Kriget i Ukraina – acceleration mot en multipolär världsordning

2016 släppte World Economic Forum en omtalad video med åtta punkter om hur världen kommer att se ut 2030. Framför allt blev videon uppmärksammad på sociala medier för sin ominösa förutsägelse om ”You will own nothing, and you will be happy”. Bland förutsägelserna om ökad migration, minskat köttätande och andra globalistiska hjärtefrågor fanns ytterligare en punkt som tycks ha gått de flesta spårlöst förbi, nämligen: ”The US will not be the world´s leading superpower. A handful of countries will dominate”.

Med andra ord förutspår World Economic Forum att den USA-ledda ”unipolära” världsordningen kommer att ha avvecklats och ersatts av en ”multipolär” världsordningen när Agenda 2030 har realiserats. Den multipolaritet som WEF och Klaus Schwab ser framför sig har intressant nog Ryssland och Kina som sina främsta förespråkare. Fast lyssnar man på merparten av svensk alternativmedia och de flesta opinionsbildarna inom den alternativa sfären heter det allt som oftast att Ryssland, Kina och BRICS, d.v.s. spjutspetsen för den ”multipolära” världsordningen, utgör motståndet till globalismen. Tror de att det är en tillfällighet att Ryssland/Kina och World Economic Forum uttrycker en vision om en ”multipolär” maktfördelning och att händelseutvecklingen just nu följer WEF:s manus?

Det är i det planerade geopolitiska skiftet från Väst till Öst som kriget i Ukraina ska förstås. Den officiella versionen i Väst är att Ryssland oprovocerat angripit sitt grannland och politiker och journalister har gjort sitt bästa för att svartmåla Putin och förklara för allmänheten varför det är en moralisk och geopolitisk nödvändighet att stödja Ukraina. Den ytliga orsaken till kriget kan sägas ha sin grund i 2009 års beslut mellan Västmakterna och Ukrainas politiska ledning om att landet skulle utvärderas som potentiell Nato-medlem. Från rysk sida motiverar man invasionen med att man vill skydda den ryska minoriteten i östra Ukraina som utropat självständighet och säkerställa den ukrainska neutraliteten. Strategiskt är det naturligtvis helt logiskt för Ryssland att vilja hålla Nato så långt borta som möjligt från sin gräns. Samtidigt har Ryssland sin egen historia av dubbelmoral när det gäller att blanda sig i sina grannars inre angelägenheter. Medan ryssarna skickar väpnad trupp till Kazakhstan för att kväsa folkliga protester uppmuntrar de samtidigt social oro genom att stödja separatister i östra Ukraina.

Ukraina-konflikten hade relativt enkelt kunnat desarmeras på diplomatisk väg. Nato hade kunnat ta ett steg tillbaka och avbryta försöken att inlemma Ukraina i Nato och Ryssland hade kunnat avbryta stödet till separatisterna och söka en fredlig lösning om Krim. Anledningen till att det inte sker och varför försöken att skylla på den ena eller andra sidan är meningslöst är för att de verkliga maktspelarna bakom kulisserna vill ha ett krig i Ukraina. För den globala maffian är Ukraina-konflikten knappast unik. Den hade lika gärna kunnat utlösa en kris i Taiwan, Nordkorea eller Iran. En rad krutdurkar runtom i världen har redan preparerats för detta ändamål. Svårigheten med att se den dolda handen bakom konflikter som Ukraina-kriget är propagandamaskineriets förmåga att skapa polarisering och förvirring. Medan massorna hypnotiseras och dras med av dramat som utspelas inför öppen ridå arbetar makteliten i skydd av kaoset för att uppnå sina dolda mål. Att skapa ordning ur kaos är ingen ny strategi, inte heller att spela på båda planhalvorna.

Vi kan redan nu se konturerna till vad det egentliga syftet är med Ukraina-kriget och det kommer att bli allt tydligare med tiden. Kriget är en utlösningsmekanism, en ”trigger-händelse”, som ska accelerera processen mot World Economic Forums och globalisternas ”multipolära” världsordning – etablerad på ruinerna av ett detroniserat Väst.

Genom kriget har globalisterna snabbt åstadkommit en uppdelning av världen i två block. Sanktionerna mot Ryssland knyter ryssarna ännu närmare Kina och landets uteslutning från det internationella betalningssystemet SWIFT kommer att skynda på utvecklingen av det kinesiska alternativet CIPS. USA:s finansminister och förre ordföranden för den amerikanska centralbanken Federal Reserve Janet Yellen har själv medgivit att sanktionerna mot Ryssland ”kan underminera dollar-hegemonin på längre sikt” men vidhåller ändå att det är ett ”viktigt verktyg”. För drygt en vecka sedan kom nyheten om att Kina och Latinamerikas största ekonomi Brasilien övergår till att handla med sina egna valutor i den bilaterala handeln. De kringgår därmed US-dollarn som mellanhand. Den här typen av åtgärder framkallade närmast per automatik krig eller regimförändring för bara ett par decennier sedan. Exemplen Saddam Hussein och Muammar Khadaffi ligger närmast i tid. Dollarns roll som världens reservvaluta har varit en grundbult i världsekonomin sedan Andra Världskriget men tecknen är nu tydliga: dollarns dominans och USA:s roll som centrum för globalisterna håller på att avvecklas. Sedan tidigare har Kina tecknat liknande avtal om handel utanför dollar-systemet med Ryssland, Irak, Pakistan och en del andra länder. Kina är den huvudsakliga vinnaren på Rysslands uteslutning ur SWIFT. Kineserna kommer inte att få särskilt svårt att övertala medlemsstaterna i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) och BRICS-länderna att kringgå SWIFT:s ekosystem och övergå till betalningar i en digital Yuan-valuta.

När Frankrikes president Emmanuel Macron nyligen besökte Kina och uttalade att Europa bör hålla sig utanför konflikten om Taiwan och andra konflikter som inte berör Europa direkt var det många ögonbryn som höjdes, inte minst bland amerikanska politiker. Den förre Rothschild-bankiren Macron menade att Europa bör söka ”strategisk autonomi” från USA och han ifrågasatte t.o.m. dollarns status som internationell reservvaluta – till sin kinesiska värds stora tillfredsställelse. Tydligen uttryckte sig Macron ännu mer pro-kinesiskt i en intervju med den amerikanska tidsskriften Politico men tidningen tvingades i efterhand att censurera presidentens uttalanden. Republikanska politiker som Donald Trump och Marco Rubio kritiserade starkt Macrons uttalanden. Den senare undrade om Macron talade för hela Europa och menade att bristande lojalitet från Europas sida kunde få USA att ompröva framtida engagemang i europeiska säkerhetsfrågor, inklusive det nuvarande Ukraina-kriget. Nederländernas globalistinriktade premiärminister Mark Rutte har offentligt givit sitt stöd till Macron och upprepade i en intervju att Europa måste söka en egen geopolitisk position på den globala arenan. https://www.breitbart.com/europe/2023/04/13/dutch-pm-backs-macron-as-donald-trump-says-french-leader-kissed-xi-jinpings-ass/ Här ser vi ytterligare viktigt delmål för globalisterna med Ukraina-kriget, nämligen att slå in en kil mellan USA och Europa och undergräva den transatlantiska alliansen – ryggraden i den västinriktade världsordningen. Det behöver knappast sägas att upplösningen av den transatlantiska alliansen sedan länge varit ett geopolitiskt mål för både Kina och Ryssland. För Rysslands del sedan Sovjetunionens dagar.

Kriget i Ukraina representerar en inflexionspunkt i globalisternas aspirationer att upprätta en ny internationell ordning med förankring i Eurasien. ”Geopolitikens fader” Halford Mackinder skrev för över hundra år sedan att kontrollen över den euroasiatiska landmassan varit avgörande för varje världshegemon de senaste 500 åren. Kinas växande makt, Rysslands regionala ambitioner och USA:s krympande förmåga att upprätthålla kontrollen över axeln Europa och Asien-Stillahavsområdet förebådar World Economic Forums ”multipolära” världsordning och globalismens kommande centrering kring den sino-ryska alliansen. Medan det naturligtvis finns verkliga konflikter mellan Öst och Väst, mellan Nato och Ryssland och mellan USA och Kina, tycks det ske en koordinering av händelseutvecklingen på en högre kommandonivå.

Den enskilt viktigaste ”spelaren” att hålla reda på för att förstå vart vindarna blåser är enligt min mening Rothschild-staten Israel. Trots påtryckningar från den amerikanska regeringen har Israel avvisat militärt stöd till Ukraina under den pågående ryska invasionen. Israel har länge haft ett mycket nära samarbete med Putin-regimen, som bland annat tillåter Israel att agera fritt i Syrien. Israel härbärgerar också en stor grupp rysk-judiska invandrare. Putin har gång efter annan betonat sin vänskap med Israel och Rysslands särskilda band till den judiska befolkningen efter Sovjetunionens krig mot nazismen. Det var Ryssland som räddade Israel i FN:s säkerhetsråd 2016 när Putin personligen försäkrade Netanyahu att han skulle stoppa en Israel-fientlig resolution som utarbetats av den avgående amerikanska presidenten Barack Obama. Resolutionen hade tvingat fram ett erkännande av 1948 års gränser. När Kinas ekonomiska tillväxt tog fart, med hjälp av västerländskt kapital och västerländsk teknologi ska betonas, och man sjösatte det ambitiösa infrastrukturprojektet Belt and Road Initiative (BRI) anslöt sig Israel på ett tidigt stadium. Som ”teknologi-hub” med en avgörande geostrategisk position mellan Asien, Afrika och Europa utgör Israel idag en nyckelaktör inom BRI-projektet. Kina är naturligtvis medveten om Israels betydelse som strategisk utpost som sammanbinder Indiska oceanen, Medelhavet och Suez-kanalen och båda länderna har dragit nytta av det ekonomiska samarbetet. Som dynamo inom teknologi, robotik och cybersäkerhet eftersträvar Israel en dominerande roll inom den Fjärde Industriella Revolutionen och den nya världsordningen. Israels exportmarknader och investeringar har under de senaste åren genomgått en diversifieringsprocess bort från USA och Europa. Israel kommer sannolikt att gå en balansgång mellan blocken en tid framöver men mycket talar för att israelerna successivt håller på att överge USA och istället krokar fast sig i den sino-ryska axeln.

Jag är medveten om att de flesta ännu inte har förstått att försvagningen av Väst (via massmigration, feminism, genustrams, klimatvansinne, avindustrialiserng etc) och stärkandet av Kina och Ryssland hänger ihop och ingår i den globala maffians planer. Tvärtom är det många som välkomnar processen i tron att den ”multipolära” världsordningen representerar en mer positiv eller t.o.m. anti-globalistisk utveckling. Europa undslipper möjligtvis en långsam död under de Weimar-förhållanden vi lever under med nuvarande ordning men de som hoppas på Ryssland och Kina kommer med tiden att inse att de hamnat ur askan i elden. När dollar-systemet kollapsar och USA faller ihop som ett korthus kommer de svaga europeiska länderna att hunsas till underkastelse av Ryssland och Kina. En redan anti-vit globalistisk makt kommer knappast att bli mindre anti-vit i kombination med det asiatiska Kina och det mångetniska Ryssland som båda hyser ett välkänt ressentiment mot Väst.

Dan Zündel