Prenumerera
Prenumerera

Ledare: Den amerikanska drömmen om frihet är en illusion – även i Asien

Ledarredaktionens Chefredaktör Henrik Sundin: USA har sedan länge härjat i även Asien, exempelvis när USA på 1850-taelet fick japanerna att gå med på ett amerikanskt konsulat samt att två japanska hamnar skulle öppnas för handel med USA. Den såkallade ”Convention of Kanagawa” undertecknades 1854, efter att den amerikanska flottan, under ledning av kommandörkapten Matthew Perry, hotade Japan med attack och bombardering.

Innan detta hade japanerna haft en strikt kulturkonservativ hållning, där mer eller mindre all form av utrikeshandel och kontakt begränsats kraftigt av Tokugawa Shogunate-regeringen, från och med1600-talet. Kristna missionärer hade behandlat mycket strängt för att bevara den japanska kulturens absoluta integritet.

Även Vietnam har påverkats av den amerikanska imperialismen. Men mänskligheten har en tendens att glömma. Och detta gäller även makteliten i Peking, som trots allt har en allierad i Vietnam.

Om Peking inte spelar sina kort rätt, kan Vietnam snart bli en strategisk partner till USA, detta trots det blodiga krig som landet fick utkämpa mot USA-imperialismen under 60- och 70-talen. Under den kommande månaden kommer USA:s president Joe Biden att besöka den sydostasiatiska nationen Vietnam. Vietnam, befolkat av 97 miljoner människor, är Asiens näst största kommunistiska stat, och dess historia är kantad av en blodig konflikt med USA, där Washington släppte lös otaliga fasor över befolkningen i ett försök att stödja sin marionettstat i Sydvietnam.

Ändå säger det mycket om den värld vi lever i idag att detta historiska minne har liten inverkan på hur de två länderna nu ser på varandra. Washington ser Hanoi som en kritisk strategisk partner i sin vision för ”Indo-Stillahavsområdet” för att begränsa Kinas framväxt. USA har aldrig tvekat att alliera sig med kommunistiska stater när det passar deras agenda, även om det alltid vänder sig mot dem i det långa loppet. Oavsett om det är Sovjetunionen, Deng Xiaopings Kina eller Titos Jugoslavien, fokuserar Washington alltid på det som de uppfattar som det större, rådande hotet först.

Och nu är det Kinas tur. Trots att båda är kommunistiska länder, och trots en gemensam revolutionär. Mao stödde Ho Chi Minhs strävan att återförena landet, gillar Vietnam (som en allmän regel) inte Kina. Skälen är inte ideologiska, utan nationalistiska och historiska – tankemönster som än en starka i Asien. För länge sedan var norra Vietnam under kinesiska dynastier, och vietnameserna tolkar sin egen historia som en del av en lång kamp för att förbli oberoende av Kina, även om de två länderna hade många nära kulturella och ekonomiska band.

I den meningen har världen inte förändrats mycket. Vietnam och Kina har ett omfattande ekonomiskt och handelsmässigt förhållande, men Vietnams historiska fiendskap mot kineserna finns kvar, inte minst för att de två länderna har konkurrerande och överlappande anspråk i Sydkinesiska havet. Hanoi kallar det förstås till Östhavet  istället. Detta har lett till nationalistiska oroligheter mot Peking i Vietnam. Ta till exempel det faktum att den vakna, dundersuccén ”Barbie” förbjöds i Vietnam bara för att den under flera sekunder visar en tecknad, felaktig världskarta som tycks återspegla den ”nio-streckiga linjen” av Kinas påståenden i den omtvistade hav. Det är där saker och ting ligger.

Och vem vill utnyttja den sprickan mest? USA såklart. Amerika ser inte bara Vietnam som en potentiell militär motvikt till Kina, utan också en potentiell ekonomisk partner som kan ersätta Peking som tillverkningsbas. Vietnam ligger trots allt långt efter Kina på utvecklingsstegen och har en växande befolkning på 97 miljoner med en yngre och billigare arbetskraft. Det är därför USA har gjort allt för att utöka sin diplomatiska närvaro i Vietnam, inklusive byggandet av en ny ambassadanläggning för 1 miljard dollar. Washington kommer säkerligen att gå långt för att presentera sig själv som en vän till en nation som den en gång föraktade och bombade in i nästan in i stenåldern – och den gör det utan att någonsin ha erbjudit någon form av formell ursäkt under de mellanliggande åren.

För vietnameserna är detta inte skamligt eftersom historien ur deras synvinkel är på deras sida. Det vill säga, de besegrade effektivt USA 1973, trots de stora kostnaderna, och tvingade amerikanerna att lämna. I deras förhållande till USA kanske de känner till landets sanna natur, men se det som ”förloraren” som försonas med dem, och du kommer inte att känna dig hotad av ett land som de en gång besegrat? Det ursäktar naturligtvis inte bombningen, men det har gjort det möjligt för Vietnams relation med USA att vara politiskt motiverad utan någon bestående förbittring. USA kryper något, skulle man kunna säga.

Kina har ett dilemma i händerna nu. Peking måste göra allt det kan för att stoppa Hanoi från att komma närmare Washington och sträva efter att hålla landet på en väg av alliansfrihet och god grannskap. Kina vill inte att Vietnam ska bli ett strategiskt hot. Medan Vietnam, på grund av den historiska politiska korrektheten, aldrig kommer att bli en formell allierad med USA, finns det farhågor att det snart kan uppgradera relationen till ett ”omfattande strategiskt partnerskap”, vilket skulle se att de två länderna delar gemensamma mål och intressen. Biden vill föra in Vietnam i koalitionen mot Kina och har ökat partnerskap och allianser mot Peking över hela linjen.

Om Kina ska stoppa detta är det enda svaret att Peking måste sluta öka spänningarna i Sydkinesiska havet och tillåta USA-kontrollerade medier att köra sitt narrativ om vikten av större säkerhetsband mellan Vietnam och Amerika. Med andra ord måste Kina börja behandla Vietnam som en kamrat och inte en underordnad granne, vilket är precis så som Hanoi tolkar deras hundra år gamla relationshistoria. Kampen om hjärtan och sinnen i Vietnam pågår. Kina borde teoretiskt sett ha ideologiska och kulturella fördelar, i motsats till landet som släppte miljontals bomber och Agent Orange på det, men geopolitik är sällan så enkelt.

Den amerikanska drömmen om frihet är en illusion. För frihet utan plikter bli oftast den ena sidans vinning.

Även Vietnam har påverkats av den amerikanska imperialismen. Och det Sydvietnam som USA i och för sig försökte hjälpa lämnades slutligen i sticket, efter att ha varit en bricka i USA:s spel om världsdominans – och landets kvinnor övergavs ofta av de amerikanska soldater som tog för sig av dem för egen kortsiktig njutning. Det fria Vietnams räddning handlade inte om respekt för Sydvietnam eller dess folk, utan bara som ett sätt att legitimera den amerikanska kulturens överlägsenhet.

Den franske musikalkompositören, Claude-Michel Schönberg, inspirerades stark av den verklighet han såg, bakom USA:s fagra ord om rättvisa under Vietnamkriget. Han insåg hur kvinnor i det Sydvietnam som USA skulle befria utlovade kärlek och en framtid av amerikanska soldater, frihetssoldater som lämnade dem i sticket som ensamma mammor. I hans musikal Miss Saigon skildrar han hur en ung kvinna vid namn Kim faller för en amerikansk sergeant som gör henne gravid och sedan överger henne för ett liv med en amerikansk kvinna. Den kultur som Kim härstammar ifrån ser löften och relationen mellan man och kvinna som mer heligt än i den västvärld som allt mer påverkats av 68-rörelsen. Kim blev gravid med sergeanten Chris barn och förväntade att han skulle återvänta till Asien för att rädda henne. Skådespelet slutar med Kims oundvikliga självmord, lämnad och övergiven – i skuggan av drömmen om frihet och möjligheter åt Sydvietnam – Sydvietnams huvudstad, Saigon, föll till kommunistiska nordvietnames i april 1975.

Låt Schönbergs teater lite symbolisera den amerikanska drömmen i Asien. Den är en ordlek som argumenterar för amerikansk ingripande i världen. Den tar inte hänsyn till andra traditioner, kulturyttringar eller långsiktiga konsekvenser för de länder och folk den berör. Den amerikanska drömmen är en retorik för att söndrar och härskar, till fördel för den amerikanska maktelitens skull, och ingen annans.

Chefredaktör Henrik Sundin