Krönikör Maria Gustafsson: När kortsiktighet för människan mot undergång

Ni alla känner väl till Oscar Wildes, ”The Picture of Dorian Gray”, publicerad i sin helhet år 1890… eller någon av de filmatiserade tolkningarna? Om inte läs nu noggrant!

Boken handlar sammanfattningsvis om en ung borgarklassarvinge i 1800-talets London, Dorian Gray, som säljer sin själ, djupet av sin personlighet samt förmågan att älska på riktigt – för att få förevigad styrka och livskraft. Vi känner igen arketyperna ifrån Faust och som ett fenomen i vår postmoderna värld, som slås sönder av fenomenet ”att leva för dagen”.

Dorian luras delvis in sedlöshet av den cyniske adelsmannen Henry Watton. I 2009 års filmatisering av boken får karaktären heta Harry Watton och det är densamme som på en fest bjuder Dorian på sin första cigarill och säger, ”people die of common sense, Dorian, one lost minute at a time, there is no hereafter”.

Lord Wotton får i berättelsen manifesterar ambitionen att vägledas utav den direkta tillfredställelsen, utan att behöva stå för konsekvenserna. Han var en man som kunde, utan att dölja det för sin fru och deras vänner, ge sig av mot den viktorianska erans bordeller, och förödmjuka det heliga äktenskap som han ingått. Konsekvenser fanns helt enkelt inte som del av dennes libertarianska hållning.

Dorian säljer sin själ till den ondskefulla och djävulska sidan av tingens ordning. Detta tar sig uttryck i en målning – ett porträtt av Dorian. All hans fylla och vällust, all hans ansvarslöshet mot sig själv och andra, samt all ondska och alla destruktiva gärningar detta resulterar i fångas upp av den grandiosa oljemålningen. Porträttet av honom åldras, men han förblir själv evigt ung, fångad i ett momentum av direkt tillfredställelse. Den dagen Dorian möter sin äkta kärlek, skådespelerskan Sibyl Vane, krossar han henne, han blir hennes undergång, inte för att han nödvändigtvis vill det, men för att han inte har förmåga att nå sin själ. Den är en del av målningen nu, där alla hans synder samlas.  

Oscar Wilde var före sin tid. Dock inte genom de teknologiska förutsägelserna, vilka gjorde Jules Verne känd, men genom att förutspå den destruktiva sociala utveckling som skulle komma på 1900-talet. Oscar Wilde beskriver faran med att bara leva i nuet.

”Fördelen” med en sådan livsfilosofi är i och för sig att du kan satsa allt på att levandegöra alla önskningar du har  – som att överbelåna ditt hus och spendera pengarna under ett eller ett par år eller att konstant byta ut vänner och närstående när någon annan lockar mera.

Men det bryter ner din ekonomiska och själsliga soliditet, lojalitet mot din familj och tillslut allt socialt kapital du har. Likt en man som lurar sin hustru på de pengar de gemensamt sparar ihop –  står du tillslut ensam och oälskad!

Detta beteende ter sig tyvärr inte så ovanligt då många människor lever såhär idag. De överbelånar för att köpa prylar vars värde försvinner med nästa modetrend! Hur kommer det sig? Jo, för att vi har allt för ofta köpt in oss på Henry Wottons koncept ” There is no hereafter” – men häri ligger felslutet.

För det finns en morgondag – det finns även en nästkommande generation som behöver vår soliditet, socialt och ekonomiskt, för att få börja bygga sina liv på en trygg grund. ”Common sense” är en hörnsten för hållfasthet, grunden till ett liv i trygghet. Därför avfärdad Lord Wotton det konceptet.

Rädslan för ”common sense” uppkommer när människan vill glömma de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar. Men konsekvenser kommer alltid tillbaka för att hemsöka. För när Dorian Gray tittar på tavlan, många år senare har den bytt form och utseende. Den är då ett uttryck för död, den är en manifestation för vad en kortsiktig livsstil gör med ens själ. Han ser en föråldrad och förruttnad bilda av sig själv i porträttet. Hans egen ungdom är blott en yttre fasad.

Tolka mig inte fel. Ur ett konservativt perspektiv finns det saker som behöver hållas i bakgrunden. Alla våra lustar ska inte fram i offentligheten.

1800-talets moral hade många fördela, fördelar som tyvärr kastade ut, som barnet med badvattnet, när feminismen och den sexuella frihetens tid öppnade pandoras ask under 1900-talets andra halva.

För om alla av våra naturliga lustar får spela oreglerat i förgrunden kommer allt fler agera som Dorian och Henry – och då i det öppna, som är nästa naturliga steg efter att släppa fram ansvarslöshet och kortsiktighet från tillvarons bakgrund. Vi alla har emotionella ”behov” i stunden, men låt dessa hållas kvar  i våra mest privat och äkta relationer.

Dorian behövde således förstöra tavlan! Den behövde konsumeras för att rena själen – ett mycket tilltalande slut, framtaget av författaren Oscar Wilde. Men då kom målningens gestaltning av en döende äldre man att föras över till Dorian, och döda den falska ungdom som överlevt dekadensen och förfallet. En föråldrad Mr Gray hittas död på golvet av husets tjänstefolk, efter att han skurit sönder porträttet med en kniv.

För i verkligheten lever vi bara en gång. Kastar vi bort dessa år dödar det oss sakteligen. Det är så stora civilisationer, familjer, och individer går under – när att de inte bygger tillvaron på någonting bortom nuets instinkter – insugna i ett liv utan konsekvenser och långsiktighet.

Skribent Maria Gustafsson