetsfulla Talpiot – programmet som givit Israel ett teknologiskt övertag gentemot resten av världen.

Talpiot startade som en direkt konsekvens av Yom Kippur – kriget 1973 och insikten om att de arabiska grannarna lyckats krympa mycket av det teknologiska gapet till Israel. Den dåvarande ledaren David Ben – Gurion ansåg att den enda möjligheten för Israel att kunna fortsätta existera i Mellanöstern var att skaffa sig ett kvalitativt övertag gentemot de numerärt överlägsna araberna.

Sedan lanseringen valdes ”de bästa och de mest lysande” från den israeliska försvarsmakten IDF ut för tjänstgöring i programmet i minst 10 år, jämfört med tre år inom den vanliga armén. Allt fokus för verksamheten låg på forskning och utveckling. Många av deltagarna kan knytas till Enhet 8200, som är en motsvarighet till amerikanarnas NSA eller Sveriges FRA.

Sedan internets ankomst har Israel haft som mål att bli den ledande spelaren i IT – säkerhetsvärlden och deras Enhet 8200 utgör idag cybervärldens elitsoldater. Förutom att den beryktade ”enheten” avslöjats med att ha spionerat på alla israeliska medborgare förser den några av världens värsta diktaturer med den senaste övervakningstekniken.

”Idag behöver förtryckarregimer inte skjuta demonstranter. Med israelisk teknologi kan protester stoppas innan de inträffar” säger den israeliske advokaten och aktivisten Eitay Mack.

Israel dominerar högteknologin, databaser, krypterad kommunikation och har genom buggar i datorprogram skaffat sig bakdörrar in i princip all digital information. Det gäller även molnbaserade internettjänster.  

Det är Israels position som teknologi – ”hub” och dess strategiska läge som sammanbindande länk mellan Asien, Afrika och Europa som gjort landet intressant för Kommunist – Kinas globala framväxt. För israelerna har profitmöjligheterna från den enorma kinesiska marknaden hägrat och de förstod tidigt vikten av att kroka fast sig i det kinesiska ”ångloket” och landets världsomspännande infrastrukturprojekt ”Belt and Road Initiative” (BRI).

2017 utbrast den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu lyriskt att förhållandet mellan Kina och Israel var ”ett äktenskap gjort i himlen”. När Netanyahu höll ett anförande i FN:s generalförsamling den 23 september i år talade han varmt om det kinesiska infrastrukturprojektet. Han gjorde detta utan att nämna BRI vid namn och menade att det var som ett verktyg för att skapa ett nytt Mellanöstern.

Enligt den israeliske premiärministern skulle projektet ”bryta ner murarna mellan Israel och de arabiska grannländerna”, uppenbarligen med målet att dra in Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och de andra arabiska staterna i den rysk – sino – israeliska inflytelsesfären.

I talet menade Netanyahu också att det kinesiska projektet kommer att sammanbinda Asien med Europa via Mellanöstern. Detta skulle, enligt honom, innebära en ”monumental förändring” av historien.

Den ”monumentala förändring” som Netanyahu syftade på är att BRI förväntas utöva ett allt starkare inflytande på den europeiska kontinenten och så småningom verka för att inlemma de europeiska nationerna i den euroasiatiska intressesfären. Senare i år förväntas Netanyahu göra ett officiellt statsbesök i Kina efter en personlig inbjudan från Kinas ledare Xi Jinping.

Det är ingen tillfällighet att Israel är det enda ”västland” som inte har infört sanktioner mot Ryssland efter Ukraina – kriget inleddes. De har även vägrat att bistå Ukraina med militärmateriel.

Israel spelar under täcket med Ryssland och Kina. Redan före kriget i Ukraina avvisade t.ex. Israel estniska och ukrainska förfrågningar om inköp av det israeliska spionprogrammet Pegasus, eftersom israelerna befarade att det skulle användas mot Ryssland. 

Många blir säkert överraskade över Israels positionering på grund av landets traditionellt sett nära relation med USA. Landet har dock en lång historia av att hugga sina så kallade västallierade i ryggen. Terrorn mot och mördandet av britter i Palestina under 1940-talet, som bombningen av King David Hotel 1946, Lavon – affären i Egypten 1954 och attacken mot det amerikanska fartyget USS Liberty 1967 är bara några exempel på israelernas historiskt förrädiska beteende.



Israel har även ertappats flera gånger med att ha överfört känslig militär teknologi till Kina. Redan i början av 1990-talet avslöjade den dåvarande CIA-chefen R. James Woolsey att Israel sålt avancerad militär teknologi till Kina i minst tio år, teknologi som Israel erhållit av amerikanarna. Exempelvis hade Israel försett Kina med avancerad missil-teknologi 1982 och hjälpt landet att uppgradera stridsvagnsflottan.

Det israeliska dubbelspelet har stundtals skapat friktion i samarbetet med USA, men trots detta har den amerikanska teknologiöverföringen aldrig upphört. Några av de värsta spionerna i USA:s historia har dessutom arbetat för Israel. En av dessa var Jonathan Pollard, som försåg Israel med mängder av topphemlig information, information som sedan hamnade i händerna på Sovjetunionen och Kina.

Efter sin frigivning fick Pollard en hjältes mottagande när han anlände till Israel. Självaste premiärministern Benjamin Netanyahu tog emot honom när han landade på Tel Avivs flygplats 2020. 

Ur de militära kopplingarna har sedan de kommersiella banden mellan Israel och Kina stärkts kraftigt och den bilaterala handeln är idag 260 gånger större än den var 1992.

En annan intressant aspekt av relationen mellan de två länderna är att Israel varje år tar emot en stor mängd kinesiska studenter som framförallt flockas kring den israeliska teknologisektorn. Samtidigt som Kina kan dra nytta av den israeliska spetskompetensen är det sannolikt att en del av de kinesiska studenterna bearbetas av den israeliska underrättelsetjänsten och återvänder hem som sionistiska femtekolonnare.

Det går reguljära direktflyg mellan Tel Aviv och Beijing, Shanghai, Guangzhou, Chengdu och Hong Kong, vilket aeronautiskt knyter spridningen av israeliska tumören till de viktigaste städerna i Kina. 

Det är inte heller någon hemlighet att bankdynastin Rothschild spelade en avgörande roll för tillkomsten av staten Israel, från Balfour – deklarationen 1917 och framåt. Mindre känt är att Rothschilds också var den första ”västerländska” bankkoncern som etablerade sig i Kina efter landets öppnande och att familjen blev ekonomisk rådgivare år kommunistregimen på 1980 – talet.

Den sionistiska entiteten har i hög grad redan infiltrerat Kina och kommer att försöka styra Kina på samma sätt som den styrt USA i decennier. Sionisterna spelar på båda planhalvorna medan de stärker sin egen globala makt i marschen mot en världsordning styrd av de själva. Nyckeln till att förstå Israels alltmer tilltagande lutning åt Kina och Ryssland är den pågående processen där globalisternas centrum håller på att relokaliseras från USA och Väst till Kina och Öst. De två processerna är mer intimt förknippade med varandra än de flesta förstår.

Det mest olycksbådande med den nuvarande utvecklingen, förutom själva utsikten om en Zio – Mongolisk världsordning, är avsaknad av en självmedveten politisk elit i Väst. Kina har till stora delar tagit över den latinamerikanska kontinenten, tidigare känt som USA:s ”bakgård” och via BRI tillåtits utvidga sitt ekonomiska och politiska inflytande i Europa, framför allt på Balkan och i Östeuropa.

Genom bilaterala avtal med EU-medlemsstater och påtryckningar mot enskilda regeringar har Kina försvårat en gemensam EU-policy mot den kinesiska utmaningen. Genom inflytandet i enskilda EU-länder, som Ungern och Grekland, har kineserna även stoppat FN-resolutioner som velat fördöma Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte heller de större länderna i Västeuropa, som Tyskland och Frankrike, har lyckats formulera ett tillfredsställande svar utan tycks ha förblindats av de ekonomiska möjligheterna med Kinas BRI.

Kortsiktiga ekonomiska motiv har fått överskugga geopolitiska och säkerhetspolitiska överväganden. Ett annat exempel på samma bristande vaksamhet är den svenska statens agerande kring den rysk-judiske oligarken Oleg Deripaskas investeringar i säkerhetspolitiskt viktig industri nämnas. Mycket tyder på att Deripaska kom över den strategiskt viktiga aluminiumsektorn, med kopplingar till svensk  försvarsindustri, i nära samarbete med den ryske presidenten Vladimir Putin.

Den föregående svenska regeringen ägnade sig till och med åt lobbyarbete i USA för att Deripaska skulle undantas från den amerikanska sanktionslistan. Sent omsider har EU trots allt lanserat ett eget internationellt infrastrukturprogram kallat Global Gateway som ett alternativ till BRI och den euroasiatiska maktstrukturen.

Den finansiella uppbackningen bakom det europeiska projektet ligger emellertid långt efter den kinesiska motsvarigheten och riskerar att bli ”för lite och för sent”. Med en bristande självmedvetenhet och en långt gången infiltration är risken överhängande att Europa enbart förmår producera fragmentiserade och halvhjärtade motdrag dömda att misslyckas. 

För närvarande syns ingen potent motståndskraft emot Öst – globalismen, och ironiskt nog allra minst inifrån den kallade nationella oppositionen i Väst. Där är snarare trenden ett öppet omfamnande av den Zio – Mongoliska världsordningen. 

Stora delar av den nationella rörelsen och alternativmediasfären har gått från att vara positiva krafter till att bli subversiva aktörer som skadar de västliga nationerna genom att felaktigt utmåla Ryssland och Kina som anti – globalister och representanter för en bättre världsordning.