Problemet med den amerikanska dominansen

Ledare: I västlig press brukar man tala om “skurkstater” – uttrycket är amerikanskt och brukar i regel syfta på länder som USA planerar att ödelägga genom en invasion alltså länder som vägrar böja sig för den Amerikanska Hegemonin. Och går vi till CNN, DN eller någon annan media styrd av Globalisterna får svar som Syrien, Iran. Tidigare var det Libyen och Irak som kallades ”skurkstater”, men sedan USA invaderat och begått ohyggliga brott mot mänskligheten i dessa länder räknas de numera inte till kategorin ”Skurkstater”. Nu har vi ju Ryssland, Vitryssland och Nordkorea och förmodligen Niger på grund av sin olydnad mitt sina franska – och amerikanska herrar.

    Men om vi frågar Tredje Världen dvs stater och folk i Afrika. Asien och Latinamerika vilka länder klassas då som ”skurkstater” av en överväldigande majoritet av världens nationer? Då blir svaret Israel, USA och även Sverige, på grund av Koran-brännandet, och Ukraina.

Vilka är de länder som ofta betraktas som ”röda”? Om du svarar Ryssland eller Kina har du fel, även om många längre har fördömt Rysslands attack mot Ukraina på grunden att inget land har rätt att invadera det andra såvida det inte råder ett stort militärt hot.

Samtidigt kan jag tänka mig att många läsare har gjort rätt i att gissa på att USA är det landet som är mest känt för att destabilisera hela regioner. Dessutom är det viktigt att notera att den Ryska ”speciella militäroperationen” aldrig skulle kunnat äga rum om Joe Bodens administration hade markerat att de inte hade några intentioner att låta Ukraina gå med i NATO. Ironiskt nog visste Vita Huset mycket väl att det skulle leda till konflikter med Ryssland om de bjöd in Kiev till alliansen – något de ansträngde sig för att lyckas med.

Så ja, enligt världens bedömning är USA både ”exceptionellt” och ”nummer ett” på listan av skurkstater. De flesta icke-amerikaner ser USA som det största hotet mot världsfreden. Och så finns det USA:s ”närmaste allierade och bästa vän i hela världen” Israel på andra plats, en regering som begår brott mot mänskligheten och till och med krigsförbrytelser på en nästan daglig basis med absolut straffrihet eftersom den skyddas och försvaras av samma sak.  Denna lilla stat har en lobby i USA, den främsta och mäktigaste utrikespolitiska lobbyn. Det är en lobby som finns på alla regeringsnivåer och som har korrumperat stora majoriteter av politiker och de båda stora partierna samtidigt som de har kontrollerat ”budskapet” om Mellanöstern som förmedlas av media.

Nyligen åkte 41 demokratiska partipolitiker på en Lobbysponsrad resa till Israel. Deras ledare inkluderar den oefterhärmliga förrädaren, 80-åriga kongressledamoten Steny Hoyer från Maryland, som är på sin tjugotredje resa till landet som han älskar och beundrar bortom alla andra, och parlamentets demokratiska ledare Hakeem Jeffries. Jeffries är på sin andra resa till Israel i år. Han borde skämmas men gör det såklart inte. Det är den största delegationen någonsin av demokratiska lagstiftare på en turné i Israel, sponsrad i det här fallet av American Israel Education Foundation, en filial till American Israel Public Affairs Committee (AIPAC). Inte att överträffa Husets talman Kevin McCarthy leder 31 republikanska kongressledamöter på samma uppdrag även om grupperna inte kommer att blandas och talaren kommer att vara noga med att ge sin egen hyllning separat till den israeliska ledningen.

Demokraterna och republikanerna kommer som alltid inte att kunna uttala några goda skäl för amerikansk träldom till Israel utöver floskler som ”Israel har rätt att försvara sig själv”, skicka mer miljarder av amerikanska skattebetalare till Mellanösterns Enda Demokrati. Medan de är i Israel kommer de att få lyssna till det vanliga tugget att ”alla araber är terrorister” och gamla gode Steny kommer att nicka med huvudet i takt med låten. Det är innan han och hans kollegor ägnar sig åt att krypa inför Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som ett tecken på deras totala underkastelse.

Om man letar efter ett enda exempel på USA:s och dess allierade Israels misslyckande att följa den klart mytiska ”regelbaserade internationella ordningen” kan man mycket väl undersöka vad som pågår i Syrien, där både USA och Israel har straffat landet genom dödliga sanktioner och direkt militär intervention i många år. Det finns inga tecken  på att illdåden kommer att upphöra inom snar framtid.

 Aktiviteten rapporteras sällan i amerikanska och europeiska medier, som på något sätt har beslutat att Syriens president Bashar al-Assad är någon slags tyrann som förtjänar vad han än få.

 USA, har illegalt militärt ockuperat ungefär en tredjedel av Syrien sedan 2015, inklusive de områden som har producerande oljeanläggningar och bra jordbruksmark, som båda exploateras eller stjäls. Israel har under tiden annekterat de syriska Golanhöjderna, som de ockuperade 1967.

Donald Trump gav sin välsignelse till den olagliga annekteringen och gav också sitt samtycke till vad den Israle än beslutar sig för att göra med både syrierna och palestinierna samtidigt som han samsas med de nästan dagliga luftattackerna som utförs av Israel mot mål i både Palestina-Gaza och Syrien, dödade mängder av lokala soldater och civila.

USA:s militära ockupation har kompletterats med en allt hårdare serie av sanktioner som effektivt har avstängt mat, mediciner och andra basvaror för det syriska folket samtidigt som de har nekat tillgång till internationella banktjänster. Ryssland, som hjälper Syrien på inbjudan av landets regering, har kompenserat en del av bristen men det finns ett stort lidande som drabbat vanliga människor inte landets ledare. Washingtons påstående är att Syrien måste skyddas från sin egen ”totalitära” regering och att USA är där för att bekämpa terrorister, särskilt ISIS.

Nå detta är det vanliga ljugandet Tel Aviv och Washington stöder rebellerna inklusive ISIS. Israeliskt stöd till ISIS-terrorister har innefattat behandling av skadade ISIS-terrorister på Israels sjukhus . USA:s flygbas i Al-Tanf, nära gränsen till Irak och Jordanien, har i själva verket blivit ett stödnav för terroristgrupper som motsätter sig al-Assad-regeringen.

Sanktioner mot energiimport hävdes tillfälligt av USA och EU efter de katastrofala jordbävningarna som skakade regionen i februari, men i juni införde amerikanska lagstiftare Assad Regime Anti-Normalization Act från 2023 som skulle använda sekundära sanktioner för att straffa de länder som kan vara frestad att hjälpa till att återställa tjänster till de områden i Syrien som drabbats av både krig och effekterna av skalven. Israel har enligt uppgift utnyttjat möjligheten som naturkatastrofen gav för att öka sina flygattacker mot syrisk infrastruktur.

Faktum är att den senaste tidens historia säger oss att både Israel och USA är särskilt förtjusta i att ockupera någon annans mark och kan komma på ursäkter för att göra det på ett enkelt sätt. Skälen låter i allmänhet som att säga ”Hej! Vi är de goda som stödjer demokrati!” Upprepa vid behov tills publiken antingen somnar eller går iväg. De västerländska medierna som rapporterar om vad som sker i Syrien har upprepat lögnerna.

Det har verkligen varit fallet i hanteringen av nationer som Syrien och Ryssland, där ambassadörerna Robert Ford och Michael McFaul var öppet fientliga mot respektive lokala regeringar och öppet försökte bemyndiga förklarade motståndare till ländernas ledare. Syrien demoniserades förmodligen för att tillfredsställa Israel, med början i försöken att destabilisera Syrien genom antagandet av Syria Accountability Act 2003, även om Damaskus inte utgjorde något som helst hot mot amerikanska intressen.

De nuvarande sanktionerna kommer vid en tidpunkt då Syrien fortsätter att kämpa för att återuppbygga efter ett fortfarande aktivt tolvårigt inbördeskrig som förstörde mycket av landets infrastruktur. USA:s sanktioner försvårar pågående återuppbyggnadsinsatser och straffar de facto till stor del det syriska folket, med endast mindre inverkan på dess regering.

Därefter infördes det senaste blocket av sanktioner genom Caesar Syria Civilian Protection Act, som undertecknades av president Trump i december 2020 efter att han skulle lämna sitt uppdrag, med målet att stoppa ”…. aktörer som fortsätter att hjälpa och finansiera Assadregimens grymheter mot det syriska folket samtidigt som de bara berikar sig själva.” Vid den tiden hade de befintliga amerikanska sanktionerna mot Syrien redan fryst alla statliga tillgångar och hade även riktat sig mot företag och till och med individer.

De nya sanktionerna gav Vita huset och finansministeriet befogenhet att tillämpa så kallade ”sekundära sanktioner” för att frysa tillgångarna för en enhet eller till och med individ, oavsett nationalitet, för att göra affärer i Syrien. Hotet om sekundära sanktioner har faktiskt haft en stor negativ inverkan på Damaskus kvarvarande handelspartner, inklusive Libanon och Iran. Ryssland kan också påverkas eftersom landet är inblandat i återuppbyggnaden av Syrien.

USA och Israel hoppas uppenbarligen att straffsanktioner så småningom kommer att tvinga det svältande syriska folket att resa sig mot regeringen, och på så sätt skapa en situation liknande den i Libyen. När det gäller Syrien, och i motsats till vad ambassadör Craft hävdar vid FN, har Bashar al-Assads regering redan vunnit kriget trots USA:s enorma stöd till terroristerna. Och bevisen för att Syrien har utfört ”storskaliga illdåd och kränkningar av mänskliga rättigheter” har mestadels framställts av fiender till regeringen, för att inkludera Hollywood- och Washington favorit,  ”tankesmedjan” White Helmets, en terroristfrontgrupp som åtminstone delvis finansieras av västerländska underrättelsetjänster, som presenterades i en egengenererad dokumentär som vann en Hollywood Motion Pictures Academy Award 2017.

Filmen hyllades rikligt av de vanliga hjärndöda kändisarna, inklusive Hillary Clinton och George Clooney. Det är verkligen överlag ett mycket imponerande stycke propaganda. National Holocaust Museum gav till och med det eftertraktade Elie Wiesel-priset 2019 till gruppen. De vita hjälmarna är fortfarande aktiva i Syrien i områden som fortfarande hålls av de så kallade rebellerna och de var med i ett filmklipp bara förra veckan. De finansieras fortfarande av västerländska regeringar och Israel för att destabilisera Bashar al-Assads regering.

Man kan mycket väl fråga sig vad USA har för mål med att fortsätta att främja blodbadet och lidandet i ett Syrien som inte utgör något hot mot amerikaner eller några vitala säkerhetsintressen. Det liknar en fråga som mycket väl kan ställas angående Ukraina, som står inför en onödig upptrappning av 3 000 amerikanska militärreservister för att förstärka de 20 000 amerikanska soldater som har anlänt till krigsscenen sedan februari 2022. Och så finns det Iran, som svarade på dess oljetankfartyg som kapas på internationellt vatten under den ensidigt påtvingade myndigheten som beviljats av amerikanska sanktioner. Iran har försökt svara in natura och nu kommer USA att skicka marinsoldater till Persiska viken för att åka med hagelgevär på utländska tankfartyg och andra kommersiella fartyg som korsar Hormuzsundet. Om iranska fartyg kommer för nära kommer de att skjuta för att döda. Det är ytterligare en eskalering som ber om problem. Varför kan inte USA lämna resten av världen ifred? Det är den grundläggande frågan för vår tid.

Chefredaktör Henrik Sundin