Baudelaires artificiella paradis
Charles Baudelaire innehar, som Michel Butor skriver 1959 inledningsvis i sitt förord till ”De artificiella paradisen” skriven av Baudelaire 1860, inte bara i den franska diktningens historia utan i hela den europeiska, en priviligierad ställning. Han är, menar Butor, på något vis den axel kring vilken poesin vrider sig för att bli modern. Alla skolor som följt på varandra sedan utgivningen av Les Fleurs du Mal, de må vara Parnassen, symbolisterna eller surrealisterna, har haft honom som referens.
Vidare, skriver Butor, beror detta inte bara på skönheten i hans dikter. Baudelaire förstod klarare än någon annan att hämta slutsatser om poesins natur ur sina individuella erfarenheter. Hans glans var sådan att ingen har kunnat dra sig undan dess ljus.
Boken ”De artificiella paradisen”, i vilken Baudelaire har skrivit om de två drogerna haschisch och opium, spelar en central roll i hans diktning. Den är hans grundläggande arbete om poesins natur.
Idén till boken kommer till 1842 då Baudelaire slår sig ned på Hotel Pimodan som var ett tillhåll för haschischbrukare. Här skriver han en essä som 1851 publiceras i Le Messager de l’Assemblée i mars med titeln ”Om Vin och Haschisch jämförda som medel till Mångfaldigande av Individualiteten”.
Baudelaire hade ofta prisat vinet och redan i diktsamlingen Les Fleurs du Mal hyllas drycken. I den första essän De artificiella paradiset ställer han dess välgörande egenskaper mot haschischens risker:
– Vin är nyttigt, det åstadkommer bara fruktbara resultat. Haschisch är onyttigt och farligt.
Han lade till ett lovtal om poesins egen verkan som helt utan artificiella tillsatser kunde åstadkomma samma effekter som såväl vin eller haschisch.
Det visade sig senare att han kom att omvärdera denna ståndpunkt redan i essäsamlingen – hans omdöme om haschisch var förhastat. Han var lång ifrån färdig med ämnet.
I ytterligare essäer i boken redogör han för intrycken han tagit från Thomas De Quinceys ”En engelsk opieätares bekännelser” där drogen beskrivs som såväl himmel som helvete, där han tillstår att ”himmelsaspekterna” inte går att går att bortse från. Därmed är verket är en diptyk. Två betraktelser ställs emot varandra Haschischdikten och Opieätaren.
Vardera innehåller lovtal till sin drog, därefter ett fördömande av den. Dock, de fördöms inte enligt den borgerliga moralens regler, den fördöms av poesin som är starkare.
I haschischdikten beskriver Baudelaire personliga erfarenheter av ruset. Han skriver dessutom en liten monografi över haschischruset.
I Thomas De Quinceys Bekännelser fann Baudelaire ännu ett hänförande lovtal till en drog som han själv hade fördömt.
De visioner som De Quinceys öppnat genom bruket av opium förvandlas snart till sin motsats. Han blir en slav under bruket. Hans paradisiska drömmar förvandlas till mardrömmar. Njutningen övergår i ett ohyggligt kval. Det som började med njutning blev ett nedstigande till Helvetet och dess fasor.
De Quinceys beskriver hur han till slut lyckas befria sig genom att gradvis minska doserna. Baudelaire ger inte mycket för De Quinceys bekännelse. Han ser det som en eftergift för den brittiska hycklande, borgerliga moralen. De Quincey följer ängsligt konventionens normer menade Baudelaire och offrade sanningen för ”allmänna fördomars ära”. Den enda moralen och den enda normgivaren, var för Baudelaire, poesin. Baudelaires egen poesi blev med diktsamlingen Les Fleurs du Mal normgivande och vägledande för det som följde. T.S. Eliot sade att Baudelaire var ”ett landmärke all lyrik, den största förebilden för modern poesi på något språk”.
