Prenumerera
Prenumerera

Izabella Jarvandi: Konservatismen och nationalismen bör aldrig ta i ”frihetsliberalism”

Ledarredaktionen: Somliga har förstått sedan decennier att det finns en finansiell elit som inte vill oss väl. Under den så kallade covid-19 ”pandemin” vaknade ännu fler människor upp till att någonting inte stod rätt till. En mynttorgsrörelse växte fram 2020 via oppositionella profiler såsom konstnären Markus Andersson. Denna rörelse hade ett genuint engagemang och hade potential till att bli en av 2000-talets största folkrörelser från och med att pandemilagen stiftades i början av 2021. Men plötsligt, i anslutning till pandemilagen fick en annan ”oppositionell rörelse” utrymme – inom både mainstream- och alternativmedia.

Som från en dag till en annan tog Frihetsrörelsen debatten och media med storm. Nu frågar sig andra oppositionella debattörer om fenomenet kan ha varit en enda stor honungsfälla – en kontrollerad opposition som etablissemanget skapat eller lyft fram för att styra bort engagemanget ifrån äkta ifrågasättande av den rådande samhällsordningen.

En vacker dag i början på våren 2021, lite som denna, läste jag för första gången om Frihetsrörelsen och dess ledare. Redan då ställde sig många av mina vänner frågan ”Är det verkligen rimligt att dessa personer helt plötsligt får genomslag så pass fort när ingen annan tidigare har fått det?”. Personligen tyckte jag att det lät cyniskt – i ärlighetens namn är det inte speciellt unikt att unga personer med ett sinne för modern estetik lyckas bättre.

Min egen och många andra personers bild kom dock att förändras – inte minst i samband med SVT-dokumentären ”Rörelsen”. Insikterna om Frihetsrörelsen och dess starka kopplingar till statligt kontrollerad media, nyliberala påfund och splittring haglar över personer som varit först med att inse att den djupa staten är ett faktum och ett postmodernt hot.

Ett av de många sätten att locka till sig ungdomar i det post-moderna Sverige var förstås festande. Festerna blev dessutom en symbol för frihet under en stat som ville förbjuda stora sammankomster. Detta fungerade briljant för att slutligen lyckas samla många tusen medborgare på gatorna ett fåtal gånger. Tyvärr var det fria festandet inte en succé när det kom till att bygga en stark sammanhållning och en seriös ideologi för en stark nation med familjebildning och nationell sammanhållning.

Försöket till att ena en salig blandning med människor under samma fråga fungerade bara till en viss gräns. För nationalistiska och konservativa aktörer skapade det istället förödande splittringar när kulturmarxister, feminister och liberaler tog sin in i näst intill varenda skrymsle och vrå. Samtidigt fanns det nationella som hoppades på att kunna rida på detta ”frihetsmomentum”. I hopp om att bredda debatten och komma in i värmen släpptes Frihetsrörelsens liberala profiler in som några av de främsta medarbetarna på konferenser och i andra nationella sammanhang.

Utrymmen som en gång var till för debattörer som ville driva nationalistiska budskap öppnades upp för kulturmarxister, HBTQ-främjare, självutnämnda ”världsmedborgare” och övriga som inte gick att samarbeta med om inte konservativa och invandringskritiska debattörer samt programledare, gång på gång, gick med på ultimatum om att begrava sina argument. Detta för att inte tala om det faktum att det som konservativ och nationell inte lönar sig att marknadsföra aktivister som sedan delar feministisk och mångkulturell propaganda på vägen hem.



För den som bevittnat de konflikter vore det inte längre cyniskt att granska situationen. I SVT-dokumentären följer frilandsjournalisten Kalle Ström många av ansiktena utåt – men även rörelsen inifrån. I det första klippet anländer han till det nedgångna Villa Kassman – men låt er inte luras! Villan, som lät byggas på Storholmen av bankdirektören Gunnar Kassman, var en gång pampigt inredd med den ryska revolutionens stöldgods ifrån landets traditionalistiska adel och tsarfamilj Romanov.

Trädgårdsfesten i Villa Kassman råkar vara den första och sista festen med ”rörelsen” som jag själv närvarade vid. Trots att jag såg poängen med att så snabbt som möjligt locka till sig människor bar jag med mig den konservativa visdomen om att droger, nakenhet och fester är en del av det som splittrat det svenska folket från början. Kulturen och agendan var nämligen slående lik den som växte fram på 60- och 70-talet och sedermera kom att eskalera så till den grad att all form av anständighet och samtliga normer skulle slås ut.

Konservatismen och delvis nationalismen är den långa tiden och anornas ideologier. Dess anhängare anser således att det som byggts upp över århundraden, som exempelvis etniciteter, samhällsstrukturer och bildningsideal, är värt att bevara och motsätter en Alexander-knut som lösning.

För de nationalister som är opportunistiskt sinnade var Frihetsrörelsen en snabbt chans att få synas. För den som vill bygga upp en hållbar alternativ rörelse, som inte dör ut i takt med att en ny politisk fråga tar världen med storm, blev fenomenet det värsta tänkbara.

Oppositionella uppoffrar dagligen sin möjlighet till en karriär utanför den politiska rörelsen, relationer till familj, vänner och egentligen möjligheten till att leva ett vanligt liv. Den oppositionella rörelsen kan bli det enda dessa personer har kvar och alla som har varit med och byggt upp den vet hur mycket lättare det är att förstöra än att bygga upp.

Det är just visdomen om att det är lättare att klippa band än att skapa och upprätthålla dem som ligger till grund för de konservativa värderingarna. I bibeln säger Jesus att den vise mannen bygger sitt hus på en klippa och inte mitt i sanden – med risk för översvämningar.

Den opportunistiske nationalisten som inte tror tillräckligt mycket på sin egen ideologiska kamp kommer inte bara att kompromissa om små petitesser utan sälja ut sin egen rörelse. Det viktigaste vi kan göra är att lära oss av historien och inse det faktum att högern, nationalismen och konservativa värderingar är på uppgång – det är just därför våra motståndare väljer att fortsätta hugga mot oss.