Israeliska dokument från 1948 skingrar myter om Nakban 

Israeliska dokument från 1948 skingrar myter om folkmordet på Palestinier under den så kallade Nakban, skriver The Rights Forum.

Redan innan David Ben-Gurion utropade staten Israel den 14 maj 1948, drev judiska miliser ut 30 procent av den palestinska befolkningen, enligt israeliska dokument från det året.

Palestinier flydde från Jaffa efter att staden attackerades av den judiska terrororganisationen Irgun i slutet av april 1948. Jaffa är en av många platser som tilldelats den tänkta arabiska staten i FN:s delningsplan, men fråntogs hela eller delar av sin palestinska befolkning av judiska militanta grupper före den 15 maj 1948.

Grundandet av staten Israel den 14 maj 1948 åtföljdes, som bekant, av det totala förintandet av det palestinska samhället. Omkring tre fjärdedelar av en miljon palestinier, cirka 60 procent av befolkningen, fördrevs från sina hem i en spiral av våld, terror och flykt av judiska grupper. Palestiniernas egendom plundrades och konfiskerades av den israeliska staten. Hundratals byar runtom i Palestina kom dessutom att förstöras. Händelsen är etsad i det palestinska kollektiva minnet som Nakba, vilket kan översättas till ”Katastrofen”.

Blodbad

En ihärdig myt hävdar att Nakba var resultatet av ingripande av arméer från angränsande arabiska länder, som gick med i kampen mellan judar och palestinier en dag efter proklamationen av staten Israel. I den läsningen är massflykten en biprodukt av krigets våld. Israeliska dokument från juni 1948, avslöjade och publicerade av det israeliska Akevot-institutet, visar dock att åtminstone hälften av flyktingarna redan hade utvisats av judiska miliser under de föregående sex månaderna.

Dokumenten utarbetades av den dåvarande underrättelsetjänsten för den ”arabiska sektorn” och heter cyniskt ”Migrering av araber från Eretz Yisrael mellan 1 december 1947 och 1 juni 1948”. Dokumenten innehåller bloddrypande detaljerade översikter av palestinska byar och stadsområden vars befolkning har fördrivits eller, i ett antal fall, mördats under perioden.

Exempelvis kan vi läsa om hur invånarna i byn Deir Yassin utvisades den 9 april 1948 med kommentaren: ”De flesta av dem har dödats.” Deir Yassin är den mest kända av de dussintals massakrer som utfördes av judiska stridsgrupper. Summan av alla utvisade palestinier ger detta resultat i dokumenten: ”Antalet fördrivna araber är 391 tusen.”

Befolkningen decimerad

Dokumenten visar att judiska stridsgrupper var aktiva under stora delar av tiden – både inom och utanför gränserna för det område som i FN:s delningsplan förutses som en ”judisk stat”. Planen föreskrev uppdelningen av mandatområdet i en judisk och en ”arabisk” stat. Den judiska staten tilldelades 56 procent av territoriet, även om judarna endast utgjorde en tredjedel av befolkningen och inte ägde mer än 7 procent av jorden.

Planen var vidare orättvis i diverse avseenden och förkastades logiskt av palestinierna, men fick ändå FN:s generalförsamlings medgivande den 29 november 1947. I FN:s säkerhetsråd stötte makten dock på principiella invändningar och i början av april 1948 bad rådet generalförsamlingen att åter överväga ”frågan om den framtida förvaltningen av Palestina”. Innan den kunde lyftas utropade den före detta premiärminister, Ben-Gurion, staten Israel och åberopade planen utan att respektera dess gränser – eller några gränser för den delen.

Den palestinska befolkningen i området för den tänkta judiska staten (båda de tänkta staterna hade en blandad befolkning) hade under tiden decimerats av de judiska kombattanterna. Av de 342 000 palestinier som levde i november 1947 enligt dokumenten levde 103 000 fortfarande sex månader senare. Bland de 60 000 beduiner i Naqab (Negev), av vilka de flesta skulle utvisas till Jordanien efter 1948. Utanför öknen såg bilden ut så här:

• 80 procent av landsbygdsbefolkningen hade fördrivits. Av de 219 palestinska byarna hade 180 avfolkats. 38 000 palestinier bodde fortfarande i de andra 39 byarna.

• 94 procent av stadsbefolkningen hade fördrivits. Tre av de fyra ”blandade” städerna fråntogs helt sina palestinska invånare. Det fanns fortfarande fem tusen palestinier bara i Haifa

• Ett stort antal palestinier fördrevs också utanför den planerade judiska statens gränser, visar dokumenten. 122 000 palestinier hade fördrivits från det område som var tänkt som en arabisk stat. Minst 70 byar och en ”arabisk” stad avfolkades helt, fyra andra delvis. 30 000 palestinier hade fördrivits från Jerusalemsektorn, som skulle hamna under internationellt styre enligt delningsplanen.

Nakban fortsätter

Mot bakgrund av denna etniska rensningskampanj anklagades de omgivande arabländerna för att vänta för länge med att skicka arméer. Att de skulle dyka upp om Ben-Gurion och hans medarbetare ensidigt skulle deklarera en judisk stat hade tillkännagivits länge och brett. Ben-Gurion räknade med att arméerna inte skulle vara någon match för hans egna styrkor vare sig numeriskt eller beväpningsmässigt. Den före detta premiärministern hade rätt, även om Israel betalade ett högt pris för segern med sex tusen döda. På den palestinska sidan dödades många fler människor under Nakba: 15 000.

Ben Gurion betraktade upprättandet av en judisk stat i en så stor del av Palestina som möjligt – och i slutändan i hela Palestina, och helst bortom – som ett historiskt uppdrag. Ju färre palestinier den staten hade, desto bättre. Han såg att uppdraget skulle kosta många ”sionistiska soldater” livet som ett nödvändigt ont.

De arabiska trupperna, som huvudsakligen kämpade i området för den planerade arabiska staten, kunde inte hindra antalet palestinska flyktingar från att stiga till 750 000. I början av 1949 kontrollerade Israel 78 procent av det tidigare mandatområdet.

Som bekant ockuperade Israel resten av det historiska Palestina i början av juni 1967 och ytterligare 400 000 palestinier utvisades. Sedan dess har Israel annekterat östra Jerusalem och omkring 750 000 israeliska bosättare har bosatt sig i ständigt växande illegala ”bosättningar” på ockuperat territorium. Det krävs inte mycket fantasi för att se en rak linje mellan slutet av 1947 och nutiden, vilket är anledningen till att palestinierna talar om den ”framskridande Nakba”.

Våld och terror

De israeliska dokumenten från 1948 skingrade en andra myt, nämligen att palestinierna flydde på order av sina egna ledare eller till och med på egen hand. En detaljerad analys pekar ut ”direkta judiska fientligheter mot arabiska samhällen” som huvudorsaken till massflykten. Våld från den paramilitära Haganah och terrororganisationerna Irgun och Lehi – som tillsammans skulle bilda den israeliska armén den 1 juni 1948 – var den direkta orsaken till flykten i 70 procent av fallen.

Den etniska rensningen av en by eller stadsdel fick ofta befolkningen i närliggande byar att fly i panik, står det i dokumenten. Massakern orsakad av Irgun och Lehi i ovannämnda Deir Yassin hade stor inverkan. Paniken underblåstes genom ”psykologisk krigföring”, allt från ”viskningsoperationer” till användning av högtalare i bilar, skrämma befolkningen på arabiska och uppmana dem att lämna.

Order från palestinska myndigheter eller miliser att evakuera en by var orsaken till avresan i 5 procent av fallen. Skälen till sådana beställningar varierade; ibland var avsikten att etablera en bas för kämpar i byn, ibland ansågs en by vara oförsvarlig och befolkningen evakuerades som en försiktighetsåtgärd. Av handlingarna framgår det att sådana uppdrag inte var regeln utan undantaget; de palestinska myndigheterna försökte allt för att förhindra flykten från att nå massproportioner, till och med hotade med straff. Hoten visade sig vara förgäves.