Krönikör Erika Stensson: Underklassens privilegium – att alltid bli tyckt synd om

Det stormar rejält kring författaren och skribenten Lena Andersson och hennes krönika i Svenska Dagbladet som handlar om hungrande barn. I krönikan ifrågasätter Andersson främst den politiska retorik som växt fram de senaste åren där överdrifter och lögner får fungera som metaforer för att vinna poäng i den politiska debatten. Socialdemokraternas senaste utspel handlar om att Sverige har problem med hungrande barn som den borgerliga regeringen bör hållas ansvariga för.

Att det är lågkonjunktur och inflation har inte undgått någon och ett resultat av det är att matvaror och hyror gått upp i pris, men att Sverige dras med hungrande barn är en klar överdrift menar Lena Andersson. Dessutom kan inte den borgerliga regeringen som suttit i regeringsställning i knappt ett halvår hållas skyldig för vad tidigare regeringar gjort.

Lena Anderssons kännetecknen som skribent och författare är hennes mycket noggranna val av ord och logiska analysförmåga . Att hon då med sin lätt avmätta ironiska språkstil raljerar i sin krönika över politikernas skarvande med verkligheten borde verkligen inte komma som en överraskning. Men det plus att hon ger tips på billig mat som havregryn, ris och potatis var droppen för Mediasverige.

Kritikerna rasar och menar att hon är cynisk, elak och föraktfull mot alla ekonomiskt drabbade och särskilt då mot de ensamstående föräldrar som har det svårare att få ihop sin vardag idag än för ett år sedan.

Jag som själv har en bakgrund av att ha levt på existensminimum blir häpen, är det verkligen elakt om en krönikör tipsar om hur man får ner levnadskostnaderna? Som kulturarbetare har jag levt under mycket knappa ekonomiska förhållanden under stora delar av mitt liv. Jag har hankat mig fram på småjobb och stämplat mellan de konstnärliga arbetena och då har det varit självklart att göra ekonomiska kalkyler vad det gäller mathållning.

Jag har levt på havregrynsgröt, ris och pasta samt grönsaker framförallt när jag var i 20- och 30- årsåldern och jag har överlevt och det har faktiskt många av mina vänner och bekanta också gjort (även om de talar tyst om sina tidigare ekomiska bekymmer, då det är lite skamligt att erkänna att man har levt på knappt 10 000 kr i månaden)

Dock vet jag att jag reagerat när jag kommit i kontakt med de som officiellt räknas som utsatta och fattiga (som tex asylsökande, invandrarbarn och svensk underklass) då deras konsumtion av hämtmat, läsk och godis ofta är så omfattande. Jag har också förvånats över deras krav på exklusiv hemapparatur samt fascinerats av deras senaste modeller av mobiltelefoner och dyra märkeskläder trots deras påstådda ekonomiskt prekära situation.

Jag har levt långt under deras materiella standard och jag har aldrig fått några förmåner av staten pga mina ekonomiska svårigheter trots att jag varit ofrivilligt sjukskriven och blivit utförsäkrad från försäkringskassan en gång i tiden.

Men jag vet, jag är svensk medelklass och då förväntas det av mig att vara överseende och deltagande mot de mindre bemedlade i samhället. Som så kallad priviligerad får man absolut inte ha synpunkter på vad de ekonomiskt utsatta äter för mat eller hur de lever sina liv.

Det var det felet jag tror Lena Andersson gjorde i sin krönika. Hon ansågs ställa sig till doms och moralisera över underklassens matvanor och det är en dödssynd i Sverige. För underklassen är alltid offer för omständigheterna och måste därför få trösta sig med halvfabrikat, läsk och godis trots att de ruinerar sin ekonomi och sin hälsa. För det är faktiskt en mänsklig rättighet att må dåligt anser vänstern numera.

Lena Andersson har dock rätt, barn i Sverige behöver inte gå hungrande om deras föräldrar slutar köpa cola och hämtpizza och istället börjar laga klassisk husmanskost eller kanske börja göra lättlagad havregrynsgröt…

Skribent Erika Stensson